onsdag 24 maj 2017

Arbetarlitteratur i Österrike

Från utställningen på Litteraturmuseum i Wien
I förra veckan var jag i Wien för att föreläsa om arbetarlitteratur och tecknade serier på universitetet. Jag passade också på att besöka det nyöppnade litteraturmuséet och titta på den fasta utställningen om Österrikes litteraturhistoria. Österrike är ju – särskilt om man inkluderar dubbelmonarkin Österrike-Ungern – en av världlitteraturens stormakter, med författare som Nestroy, Grillparzer, Döblin, Kafka, Kraus, Roth, Bernhard, Jelinek... Utställningen tog dock även upp förbindelserna mellan arbetarklassen och litteraturen.
Bland annat påpekades att den österrikiska arbetarrörelsen under mellankrigstiden satte stort värde på litteraturen, eftersom man ansåg att den skulle kunna sprida socialistiska idéer i arbetarklassen. När socialdemokraterna styrde Wien mellan 1918 och 1934 byggdes därför biblioteken ut kraftigt. Under denna period skapades också en socialdemokratisk litteratur som bland annat behandlade det sociala bostadsbyggandet.
Dessutom skrev arbetarförfattare självbiografiska romaner. Som exempel nämns i utställningen Adelheid Pops Die Jugendgeschichte einer Arbeiterin, von ihr selbst erzählt [Berättelsen om en kvinnlig arbetares ungdom, berättad av henne själv] från 1909.
Utställningen uppmärksammar också att den österrikiska litteraturen på 1970-talet ofta handlade om landsbyggdens arbetare och deras ofta hårda villkor. Här lyfts bland annat Franz Innerhofers självbiografiska roman Schönen Tage [Vackra dagar] från 1974 fram.



söndag 21 maj 2017

Cecilia Persson, Taggtråd i Paradiset

I fredags publicerades min recension av Cecilia Perssons Taggtråd i paradiset – en dokumentärroman i Arbetet. Den har inte lagts ut på tidningens hemsida ännu, men kan läsas nedan.


Om jag haft mer plats skulle jag nog ha lagt till att boken borde ha kunnat korrekturläsas bättre. Detta förtar inte dess kvaliteter, men är naturligtvis onödigt.
Persson har tidigare bland annat gett ut Att böra sin egen kropp - en rapport och diktsamlingen Självmotsägelser. Den förstnämnda har jag flera gånger tagit upp till behandling i min forskning, bland annat i en artikel i Samlaren (som man hittar här). Den senare har jag recenserat här på bloggen.

lördag 29 april 2017

Vem är arbetaren?

I går medverkade jag i samtal med rubriken "Vem är arbetaren?" vid konferensen "Samhälle och Existens". De jag pratade med var författarna Susanna Alakoski, Kristian Lundberg och Cecilia Persson. Samtalet leddes av Jonas Alwall.
I mitt korta inledningsanförande tog jag upp följande:
När vi tänker på "arbetaren" tänker vi ofta på en manlig, vit industriarbetare. Men under de senaste decennierna har det svenska arbetslivet genomgått stora förändringar. Nuförtiden arbetar fler arbetare inom tjänsteproduktion och omsorg än inom industriproduktion. I de branscherna jobbar fler kvinnor än män. Dessutom har cirka 30% av arbetarna i Sverige utländsk bakgrund. Vidare har de anställningsförhållanden som varit vanliga inom industrin – tillsvidareanställningar och kollektivavtal – blivit allt mer sällsynta. En typisk arbetare kan alltså mycket väl vara en kurdisk kvinna som är timanställd som bartender eller personlig assistent.
Detta ser man i arbetarlitteraturen. I Att bära sin egen kropp riktar Cecilia Persson – liksom många andra samtida arbetarförfattare – upppmärksamheten mot vård och serviesektorerna. Susanna Alakoski påminner oss i Svinalängorna om att den svenska arbetarklassen länge bestått också av människor som kommer från andra länder och Kristian Lundberg skildrar i Yarden en del av arbetsmarknaden där den svenska modellen tycks vara upphävd. Arbetarförfattarna ger oss alltså en uppdaterad bild av det svenska klassamhället.
I vårt samtal tog vi därefter bland annat upp den eviga frågan om vad en arbetarförfattare är. Jag menade bland annat att han eller hon kan vara ett monument över att arbetare, trots alla fördomar folk har, faktiskt kan skapa stor konst. Vi diskuterade också den pågående nedrustningen av välfärden – exempelvis det faktum att många privata skolor inte har några skolbiliotek – och vad den kan innebära för arbetares möjligheter att göra sig delaktiga i kulturen. Särskilt intressant blev den diskussionen när vi gjorde jämförelser med hur det var i början av 1900-talet. Då var ju Sverige ännu mer segregerat och orättvist än vad det är idag, men ändå lyckades arbetarklassen och arbetarrörelsen ganska väl med sina kulturella strävanden...

fredag 21 april 2017

Èduard Louis, Göra sig kvitt Eddy Bellegueule

De senaste dagarna har den franske författaren Èdouard Louis fått en del uppmärksamhet för sina artiklar om det högerextrema partiet Front National och det franska klassamhället. Förhoppningsvis kommer det att leda till att folk får upp ögonen för hans roman Göra sig kvitt Eddy Bellegueule (originaltitel: En finir avec Eddy Bellegueule). Det är den nämligen värd.
Göra sig kvitt Eddy Bellegueule handlar om en pojkes uppväxt i arbetarklassmiljö i norra Frankrike kring år 2000. Huvudpersonen berättar sin historia retrospektivt, distanserat och analyserande. 
Han har alltid varit en outsider. Redan som ung inser han nämligen att han är homosexuell, och därmed är han off side i sin barndoms värld, där det gäller att vara en ”hårding”. Att han är off side, betyder dock inte att han är utanför. Den värld han växer upp i är nämligen hermetiskt tillsluten, vilket innebär att han dömer sig själv enligt samma måttstockar som alla andra.
Det är inte unikt för honom. Exempelvis klandrar hans mamma sig själv för att hon inte lyckats förverkliga sina drömmar om en ”mer bekväm tillvaro långt ifrån fabriken” och för att hon inte förmår ”sköta familjens ekonomi ordentligt”:
Hon insåg inte att det hon kallade sina misstag i själva verket styrdes av en uppsättning fullständigt logiska, i princip förutbestämda och obevekliga mekanismer. Hon insåg inte att hennes släktingar, hennes föräldrar, syskon och till och med barn, och så gott som samtliga bybor, hade upplevt samma problem och att det hon alltså kallade sina misstag i själva verket bara var ett fullständigt adekvat uttryck för sakernas normala tillstånd.

Att andras språkbruk återges i kursiv leder tankarna till Flauberts Madame Bovary, och det gör också författarens distans till den skildrade världen. Louis moraliserar inte. Det är nog en bra utgångspunkt för den som vill förstå fransk politik. Att det är en utmärkt utgångspunkt för storartad romankonst är uppenbart.

onsdag 19 april 2017

Maria Hamberg, Till min allra bästa vän


Maria Hambergs senaste bok, Till min allra bästa vän, är en mycket välkomponerad roman. Handlingen är förlagd till olika tider och miljöer: en sjukhussäng i samtiden, London på 1960-talet, en svensk arbetarklassfamilj, internationella akademiska konferenser etc. Men episoderna bildar en helhet genom att de behandlar samma saker, exempelvis vänskap, våld, livsval, begränsande omständigheter och relationer. Samtidigt visar Hamberg hur dessa ämnen inte kan förstås isolerade från just tid, plats och miljö. Även om en industriarbetare i Norrland och en forskare från Storbritannien kan vara bästa vänner och ställas inför liknande utmaningar i sina liv befinner de sig också i olika världar, vilket påverkar såväl deras vänskap som deras (möjligheter att göra) livsval. Allt Hamberg skrivit är bra. Till min allra bästa vän är dock kanske hennes hittills bästa bok

måndag 10 april 2017

Elise Karlsson, Klass

Elise Karlssons roman Linjen fick mycket och övervägande positiv uppmärksamhet när den kom ut för ett år sedan. Själv bidrog jag med en välvillig recension i Arbetet. Karlssons nya bok, Klass, har också tagits väl emot av kritikerna, och jag är minst lika nöjd som sist.
Karlsson är en utpräglat intellektuell författare, samtidigt som hon också är en god litterär hantverkare. (Samma profil uppvisar exempelvis Jonas Hassen Khemiri, och faktum är att Klass i vissa avseenden kan läsas som ett slags vuxenvariant av ungdomsboken Ett öga rött.)
Huvudpersonen i Klass, Hélène, kommer från det som idag kallas ett "utanförskapsområde", nämligen Rinkeby. Vid den tid som skildras – första delen av 2000-talet – användes dock ett annat språkbruk: "när man talar om förorten nu, den här hösten, vem vet när den här hösten tar slut, menar man islam".
Så låter det ofta även nuförtiden. Men Karlsson sätter in förorten i ett annat sammanhang, nämligen det som gett titeln åt henes roman: klass.
Och detta sammanhang ramar inte bara in förorten, utan även en rad frågeställningar som för det mesta relateras till andra saker än klass. En av dessa gäller vem som har rätt att berätta om olika sociala miljöer. En av Hélènes lärare har nämligen skrivit en roman om förorten, och Hélène har tagit på sig uppgiften att skriva en motberättelse ur sitt och sina klasskamraters perspektiv, något som visar sig vara lättare sagt än gjort. Och Helénès litterära kamp står naturligtvis i ett intressant förhållande till Karlssons försök att anlägga ett klassperspektiv på förorten.
Allt det här är spännande. Men ännu intressantare än romanens övergripande motiv och temata är alla de sentensliknade formuleringar som romanen är späckad med.
Det som ibland kallas "Rinkebysvenska" beskrivs som "en accent [...] som inte kommer från brytningen mellan två språk, utan samförståndet på en plats".
"Svenskars" förhållande till "invandrare" kommenteras såhär: "Det här sättet att inte ens försöka tvinga in främlingar i sin gemenskap. Att inte ens ha en gemenskap att släppa in dem i".
Hélènes pojkvän Richard och det Bromma där han vuxit upp kopplas samman på följande vis: "Överallt byggnader som uttrycker, präglas av dem som äger dem. Här hör Richard hemma. Här och alltså överallt".
Och Richards föräldrars hem får Hélène att tänka såhär: "Det är prydligt här på ett annat sätt än hemma hos mig, hemma hos mina föräldrar. Allt är undanplockat, avtorkat, putsat. Mer som hos mina första vänner i Rinkeby, de som hade få saker men välskötta. Kanske för att det är städat av samma människor".
Jag tycker att dessa citat ger en ganska bra bild av hur många intressant tankegångar man hittar i Klass och hur tjusigt de uttrycks. Nu ser jag fram mot Karlssons nästa roman.

torsdag 6 april 2017

Karl Marx och världslitteraturen

Jag har ägnat de senaste dagarna åt att läsa S. S. Prawers bok Karl Marx and World Literature, som innehåller en uttömmande analys av hur Marx i sina skrifter förhåller sig till världslitteraturen.
Prawer uppmärksammar band annat hur Marx citerar ur litterära verk (Shakespeare och Goethe hör till favoritkällorna), anspelar på litterära fenomen (exempelvis genom att använda ett bildspråk från teaterns värld) och använder litterära grepp och kompositionsprinciper. Sammanfattningsvis visar han att Marx tänkande och skrivande är fullkomligt nedsänkt i skönlitteraturen.
Av detta kan man lära sig mycket.
För det första är det intressant att jämföra Marx eget sysslande med litteratur med den marxistiska litteraturvetenskap som uppstått efter hans död. Skillnaderna är ibland stora, vilket mycket väl kan bero på att litteraturvetarna inte utgått från Marx syn på litteraturen, utan istället försökt översätta hans teorier om ekonomi och politik till litteraturens område (att dessa teorier utformats i dialog med världslitteraturen har man missat).
För det andra innebär Prawers analys av Marx förhållande till skönlitteraturen att såväl form som innehåll i hans verk framstår i delvis nytt ljus. Bland annat visas att Marx tänkande kring det icke-alienerade arbetet är mer påverkat av hans syn på konsnärligt skapande än - vilket ofta antas - hans (tämligen romantiska) föreställning om hantverksarbete. Prawer visar också hur att det finns stora likheter mellan Marx analys av kapitalimen och den skildring av sociala sammanhang som man finner i romaner.
Karl Marx and World Literature är en bok som jag önskar att jag skrivit själv.

tisdag 28 mars 2017

Readme

Idag medverkade jag vid konferensen Readme, som i år hade temat "utanförskap". Min medverkan hade formen av ett kort samtal med Anders Mildner om vilken relevans kunskap om arbetarförfattarnas genombrott i början av 1900-talet kan ha för diskussioner om dagens litterära utanförskap.
Som ett led i mina förberedelser skrev jag i går en sammanfattning av vad jag ville få sagt:

Läsning och skrivande är inte bara nyttiga färdigheter.
Att bli en läsande och skrivande människa är att bli någon annan. Och det innebär också att man betraktas på ett annat sätt.
Just det här med hur vi ser på varandra är någonting som jag tycker att vi ska uppmärksamma mer när vi pratar om läsning och utanförskap.
Jag tycker också att vi bör bli bättre på att sätta in frågan i ett historiskt perspektiv.
På 1920-talet inträffade någonting som man brukar kalla parnassens demokratisering.
Tidigare hade i stort sett alla författare kommit från överklassen. De hade haft studentexamen och universitetsstudier i ryggen när de började skriva böcker.
Nu började dock författarkårens sociala sammansättning att ändras, i ganska rask takt. Även människor ut arbetarklassen blev författare.
Ur denna sociala förändring kom med tiden också en litterär förändring. Arbetarlitteraturen växte fram som en central strömning i den svenska nationalliteraturen.
Detta var dock inte någon okontroversiell utveckling. Många borgerliga kritiker protesterade.
En av dem protesterade mest högljutt var litteraturkritikern Sven Stolpe. Han menade att enbart akademiker kunde skapa stor litteratur.
Denna synpunkt bottnar i otäck människosyn. Stolpe avfärdade nämligen inte arbetarlitteraturen på grund av hur de litterära verken såg ut. Istället hävdade han att den skulle vara undermålig på grund av vem som skapat den. Arbetarna, menade han, skulle aldrig kunna skapa stor litteratur.
Därmed förvägrade Stolpe arbetarklassen mänsklighet. Att vara människa är nämligen inte bara att andas, äta och arbeta. Det är också att tänka och älska. Och det är också att vara delaktig i kulturen, inklusive litteraturen.
Att försöka bryta människors utanförskap i förhållande till litteraturen är att försöka hävda mänsklighet där denna förnekas.
Därför är det deprimerande att ambitionerna ofta är så låga. Många läs- och skrivfrämjande projekt handlar om att folk ska börja låna böcker på biblioteket, berätta sin historia på någon hemsida, eller lära sig att skriva en insändare eller ett CV.
Det är viktiga saker. Men det är viktigt att också bryta ner den ambitiösa litteraturens gränser och göra det möjligt för alla att bli läsande och skrivande människor i mer kvalificerad mening.
Detta är naturligtvis svårt. Men det var ännu svårare förr. Många av de arbetarförfattare som slog igenom på 30-talet kom exempelvis ur utanförskap som var värre än det som finns idag.
Harry Martinson såldes till exempel som barn till lägstbjudande. Ändå blev han senare såväl hedersdoktor som ledamot av svenska akademien och Nobelpristagare. Många av hans kollegor kom ur statarklassen, vars sociala och kulturella efterblivenhet var monumental. Ingen av 30-talets arbetarförfattare hade gått särskilt länge i skolan.
Hur kom det sig då att så många kunde ta sig från extremt utanförskap till litteraturens finrum?
Naturligtvis var det ett resultat av kamp. En insats bland många i denna kamp var att man i statarnas fackförbundstidning, Lantarbetaren, hade en mycket ambitiös kultursida. Den signalerade att statarna faktiskt inte var något annat slags människor än de som hade tid och råd att syssla med kultur och litteratur. Och den signalen riktades både mot kritiker som Stolpe och mot statarna själva.
Det är denna typ av offensiv kamp som krävs om vi ska kunna bryta det litterära utanförskapet, som också är ett utanförskap från själva mänskligheten.

De idéer jag försökte föra fram på konferensen har också presenterats på Malmö högskolas hemsida

måndag 27 mars 2017

Baru: En proletär seriekonstnär

Bakom signaturen Baru döljer sig den franske seriekonstnären Hervé Baruela, född 1947. Såvitt jag vet finns bara ett av hans verk på svenska: Blues i brallan (Quequette Blues), som gavs ut 1989 av Medusa i översättning av Lena Ekeram. Det utspelar sig i nordöstra Frankrike, nära gränserna till Belgien, Luxemburg och Tyskland, under ett dygn kring nyåret 1965–66 och handlar om en ung man som slagit vad om att han ska lyckas bli av med oskulden.
Verket är självbiografiskt, åtminstone i det att det utspelar sig i den miljö där Baru växt upp: en miljö befolkad av infödda och invandrade arbetare och deras familjer och där allt – även ett desperat försök att bli av med oskulden – sker i industriernas slagskugga.
I artikeln "The Working Class and Comics: A French Cartoonist’s Perspective" i boken History and Politics in French-Language Comics and Graphic Novels (University Press of Mississippi 2008, red. Mark McKinney) beskriver Baru serier som en proletär konstform. När han sökte efter en form som skulle göra det möjligt för "mine and I myself" att "affirm our cultural dignity, without any more complexes, with respect to the dominant culture," förkastade han litteraturen, som han upplevde som bogerlig. Han förkastade även filmen eftersom han saknade de tekniska fördigheter, kontakter och - inte minst - det kapital som behövs för att göra film. Det som återstod var helt enkelt serierena...
Ett av Barus verk som jag gärna skulle vilja läsa, men som jag ännu inte fått tag på är Vive la classe! [Leve klassen!] från 1987. Den som råkar äga ett exemplar får gärna höra av sig.

torsdag 23 mars 2017

Martina Lundgren får Föreningen Arbetarskrivares stipendium

I år har jag för första gången suttit i juryn för Föreningen Arbetarskrivares stipendium. De övriga jurymedlemmarna var författarna Maria Hamberg och Pelle Olsson. Efter att ha läst ett stort antal texter – av vilka många var väldigt bra – beslutade vi att ge stipendiet, som sedan 1995 delats ut någon icke etablerad skribent, till Martina Lundgren, för novellen A-korridoren.

Vår motivering är:,
"Martina Lundgren placerar med stilsäker beskrivning såväl sina karaktärer som läsare direkt innanför väggarna på äldreboendet. Med väl avvägda detaljer och en stram men verklighetsnära dialog skriver författaren fram miljön på ett mycket trovärdigt sätt. Texten ger i sin enkelhet en djupdykning i hur det är att arbeta inom vården. Vi hoppas Martina fortsätter sitt skrivande, de litterära skildringarna från arbetslivet behövs och berikar."
Maria är 37 år och bor i Luleå där hon är född och uppvuxen. Tidigare har hon bland annat arbetat i hemtjänsten och äldrevården men också som journalist och fotograf. Just nu utbildar hos sig till grafisk designer. Novellen A-korridoren är hennes skönlitterära debut.

– Att få det här stipendiet betyder jättemycket för mig, säger Martina Lundgren.
– Det är roligt att få uppmärksamhet för mitt skrivande och uppmuntran att skriva vidare. Novellen är en del av ett större skrivprojekt som jag hoppas kunna fortsätta med framöver. Jag är fascinerad av den ganska slutna värld som uppstår på ett äldreboende och de många olika människor som möts där.

Stipendiet är på 5000 kronor och kommer att delas ut vid Föreningen Arbetarskrivares årsmöte, som hålls i Stockholm till helgen.

måndag 20 mars 2017

Kurs om arbetarlitteratur

I höst har man ännu en gång möjlighet att läsa kursen "Arbetarlitteratur" vid Malmö högskola. Den omfattar 7,5 högskolepoäng och ges på kvartsfart via nätet. Man behöver alltså inte åka till Malmö, och det går bra att kombinera kursen med arbete eller andra studier.
Mer information hittar man via högskolans hemsida. Ansökan till kursen görs via studera.nu senast 18 april.
I somras uppdaterade jag hela undervisningsmaterialet och inför höstens kurs tänkte jag lägga till en del material som producerats av andra (exempelvis några avsnitt av den utmärkta podcasten Arbetarlitteratur). Jag tycker själv att det är jätteroligt att undervisa på denna kurs, och av kursvärderingarna att döma har även studenterna haft kul. Om du redan läst kursen - berätta gärna vad du tyckte i en kommentar. Och tipsa gärna vänner och bekanta.

torsdag 16 mars 2017

Ur Arkivet: Lars Åke Augustsson, Min broders bok

Jag har skrivit i olika tidningar och tidskrifter längre än jag har bloggat. I början av 90-talet recenserade jag till exempel konserter i numera nedlagda Arbetet. Därefter skrev jag en hel del om framför allt litteratur i exempelvis Finanstidningen (som också lagts ned, men som jag inte saknar lika mycket som Arbetet) och Kristianstadbladet, samt inte minst i LO-Tidningen (som numera heter Arbetet). De flesta av dessa texter finns inte tillgängliga på nätet. Några finns där, men är svåra att hitta. Många av dem finns dock i mitt arkiv (där de förvisso också kan vara väldigt svåra att hitta). Därför tänkte jag framöver lägga ut en del av dem här på bloggen. Först ut är nedanstående recension av Lars Åke Augustssons Min broders bok som publicerades i Arbetet i november 1999. (Om man klickar på texten bir den större.)


onsdag 22 februari 2017

Podcast om arbetarlitteratur!


Mattias Torstenson har idag lanserat en oerhört ambitiös podcast om arbetarlitteratur. I det första avsnittet medverkar jag. För att lyssna, klicka här.

måndag 20 februari 2017

Podd om historiens röster

Historieprofessorn Carolyn Steedman höll nyligen ett intressant anfröande vid konferensen "Att skapa staden" i Malmö. Framför allt uppehöll hon sig vid problemet att det mest är elitens röster som hörs i historieskrivningen. Efter hennes föreläsning förde jag ett samtal med henne som spelades in och nu finns tillgänglig som "podd" (dvs. inspelat radioprogram). För att lyssna: klicka här.

lördag 11 februari 2017

Konferensrapport

Sessionerna om arbetarlitteraturen och staden vid konferensen "Att skapa staden" (9 februari) blev mycket lyckade, inte minst eftersom föredragen på ett utmärkt sätt kompletterade varandra.
Konferensen inleddes med att historikern Carolyn Steedman pratade om att det vi vet om historien ofta bygger på eliternas vittnesmål, men att skönlitteraturen faktiskt kan hjälpa oss att anlägga andra perspektiv på världen. Detta illutrerades väl i Ewa Bergdahls föredrag om Maria Sandel. I Sandels böcker får vi nämligen ett proletärt perspektiv på staden som skiljer sig ganska mycket från det man möter i andra "källor". Och, som Bergdahl påpekade genom att citera Kristian Lundberg: den populära bilden av Malmö som en "arbetarstad" som blivit "kunskapsstad" stämmer inte nödvändigtvis för dem som städar, kör buss eller jobbar i fabrik här...
Maria Sandel fick stor upp-
märksamhet som stadsskildrare
vid konferensen "Att skapa staden".
Efter Wrangborgs föreläsning läste och kommenterade Jenny Wrangborg några av sina dikter. Likt Sandel ser hon staden ur ett arbetarklassperspektiv. Men naturligtvis har Stockholm förändrats under de ca. 100 år som skiljer författarna åt. Och naturligtvis skriver Wrangborg på ett annat sätt än Sandel. Bland annat är hennes texter betydligt mer humoristiska.
Anna Williams visade hur fenomenet klass relateras till staden i några nyare svenska arbetarromaner: Susanna Alakoskis Svinalängorna, Åsa Linderborgs Mig äger ingen, Anneli Jordahls Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Måna och Eija Hetekivi-Olssons Ingenbarnsland. Hon visade ävertygande att dessa romaner beskriver kluvna städer och att klyfterna sammanfaller med dem som går mellan samhällsklasserna.
Efter kaffepausen höll Per-Olof Mattsson en oerhört lärd föreläsning om hur 1920- och 1930-talets arebtarförfattare förhöll sig till "storstadsmodernismen". Bland annat lyfte han fram den ganska bortglömda diktsamlingen Jorden och jaget av Harry Blomberg och pekade dessutom ut en massa intressanta förbindelser mellana rebtarförfattare i Sverige, Danmark och Finland.
Maria Wahlström analyserade prostitutionsskildringen i Ivar Lo-Johanssons Kungsgatan. Hennes mest intressanta iakttagelse var att de prostiterade i den romanen går väldigt olika öden till mötes, och att det kan läsas som ett uttryck för en komplex och ambivalent syn på den moderna storstaden.
Sist ut var Catrine Brödje, som analyserade hur manliga och kvinnliga författare ur olika samhällsklasser (Martin Koch, Elin Wägner, Maria Sandel och Sigfrid Siwertz) skildrat Stockholm. Resultaten, som Brödje kunde presentera i form av en stadskarta) var intressanta. Karaktärernas rörelsemönster i stadsrummet var nämligen högs olika. Beroende på kön och klass var de mobila i olika grad, och dessutom rörde de sig i olika delar av staden.

fredag 10 februari 2017

"Arbetarlitteraturen vid sidan av" och "den tredje uppgiften"

Litteraturvetare har tre arbetsuppgifter. Utöver att undervisa och forska ska man också dela med sig av sin kunskap till allmänheten.
Det sistnämnda är inte alltid helt enkelt. Men ibland är det hur enkelt som helst.
Jag tycker att tidningen Arbetet (som tidigare hette LO-Tidningen) har landets bästa kultursidor. De produceras av landets bästa kulturredaktörer, som ofta gett mig möjlighet att skriva om mina forskningsintressen.
Och ibland gör de faktiskt hela jobbet år mig.
I dagens Arbetet publicerar exempelvis den nuvarande kulturredaktören Charlotta Kåks Röshammar en artikel om den arbetarlitteratur som inte befinner sig i det litterära finrumet, som tar avstamp i min uppsats "En ny arbetarlitteratur?". (Klicka här för att komma till artikeln i Arbetet och här för att kommat till min uppsats.) Därigenom ser hon till att sprida mina forskningsresultat till en långt större publik än den jag själv kan nå.
Jag tackar och bugar.

tisdag 7 februari 2017

Arbetarlitteraturen och staden

På torsdag och fredag (9 och 10 februari) anordnas konferensen "Att skapa staden. Identitet, minne och delaktighet" vid Malmö högskola. Jag har satt samman en dubbelsession under rubriken "Arbetarlitteraturen och staden" som kommer att hållas i sal 510 i huset som heter Niagara klockan 14:45–17:45 på torsdag.
Sessionen kommer att rymma följande:
  • Ewa Bergdahl pratar om Maria Sandel och staden.
  • Jenny Wrangborg läser dikter och pratar om hur hon tematiserar staden i sin diktning.
  • Anna Williams presenterar sin forskning under rubriken "Kvinnorna och staden".
  • Per-Olof Mattsson diskuterar interaktionen mellan arbetarlitteraturen och storstadsmodernismen.
  • Maria Wahlström analyserar prostitutionsmotivet i Ivar Lo-Johanssons Kungsgatan.
  • Cartrine Brödje presenterar forskning om klass och kön i Stockholm kring 1910 med utgångspunkt i verk av bland andra Martin Koch och Elin Wägner.
Mer information om konferensen hittar man här.

fredag 3 februari 2017

Arbetarlitteratur och klassanalys

Göran Therborn
I går var jag i Stockholm och bevistade ett seminarium som anordnades av den fackliga tankesmedjan Katalys. De har nämligen tagit på sig uppgiften att tillsammans med Göran Therborn göra en analys av det svenska klassamhället.
Det är naturligtvis lovvärt, och jag vill gärna dra mitt strå till stacken. Min forskning om arbetarlitteratur är nämligen i allra högsta grad relevant för en klassanalys. (Åtminstone tycker jag att den är det...)
Det faktum att arbetarlitteraturen är starkare i Sverige än i många andra länder är ju exempelvis ett tecken på att det svenska klassamhället kanske inte ser ut precis som andra klassamhällen. Dessutom är litteraturen en central arena för skildring, diskussion och kritik av klassamhället. Det innebär att den kan utgöra en ingång till studier av de processer genom vilka människor identifierar sig klassmässigt och försöker formulera motstånd mot klassorättvisor.

fredag 27 januari 2017

Om "Kvinnor, klass, kultur" i Arbetet

Utställningen "Kvinnor, klass kultur - arbetet i litteraturen då och nu" som handlar om kvinnliga arbetarförfattare och som just nu visas på Orkanenbiblioteket i Malmö har fått ganska mycket uppmärksamhet i olika media. Bland skrev Gunilla Wedding om den i Skånska Dagbladet i december. Och nu har den även omskrivits av Charlotta Kåks Röshammar i Arbetet. Artikeln har ännu inte lagts ut på nätet, men hjälp av min mobilkamera kan jag ju ändå återge den (klicka på bilden så blir den större):


Bilder från utställningen hittar du i ett tidigare blogginlägg. Och jag råkar veta att fler artiklar är under produktion...

onsdag 25 januari 2017

Föreningen Arbetarskrivares stipendium

Jag sitter i juryn för Föreningen Arbetarskrivares stipendium, som ska delas ut till någon som ännu inte debuterat i bokform, och under  de senaste dagarna har jag läst och bedömt drygt 40 textprov. Nivån är över lag hög, vilket naturligtvis är glädjande. Det ska också bli spännande att få höra hur de andra jurymedlemmarna (Pelle Olsson och Maria Hamberg) resonerar. Stipendiet kommer att delas ut vid Föreningen Abetarskrivares årsmöte.

fredag 20 januari 2017

Vänsterpolitiska serier

Att använda serier som inkörsport till vänsteridéer är ett gammalt knep. Själv kom jag exempelvis i kontakt med dessa idéer bland annat genom de tecknade klassikerna Marx för nybörjare (1980) av signaturen Rius och Historieboken (1970) av Annika Elmqvist med flera.
På senare tid har genren fått ett uppsving. Nyligen utkom exempelvis Kate Evans Röda Rosa – i vilken Rosa Luxemburgs tänkande presenteras i serieform – i svensk översättning och 2015 gav Leopard och Katalys ut en svensk version av Esben S. Titlands lilla seriebok Piketty på tre röda. Dessutom har vi gott om inhemska socialistiska seriekonstnärer. Här på bloggen och i min forskning har jag exempelvis uppmärksammat Daria Bogdanska, Liv Strömqvist och Hanna Petersson.
Att uttrycka vänsteridéer och -ideal i serieform är dock inte helt enkelt. Exempelvis riskerar abstrakta begrepp att bli allt för konkreta när de presenteras visuellt. I Capital in Manga personifieras exempelvis kapitalistklassen av den ängslige Robin och den känslokalle Daniel, trots att Marx i kapitalet betonar att begreppet kapitalist inte betecknar någon individ, utan en ”karaktärsmask” eller en ekonomisk roll. Det kan också vara svårt att presentera långa och komplexa argumentationskedjor i tecknad form, åtminstone om man inte vill fylla rutorna med text (vilket Evans ibland gör i Röda Rosa).

Men å den andra sidan kan serier helt klart hjälpa till att dra in fler människor än de som gillar att läsa vanliga böcker i politiska diskussioner och aktiviteter. Och trots allt är det där som vänsterns idéer bör förvaltas och utvecklas.

torsdag 19 januari 2017

Summering av arbetarlitteraturkursen

Nu är höstens arbetarlitteraturkurs slut. 20 studenter har slutfört den genom att lämna in en hemtenta i vilken de jämför två verk från litteraturlistan med fokus på vad som gör dem till arbetarlitteratur, skildringen av fenomenet klass och på vilka sätt de är typiska (eller atypiska) för den tid då de skrevs. Att rätta dessa tentor har (som vanligt) varit lärorikt, eftersom de i allmänhet innehållit saker som jag själv aldrig tidigare funderat på. Det är också intressant att notera att några verk verkar ha fångat studenternas intresse i särskilt hög grad, framför allt Maria Sandels Familjen Vinge, Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd, Aino Trosells Socialsvängen och Susanna Alakoskis Svinalängorna. Och det är naturligtvis trevligt att kursvärderingen visar att studenterna är nöjda med kursen. Några efterfrågar rent av en fortsättningskurs, och det tycker jag så klasrt låter som en utmärkt idé. Men om den kan förverkligas återstår att se. I nuläget vet jag faktiskt inte ens när kursen kommer att ges nästa gång. Kanske blir det redan till hösten, eller så får vi vänta ett tag till. Hur som helst vill jag tacka  höstterminens studenter för en väl genomförd kurs.

onsdag 4 januari 2017

Klasskildringen i Sven Wernströms Trälarna. 1900-talet

Idag utkom boken Mångkulturell barn- och ungdomslitteratur (red. Maria Andersson och Elina Druker). Jag medverkar med kapitlet "Skildringen av arbetarklassen i Sven Wernströms Trälarna. 1900-talet". Förutom att analysera just Wernströms arbetarklasskildring resonerar jag också kring hans förhållande till arbetarlitteraturen och hur begreppen barn- och ungdomslitteratur och arbetarlitteratur förhåller sig till varandra.
Jag menar att Trälarna. 1900-talet faktiskt uppfyller även de allra striktaste kraven man kan ställa på arbetarlitteraturen. Den är ju skriven av en arbetare, om och för människor i arbetarklassen, samtidigt som den uttrycker ett proletärt klassperspektiv och agiterar för arbetanas sak. Dessutom innehåller den faktiskt flera explicita referenser till (annan) arbetarlitteratur. Att ignorera detta med hänvisning till att boken kan betraktas som barn- och ungdomslitteratur vore dumt. (Inte minst med tanke på att den faktiskt inte främst vänder sig till barn, utan till barn och vuxna i arbetarklassen.)