lördag 29 april 2017

Vem är arbetaren?

I går medverkade jag i samtal med rubriken "Vem är arbetaren?" vid konferensen "Samhälle och Existens". De jag pratade med var författarna Susanna Alakoski, Kristian Lundberg och Cecilia Persson. Samtalet leddes av Jonas Alwall.
I mitt korta inledningsanförande tog jag upp följande:
När vi tänker på "arbetaren" tänker vi ofta på en manlig, vit industriarbetare. Men under de senaste decennierna har det svenska arbetslivet genomgått stora förändringar. Nuförtiden arbetar fler arbetare inom tjänsteproduktion och omsorg än inom industriproduktion. I de branscherna jobbar fler kvinnor än män. Dessutom har cirka 30% av arbetarna i Sverige utländsk bakgrund. Vidare har de anställningsförhållanden som varit vanliga inom industrin – tillsvidareanställningar och kollektivavtal – blivit allt mer sällsynta. En typisk arbetare kan alltså mycket väl vara en kurdisk kvinna som är timanställd som bartender eller personlig assistent.
Detta ser man i arbetarlitteraturen. I Att bära sin egen kropp riktar Cecilia Persson – liksom många andra samtida arbetarförfattare – upppmärksamheten mot vård och serviesektorerna. Susanna Alakoski påminner oss i Svinalängorna om att den svenska arbetarklassen länge bestått också av människor som kommer från andra länder och Kristian Lundberg skildrar i Yarden en del av arbetsmarknaden där den svenska modellen tycks vara upphävd. Arbetarförfattarna ger oss alltså en uppdaterad bild av det svenska klassamhället.
I vårt samtal tog vi därefter bland annat upp den eviga frågan om vad en arbetarförfattare är. Jag menade bland annat att han eller hon kan vara ett monument över att arbetare, trots alla fördomar folk har, faktiskt kan skapa stor konst. Vi diskuterade också den pågående nedrustningen av välfärden – exempelvis det faktum att många privata skolor inte har några skolbiliotek – och vad den kan innebära för arbetares möjligheter att göra sig delaktiga i kulturen. Särskilt intressant blev den diskussionen när vi gjorde jämförelser med hur det var i början av 1900-talet. Då var ju Sverige ännu mer segregerat och orättvist än vad det är idag, men ändå lyckades arbetarklassen och arbetarrörelsen ganska väl med sina kulturella strävanden...

fredag 21 april 2017

Èduard Louis, Göra sig kvitt Eddy Bellegueule

De senaste dagarna har den franske författaren Èdouard Louis fått en del uppmärksamhet för sina artiklar om det högerextrema partiet Front National och det franska klassamhället. Förhoppningsvis kommer det att leda till att folk får upp ögonen för hans roman Göra sig kvitt Eddy Bellegueule (originaltitel: En finir avec Eddy Bellegueule). Det är den nämligen värd.
Göra sig kvitt Eddy Bellegueule handlar om en pojkes uppväxt i arbetarklassmiljö i norra Frankrike kring år 2000. Huvudpersonen berättar sin historia retrospektivt, distanserat och analyserande. 
Han har alltid varit en outsider. Redan som ung inser han nämligen att han är homosexuell, och därmed är han off side i sin barndoms värld, där det gäller att vara en ”hårding”. Att han är off side, betyder dock inte att han är utanför. Den värld han växer upp i är nämligen hermetiskt tillsluten, vilket innebär att han dömer sig själv enligt samma måttstockar som alla andra.
Det är inte unikt för honom. Exempelvis klandrar hans mamma sig själv för att hon inte lyckats förverkliga sina drömmar om en ”mer bekväm tillvaro långt ifrån fabriken” och för att hon inte förmår ”sköta familjens ekonomi ordentligt”:
Hon insåg inte att det hon kallade sina misstag i själva verket styrdes av en uppsättning fullständigt logiska, i princip förutbestämda och obevekliga mekanismer. Hon insåg inte att hennes släktingar, hennes föräldrar, syskon och till och med barn, och så gott som samtliga bybor, hade upplevt samma problem och att det hon alltså kallade sina misstag i själva verket bara var ett fullständigt adekvat uttryck för sakernas normala tillstånd.

Att andras språkbruk återges i kursiv leder tankarna till Flauberts Madame Bovary, och det gör också författarens distans till den skildrade världen. Louis moraliserar inte. Det är nog en bra utgångspunkt för den som vill förstå fransk politik. Att det är en utmärkt utgångspunkt för storartad romankonst är uppenbart.

onsdag 19 april 2017

Maria Hamberg, Till min allra bästa vän


Maria Hambergs senaste bok, Till min allra bästa vän, är en mycket välkomponerad roman. Handlingen är förlagd till olika tider och miljöer: en sjukhussäng i samtiden, London på 1960-talet, en svensk arbetarklassfamilj, internationella akademiska konferenser etc. Men episoderna bildar en helhet genom att de behandlar samma saker, exempelvis vänskap, våld, livsval, begränsande omständigheter och relationer. Samtidigt visar Hamberg hur dessa ämnen inte kan förstås isolerade från just tid, plats och miljö. Även om en industriarbetare i Norrland och en forskare från Storbritannien kan vara bästa vänner och ställas inför liknande utmaningar i sina liv befinner de sig också i olika världar, vilket påverkar såväl deras vänskap som deras (möjligheter att göra) livsval. Allt Hamberg skrivit är bra. Till min allra bästa vän är dock kanske hennes hittills bästa bok

måndag 10 april 2017

Elise Karlsson, Klass

Elise Karlssons roman Linjen fick mycket och övervägande positiv uppmärksamhet när den kom ut för ett år sedan. Själv bidrog jag med en välvillig recension i Arbetet. Karlssons nya bok, Klass, har också tagits väl emot av kritikerna, och jag är minst lika nöjd som sist.
Karlsson är en utpräglat intellektuell författare, samtidigt som hon också är en god litterär hantverkare. (Samma profil uppvisar exempelvis Jonas Hassen Khemiri, och faktum är att Klass i vissa avseenden kan läsas som ett slags vuxenvariant av ungdomsboken Ett öga rött.)
Huvudpersonen i Klass, Hélène, kommer från det som idag kallas ett "utanförskapsområde", nämligen Rinkeby. Vid den tid som skildras – första delen av 2000-talet – användes dock ett annat språkbruk: "när man talar om förorten nu, den här hösten, vem vet när den här hösten tar slut, menar man islam".
Så låter det ofta även nuförtiden. Men Karlsson sätter in förorten i ett annat sammanhang, nämligen det som gett titeln åt henes roman: klass.
Och detta sammanhang ramar inte bara in förorten, utan även en rad frågeställningar som för det mesta relateras till andra saker än klass. En av dessa gäller vem som har rätt att berätta om olika sociala miljöer. En av Hélènes lärare har nämligen skrivit en roman om förorten, och Hélène har tagit på sig uppgiften att skriva en motberättelse ur sitt och sina klasskamraters perspektiv, något som visar sig vara lättare sagt än gjort. Och Helénès litterära kamp står naturligtvis i ett intressant förhållande till Karlssons försök att anlägga ett klassperspektiv på förorten.
Allt det här är spännande. Men ännu intressantare än romanens övergripande motiv och temata är alla de sentensliknade formuleringar som romanen är späckad med.
Det som ibland kallas "Rinkebysvenska" beskrivs som "en accent [...] som inte kommer från brytningen mellan två språk, utan samförståndet på en plats".
"Svenskars" förhållande till "invandrare" kommenteras såhär: "Det här sättet att inte ens försöka tvinga in främlingar i sin gemenskap. Att inte ens ha en gemenskap att släppa in dem i".
Hélènes pojkvän Richard och det Bromma där han vuxit upp kopplas samman på följande vis: "Överallt byggnader som uttrycker, präglas av dem som äger dem. Här hör Richard hemma. Här och alltså överallt".
Och Richards föräldrars hem får Hélène att tänka såhär: "Det är prydligt här på ett annat sätt än hemma hos mig, hemma hos mina föräldrar. Allt är undanplockat, avtorkat, putsat. Mer som hos mina första vänner i Rinkeby, de som hade få saker men välskötta. Kanske för att det är städat av samma människor".
Jag tycker att dessa citat ger en ganska bra bild av hur många intressant tankegångar man hittar i Klass och hur tjusigt de uttrycks. Nu ser jag fram mot Karlssons nästa roman.

torsdag 6 april 2017

Karl Marx och världslitteraturen

Jag har ägnat de senaste dagarna åt att läsa S. S. Prawers bok Karl Marx and World Literature, som innehåller en uttömmande analys av hur Marx i sina skrifter förhåller sig till världslitteraturen.
Prawer uppmärksammar band annat hur Marx citerar ur litterära verk (Shakespeare och Goethe hör till favoritkällorna), anspelar på litterära fenomen (exempelvis genom att använda ett bildspråk från teaterns värld) och använder litterära grepp och kompositionsprinciper. Sammanfattningsvis visar han att Marx tänkande och skrivande är fullkomligt nedsänkt i skönlitteraturen.
Av detta kan man lära sig mycket.
För det första är det intressant att jämföra Marx eget sysslande med litteratur med den marxistiska litteraturvetenskap som uppstått efter hans död. Skillnaderna är ibland stora, vilket mycket väl kan bero på att litteraturvetarna inte utgått från Marx syn på litteraturen, utan istället försökt översätta hans teorier om ekonomi och politik till litteraturens område (att dessa teorier utformats i dialog med världslitteraturen har man missat).
För det andra innebär Prawers analys av Marx förhållande till skönlitteraturen att såväl form som innehåll i hans verk framstår i delvis nytt ljus. Bland annat visas att Marx tänkande kring det icke-alienerade arbetet är mer påverkat av hans syn på konsnärligt skapande än - vilket ofta antas - hans (tämligen romantiska) föreställning om hantverksarbete. Prawer visar också hur att det finns stora likheter mellan Marx analys av kapitalimen och den skildring av sociala sammanhang som man finner i romaner.
Karl Marx and World Literature är en bok som jag önskar att jag skrivit själv.