Arbetarlitteratur i Österrike

Från utställningen på Litteraturmuseum i Wien

I förra veckan var jag i Wien för att föreläsa om arbetarlitteratur och tecknade serier på universitetet. Jag passade också på att besöka det nyöppnade litteraturmuséet och titta på den fasta utställningen om Österrikes litteraturhistoria. Österrike är ju – särskilt om man inkluderar dubbelmonarkin Österrike-Ungern – en av världlitteraturens stormakter, med författare som Nestroy, Grillparzer, Döblin, Kafka, Kraus, Roth, Bernhard, Jelinek... Utställningen tog dock även upp förbindelserna mellan arbetarklassen och litteraturen.
Bland annat påpekades att den österrikiska arbetarrörelsen under mellankrigstiden satte stort värde på litteraturen, eftersom man ansåg att den skulle kunna sprida socialistiska idéer i arbetarklassen. När socialdemokraterna styrde Wien mellan 1918 och 1934 byggdes därför biblioteken ut kraftigt. Under denna period skapades också en socialdemokratisk litteratur som bland annat behandlade det sociala bostadsbyggandet.
Dessutom skrev arbetarförfattare självbiografiska romaner. Som exempel nämns i utställningen Adelheid Pops Die Jugendgeschichte einer Arbeiterin, von ihr selbst erzählt [Berättelsen om en kvinnlig arbetares ungdom, berättad av henne själv] från 1909.
Utställningen uppmärksammar också att den österrikiska litteraturen på 1970-talet ofta handlade om landsbyggdens arbetare och deras ofta hårda villkor. Här lyfts bland annat Franz Innerhofers självbiografiska roman Schönen Tage [Vackra dagar] från 1974 fram.