tisdag 19 december 2017

Teater om den unge Marx

Scen ur The Bridge Theatres uppsättning av
The Young Marx
I går var jag på biograf och såg teater från London. Närmare bestämt såg jag The Bridge Theatres uppsättning av The Young Marx.
Pjäsen är en mycket rapp och rolig fars som påstås bygga (till 90%!) på verkliga händelser. Dessutom innehåller den otaliga anspelningar på Marx verk, och ibland tillåts karaktärerna rent av lägga ut texten ganska rejält kring centrala begrepp och idéer i Marx tankebygge.
En sak jag började fundera på när jag satt i biografsalongen var om Marx skulle ha gillat pjäsen. Eftersom han hade ganska höga tankar om sig själv och dessutom gillade dramatik skulle han säkert ha sett den. Men kanske skulle han ha varit tveksam till hur hans idéer presenterades. Framför allt kan man misstänka att han skulle haft invändningar mot att karaktärer presenterat sina idéer explicit – som när Engels berättar för Marx om sin analys av arbetarklassens läge i Manchester, eller när Marx, tillsammans med sin familj, formulerar några av de bärande tankarna i Kapitalet.
I ett brev till den socialdemokratiske politikern Ferdinand Lassalle kritiserade Marx exempelvis användandet av karaktärer som språkrör för idéer, och i sin kritik av Eugène Sues Paris Mysterier framhöll han att verkets största svaghet var att karaktärerna berättade vad de tänkte och vad de hade för motiv för att handla som de gjorde. Men Marx var ju samtidigt en stor beundrare av Shakespeare, och i dennes pjäser förekommer ofta det som engelsmännen kallar "soliloquy", det vill säga att karaktärer för "samtal med sig själv" som illustrerar vad de tänker.
Även om det är svårt att veta vad Marx skulle ha tyckt, så vet jag i alla fall vad jag tycker: The Young Marx är en utmärkt pjäs.

onsdag 13 december 2017

Ny bok om arbetarlitteraturer

Tillsammans med min gode vän och kollega John Lennon har jag redigerat en bok om arbetarlitteraturer i olika länder. I sex kapitel beskrivs arbetarlitteraturens historia i Ryssland/Sovjetunionen, USA, Finland, Sverige, Mexico och Storbritannien (jag har skrivit kapitlet om Sverige). I efterordet diskuteras dessutom teoretiska och politiska frågor som aktualiseras i de olika kapitlen, eller när man jämför dem. Boken är på engelska och kan laddas ned gratis på förlagets hemsida. Där kan man också beställa en fysisk bok.
Baksidestexten lyder såhär:
The aim of this collection is to make possible the forging of a more robust, politically useful, and theoretically elaborate understanding of working-class literature(s).
These essays map a substantial terrain: the history of working-class literature(s) in Russia/The Soviet Union, The USA, Finland, Sweden, The UK, and Mexico. Together they give a complex and comparative – albeit far from comprehensive – picture of working-class literature(s) from an international perspective, without losing sight of national specificities.
By capturing a wide range of definitions and literatures, this collection gives a broad and rich picture of the many-facetted phenomenon of working-class literature(s), disrupts narrow understandings of the concept and phenomenon, as well as identifies and discusses some of the most important theoretical and historical questions brought to the fore by the study of this literature.
If read as stand-alone chapters, each contribution gives an overview of the history and research of a particular nation’s working-class literature. If read as an edited collection (which we hope you do), they contribute toward a more complex understanding of the global phenomenon of working-class literature(s).

tisdag 12 december 2017

Arbetarlitteratur som klassanalys

Det fackliga idéinstitutet Katalys har under det senaste året, under ledning av professor Göran Therborn, bedrivit projektet "Klass i Sverige". Jag har bidragit med en analys av hur det samtida svenska klassamhället beskrivs i den arbetslivsskildrande arbetarlitteraturen och hur denna litteratur kan fungera som underlag för klasspolitik. Min rapport kommer att publiceras om några veckor. Dessutom kommer jag att medverka vid ett seminarium i Stockholm. Den preliminära titeln är "Arbetarlitteraturen och det politiska språket" och den likaledes preliminära tiden och platsen är 5 februari, 18.00–20.00 i Sandlersalen på ABF. Övriga medverkande (preliminärt, så klart): Jenny Wrangborg och Daniel Swedin. Det är inte omöjligt att det blir ytterligare arrangemang på samma tema. I så fall kommer jag att berätta om det här på bloggen.

fredag 8 december 2017

Om att byta perspektiv

Vaughn Rasberrys bok Race and the Totalitarian Century: Geopolitics in the Black Literary Imagination är mycket intressant. Där visas bland annat hur afroamerikanska författare och författare från tredje världen under decennierna efter andra världskriget gick i dialog med den då dominerande geopolitiska föreställningen, nämligen att världen kunde delas upp i ett liberalt/demokratiskt block och ett totalitärt block. Erfarenheter av brutalt rasförtryck innebar nämligen att kolonialmakter och rasistiska demokratier inte framstod som väsensskilda från de totalitära staterna.
Denna typ av ideologisk dekonstruktion hittar man också i arbetarlitteraturen. I Folke Fridells romaner kritiseras exempelvis den svenska nationella självbilden med utgångspunkt i författarens upplevelser av lönearbete. På fabriksgolvet finns ju ingen demokrati. Och välfärden är inte alltid särskilt förträfflig där.
Dessa likheter är intressanta. De visar bland annat att arbetarlitteraturforskare säkert kan lära sig mycket av forskningen om andra "underordnade" litteraturer. Och kanska kan forskare som intresserar sig för exempelvis feministisk eller postkolonial litteratur lära sig något av arbetarlitteraturforskningen också...

lördag 2 december 2017

Om att tänja på begreppet arbetarlitteratur

Arbetarlitteratur?
En fråga väl värd att ställa?
Anna Williams, som är professor i litteraturvetenskap i Uppsala har – högst välförtjänt – tillägnats en festskrift med titeln Konstellationer. Två av bidragen handlar om arbetarlitteratur.
Jerry Määttä skriver om Star Trek som arbetarlitteratur. Eller, rättare sagt: han visar att Star Trek "åtminstone emellanåt tar upp tematik, perspektiv och erfarenheter som gör att i varje fall enskilda avsnitt mycket väl kan relateras till arbetarlitteraturen".
Jag är en stor vän av denna typ av prövande läsningar, som ofta lyfter fram nya aspekter av litterära verk, samtidigt som de bidrar till att diskussionen av vad arbetarlitteratur är, har varit och kan vara hålls levande. Och just så fungerar Määttäs analys.
Anna Nordenstam presenterar i sitt bidrag till Konstellationer tre verk som skildrar fattigdom för läsare i olika åldrar: Elin Johanssons och Elin Ekmans barnbok Veckan före barnbidraget, Hanna Gustavssons seriebok Iggy 4-ever, som vänder sig till ungdomar, samt Daria Bogdanskas seriebok för vuxna, Wage Slaves. Även Nordenstam testar alltså arbetarlitteraturbegreppets räckvidd genom att sträcka ut det i riktning mot såväl barn- och ungdomslitteratur som tecknade serier. (Visserligen använder hon bara begreppet explicit om Wage Slaves, men litet jobb får väl läsaren själv stå för.) Och precis som i det förra fallet är resultatet gott. För övrigt tycker jag att det är väldigt kul att Nordenstam uppmärksammar att Bogdanska och Wage Slaves spelade viktiga roller i utställningen "Kvinnor, klass, kultur".

fredag 1 december 2017

Thomas Hardy, Jude the Obscure

Thomas Hardy hör till de stora namnen i den engelskspråkiga litteraturen. Dessutom hör han till den ganska lilla skara bland de kanoniserade författarna som växt upp i arbetarklassen (fadern var stenhuggare och byggnadsarbetare). Och faktum är att Hardy i sina verk ofta har en skarp blick för klass.
Det kommer inte minst till uttryck i romanen Jude the Obscure från 1895. Den handlar om Jude, en arbetare som försöker bli en lärd man, men som dras in i en besvärlig kärleksrelation och förlorar allt.
En intressant aspekt av skildringen av Judes öde är att den hela tiden aktualiserar frågor om arbete och pengar. När Jude, likt så många andra unga män i världslitteraturen, bestämmer sig för att lämna landsbygden och söka sin lycka (i form av lärdom) i staden funderar han exempelvis såhär:
But how live in that city? At present he had no income at all. He had no trade or calling of any dignity or stability whatever och which he could submit while carrying out an intellectual labour which might spread over many years.
Judes försök att bli en lärd man och därigenom klättra upp i klasshierarkin (faktum är att han tycks se på bildning enbart som ett verktyg för socialt och ekonomiskt avancemang) misslyckas och han inser att hans lott är att förbli arbetare. Man han inser också att det är arbetarna som över huvud taget gör det möjligt för ett fåtal att ägna sig åt läsning och tänkande:
He saw that his destiny lay not with these [den lärda världens institutioner], but among the manual toilers in the shabby purlieu which he himself occupied, unrecognised as part of the city at all by its visitors and panegyrists, yet without whose denizens the hard readers could not read nor the high thinkers live.
Detta insisterande på relationen mellan arbete, pengar och bildning – att man måste vara försörjd för att kunna ägna sig åt att läsa och tänka – är ganska ovanligt i litteraturen såväl som i populärkulturen och historieskrivningen. Det framhålls på ett elegant sätt av Leo Huberman i inledningen till hans bok Människans rikedomar:
De tidigaste filmregissörerna företog sig ofta egendomliga saker. En av de mest egendomliga var att de hade för vana att visa åskådarna personer som åkte taxi och sedan steg ur taxin och gick sin väg utan att betala. De brukade fara omkring i hela staden, på nöjesresor eller i affärer, och det var alltihop. Betalning erfordrades inte. Det var precis som i de flesta böcker om medeltiden, där man sida upp och sida ned läser om riddare och deras damer, som alla är utstyrda i blänkande rustning och vackra klänningar, vid torneringar och spel. De bor alltid i utmärkta slott och intar mat och dryck i stora mängder. Man får föga intryck av att det var någon, som måste anskaffa allt detta, att rustningar inte växer på träd, och att maten - som verkligen växer - dock måste sås och skötas och bearbetas. Men på det viset förhåller det sig. På samma sätt som man måste betala för en taxiresa, måste någon, på niohundra-, tiohundra- och elvahundratalet betala för de nöjen och det goda som riddarna och deras damer njöt av. Det var också någon som måste anskaffa mat och kläder för de klerker eller präster som bad medan riddarna slogs. Utöver dessa bedjare och stridsmän på medeltiden fanns det en annan grupp, arbetarna.
Hubermans bok kom ut 1936, men resonemanget är fortfarande giltigt. Många romaner, filmer, TV-serier och historiska verk befolkas fortfarande nästan uteslutande av folk som inte tycks behöva arbeta. Men Jude the Obscure vittnar om att det sedan länge funnits försök att kritisera denna brist i skildringen av den värld vi lever i.

torsdag 23 november 2017

Anamarija Todorov, Fröken Forever

Fröken Forever skildrar Anamarija Todorov mänskliga relationer med utgångspunkt i omsorgsarbete på en förskola. Relationen mellan pedagog och barn är naturligtvis central, men även de mellan personal och föräldrar och mellan kollegor uppmärksammas. Dessutom beskrivs klassrelationen mellan dem som arbetar i omsorgen och deras chefer (samt, i något fall, de kapitalister som tjänar pengar på omsorgsarbetet).
Den arbetarklassverklighet som Todorov skildrar utmärks bland annat av en dålig arbetsmiljö som leder till förslitningsskador, stress på grund av underbemanning, dålig lön och osäkra arbetsvillkor. Men den inbegriper också upplevelser av att ses ner på, eller inte ses alls, som i dikten nedan, som leder tankarna till såväl Stig Sjödin som Jenny Wrangborg:

Det är inte ovanan att tala i mobilen
varenda gång du stiger in,
inte heller att du knappt hälsar,
aldrig ler.
Det är inte blicken
du kastar ner från din takvåning
eller näsan
som skvallrar om att du betraktar oss
som biträden i en inrättning
som förtjänar reklamation.
Det är att du inte litar på oss.

"Alla vet hur man tar hand om barn", heter det i en av dikterna, "och alla undrar vad vi som tar hand / om barn i förskolan gör". Todorov beskriver – i dikter laddade med stark poetisk kraft – vad de gör, och under vilka villkor de gör det. Och därigenom omformar hon deras relation till oss andra.




torsdag 16 november 2017

Hva er arbeiderlitteratur? Ny forskningsantologi

Härom dagen utkom antologin Hva er arbeiderlitteratur? Begrepsbruk, kartlegging og forskningstradisjon (red. Christine Hamm, Ingrid Nestås Mathisen & Anemari Neple). Det är den fjärde antologin som getts ut av ett nordiskt nätverk för arbetarlitteraturforskare sedan 2010.
Att närverket nu funnits ett tag innebär att vi hunnit en bit i våra diskussioner. Därför har vi nu mäktat med att – från olika utgångspunkter, men ändå dialog med varandra – ställa den centrala frågan om vad arbetarlitteratur egentligen är.
Nedan följer kommentarer till några av antologibidragen:
I ett matigt och synnerligen välskrivet förord diskuterar Ingrid Nestås Mathisen en lång rad av de idéer som först fram i de enskilda bidragen. En av hennes viktigaste slutsatser är att begreppsdiskussionen är relevant eftersom den aktualiserar grundläggande litteraturvetenskapliga frågeställningar om litteraturens förhållande till (resten av) samhället. Dessutom öppnar hon ett fönster mot samtidslitteraturen utanför Norden, genom att jämföra diskussionerna i Norge om Eduard Louis roman Att göra sig kvitt Eddy Bellegueule med dem som fördes hundra år tidigare om Kristofer Uppdals Trolldom i lufta (1912).
Beata Agrell argumenterar för att arbetarlitteraturforskningen borde förskjuta intresset från arbetarlitteraturen (en särskild sorts litteratur) till arbetarlitterariteten, som hon förstår som funktionen att synliggöra samhällets klasskaraktär. (Jag anser personligen att idén är mycket intressant. Dock tror jag att vi mäktar med att forska om såväl arbetarlitteratur som arbetarlitteraritet.)
Christer Ekholm testar om begreppet ”mindre litteratur” kan appliceras på arbetarlitteraturen. Det kan det. Framför allt kan det användas för att synliggöra det som jag brukar kalla arbetarförfattarens taleposition (se exempelvis s. 152–156 i boken Arbetarlitteratur). Det visar Ekholm inte minst i sin analys av några rader hos Leon Larsson (som också är ett av mina huvudexempel i Arbetarlitteratur).
Mitt eget bidrag till antologin heter "Var är "entrén till de egentliga arbetarförfattarnas rike"? En analys av sisyfosarbetet att avgränsa den svenska arbetarlitterära traditionen". Titeln sammanfattar väl vad texten handlar om.
Hva er arbeiderlitteratur? är enligt min uppfattning det hittills bästa antologin om nordisk arbetarlitteratur och arbetarlitteraturforskning och jag rekommenderar den varmt till alla som intresserar sig för ämnet. Dock vet jag i nuläget inte var man kan köpa den... 

fredag 10 november 2017

A History of American Working-Class Literature

A History of American Working-Class Literature (redigerad av Nicholas Coles och Paul Lauter och utgiven i år på Cambridge University Press) innehåller såväl översikter över genrer och perioder i den amerikanska arbetarlitteraturen som mer specialiserade analyser. Till den förra kategorin hör exempelvis Richard Flacks uppsats om arbetarsånger, Amy Bradys text om arbetarteater, Cary Nelsons artikel om arbetarlyrik och Joseph Entins bidrag om samtida arbetarlitteratur och dess tematisering av migration och globalisering. Dessa översikter är intressanta och innehåller många tips på intressant litteratur (själv har jag just bett biblioteket att införskaffa fyra romaner och en diktsamling...). Men det är ändå några av de litet snävare texterna som intresserat mig mest. I uppsatsen "Genre and Form in Working-Class Life Writing, from Haymarket to the New Deal" gör exempelvis Michael Collins en intressant distinktion mellan ett 'etnografiskt' och ett 'performativt' betraktelsesätt på arbetarlitteratur; enligt det förra uttrycker arbetarförfattarna en arbetarklasskultur, enligt det senare skapar de med litterära medel självreflexiva och -medvetna bilder av arbetarklassen. Distinktionen påminner om den som John Lennon och jag diskuterar i artikeln "Defining Working-Class Literature(s)". Dessutom har Collins resonemang stora likheter med några av de tankar som framförs i en annan mycket intressant text i antologin, nämligen Lawrence Hanleys "Proletarian Literature: Fiction and the Predicaments of Class Culture". Hanley hävdar där att eftersom litteratur i grunden är ett borgerligt fenomen så kan arbetarförfattarna inte på något oproblematiskt sätt skildra arbetarklassen, utan tvingas ständigt att rannsaka de egna uttrycksmedlen. Jag har själv varit inne på liknande tankegångar, inte minst i boken Arbetarlitteratur (men också i Literature and Class). Men när jag läser Hanleys artikel blir det uppenbart att det också är mycket som skiljer oss åt. Och dessa skillnader har en hel del att göra med det faktum att vi befinner oss på var sin sida om Atlanten och studerar arbetarlitteraturer från två olika länder. I Sverige, där arbetarlitteraturen erkänts som en central strömning i den nationella litteraturen, kan man helt enkelt inte lika enkelt som i USA påstå att litteraturen som sådan skulle vara borgerlig. Detta visar att komparation (jämförelser) är viktiga i arbetarlitteraturforskingen. Och det är ett bra argument för att man ska läsa A History of American Working-Class Literature.

söndag 29 oktober 2017

Konferens om litteratur och ekonomisk ojämlikhet

Jag är nyss hemkommen från en konferens i Uppsala med temat "är ekonomisk ojämlikhet också ett ekonomiskt problem?". Där har jag lyssnat till en lång rad mycket intressanta föredrag. Några exempel:
Walter Benn Michaels – vars forskning i hög grad påverkat min egen – pratade om vad den teoretiska riktning som går under namnet "postcritique" har att säga om frågeställningen litteratur och ojämlikhet. Melissa Kennedy diskuterade hur litteratur kan användas för att tänka kring alternativ ekonomisk politik. Kenneth Warren resonerade kring hur begreppen "expression" och "representation" gör det möjligt att identifiera olika strategier inom den politiska litteraturen. Ian Haywood – vars Working-Class Fiction: From Chartism to Trainspotting jag läst flera gånger – föreläste om radikala karikatyrer från 1800-talet. Dessutom höll Jennifer Ashton en föreläsning som jag dessvärre missade, eftersom jag var tvungen att springa till järnvägsstationen för att resa hem
En majoritet av deltagarna sysslade med engelsk och amerikansk litteratur, med det fanns några undantag. Heinz Wessler pratade exempelvis om litteratur skriven av daliter (den underklass i Indien och Pakistan som förr kallades "de oberörbara"). Och själv pratade jag om svensk arbetarlitteratur. Jag gjorde rent av en poäng av att mitt studieobjekt var annorlunda och att detta (tillsammans med mina teoretiska och politiska utgångspunkter) får mig att förstå problemet litteratur och ojämlikhet på ett delvis annat sätt än många av de andra konferensdeltagarna. Arrangörerna planerar att ge ut en bok om konferensens tema, och jag hoppas verkligen att jag får möjlighet att vidareutveckla mina tankar i en längre artikel.
Mer information hittar man på konferenshemsidan.

Konferensen inleddes i den ganska
pampiga universitetsbyggnaden...

torsdag 26 oktober 2017

Nordisk Arbetarlitteraturkonferens VI: Vem är arbetarförfattaren?

3-5 oktober 2018 arrangeras för sjätte gången sedan 2010 en nordisk arbetarlitteraturkonferens. Denna gång blir spelplatsen Uppsala, och temat "Vem är arbetarförfattaren?". Nedan följer information från arrangörerna:


Arbetarförfattaren är både en biografisk person och en litterär gestalt. Vid konferensen Nordisk arbetarlitteratur VI, 2018 vill vi ta ett handfast grepp om författaren – den som skriver, beskriver och beskrivs. Utgångspunkten är arbetarperspektivet. Det kan handla om författarens självbild, biografins eller självbiografins gestaltning, fotografiet, radiorösten eller recensionens författarpresentation. Går det att definiera arbetarförfattaren? Är det kroppen som avgör? Skapas hen genom de litterära verken? Ryms kvinnorna? Vem är arbetarförfattaren i de olika nordiska länderna? I skilda tidsperioder?

Litteraturforskningen har under decennier uppehållit sig vid det lilla ordet ”av” i den klassiska definitionen av arbetarlitteratur (”av, om och för arbetare”). Ofta har diskussionen rört strukturella frågor om organisatorisk och kollektiv förankring, klassdefinitioner och social tillhörighet.

Årets tema vill vara konkret, empiriskt och materialinriktat med målet att utvinna ny kunskap om arbetarförfattarens profil och identitet i de nordiska länderna. Följande utgångspunkter och material kan vara aktuella:

* Arbetarförfattarens självframställning
* Biografins författarbild
* Arkiven om arbetarförfattaren: handskrifter, brev, dagböcker, anteckningar
* Bilden av författaren i olika former och audiovisuella medier: fotografiet, bildkonsten, skulpturkonsten, televisionen, videon, radion, serieteckningen
* Arbetarförfattarens politiska profilering
* Arbetarförfattaren i forskningen, teoribildningen och debatten
* Jämförelser av framställningar i de nordiska länderna


Även andra förslag med anknytning till temat välkomnas.

Konferensens tidsram begränsar antalet bidrag till 25 – turordning för anmälan gäller. En abstract om högst 150 ord skickas till e-postadressen anna.williams@littvet.uu.se senast den 1 mars 2018. Abstract granskas med tanke på relevans för temat. Som vid tidigare konferenser planerar vi att ge ut en antologi med utgångspunkt från konferensbidragen. Vi hoppas kunna täcka konferensdeltagarnas kostnader för resa och uppehälle; vi återkommer om detta.

Varmt välkomna!
Anna Williams, Margaretha Fahlgren & Per-Olof Mattsson

Arrangörer:
Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet Institutionen för kultur och estetik, Stockholms universitet Anna Williams (anna.williams@littvet.uu.se)
Margaretha Fahlgren (margaretha.fahlgren@littvet.uu.se) Per-Olof Mattsson (
pom@littvet.su.se) 

söndag 22 oktober 2017

Tjockt med arbetarlitteratur

Lördagen 21 oktober hade Föreningen Arbetarskrivare styrelsemöte i Malmö och efter avslutade förhandlingar ordnade man en litteraturuppläsning på Poeten på Hörnet – under rubriken "Tjockt med arbetarlitteratur" – som måste betraktas som ett slags generalmönstring av regionens arbetarförfattare (och några utsocknes). Sammanlagt var det ett drygt tiotal författare som läste upp och pratade om sina texter. Många av dem hör till föreningens kärntrupper, exempelvis Henrik Johansson, Freke Räihä, Torgny Karnstedt, Carola Ankarborg och Jenny Wrangborg. Men det bjöds också på några nymodigheter. Bland annat presenterade serietecknarna Mats Källblad och Sara Granér (den senare efter visst tekniskt strul) sina verk. Och Birk Andersson läste, till publiken stora bifall, anarkistisk haiku med såväl politiska som humoristiska poänger. Det var för övrigt inte bara bifallet som var stort. Även den bifallande publiken var för talrik. Lokalen var rent av proppfull, vilket tyder på att ett drygt femtiotal åhörare infunnit sig. Förutom att lyssna på arbetarskrivare kunde de också se delar av den utställning om kvinnliga arbetarförfattare som tidigare vitas på Malmö högskola. För den som gillar arbetarlitteratur var lördagen 21 oktober alltså en högtidsdag.

Jenny Wrangborg läser dikter.

En del av Malmö högskolas utställning
om kvinnliga arbetarförfattare.

Poeterna Freke Räihä och Carola Ankarborg vid bokbordet.


måndag 9 oktober 2017

(Mer) Om Elise Karlssons Klass

I våras skrev jag här på bloggen en kort recension av Elise Karlssons roman Klass där jag bland annat gjorde jämförelser med Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött. Nu har jag även publicerat en mer utförlig recension i Ord & Bild, med fokus på hur romanen behandlar fenomenet klass och hur detta behandlats av litteraturkritiken.

tisdag 3 oktober 2017

Om arbetarlitteratur i Handelsnytt

På senare tid har det - glädjande nog – skrivits en hel del om arbetarlitteratur i arbetarrörelsepressen. Det senaste exemplet är en artikel i Handelsnytt som bygger på en intervju med mig. För att läsa, klicka här.

tisdag 26 september 2017

Ny utgåva av Torgny Karnstedts Slamfarmen

Torgny Karnstedts roman Slamfarmen gavs ut 1977. Den handlar om en ung man på glid som flyttar
från Västerås till Helsingborg där han får jobb på en kemisk industri. Men berättelsen om denne unge man är också en berättelse om 1970-talets svenska klassamhälle.
Romanen fick ett mycket positivt bemötande av tidens litteraturkritik när den kom ut, och har länge betraktats som en arbetarlitterär klassiker. Nu har den getts ut på nytt på författarens förlag.
Jag läste Slamfarmen för första gången för cirka 15 år sedan och jag minns att jag tyckte att den var bra. När jag nu läst om den blev jag dock litet förvånad över hur mycket jag tyckte om den. Bland annat hade jag glömt bort att den är humoristisk, att den på ett mycket fint sätt gestaltar talspråk och att den innehåller en mängd riktigt häftiga formuleringar.
Dessutom är jag överraskad över romanens aktualitet. Mot slutet av berättelsen säger huvudpersonen såhär till sin flickvän: "Vad vi finner oss i idag kanske dom kommer att stå och skratta åt om trettio år. Titta, ska dom stå och säga och peka på bilder från vårt arbete, från våra fabriker, sådana idioter dom var på sjuttiotalet. Stod och arbetade i sådana fabriker". Tyvärr finns det fortfarande, fyrtio år senare, gott om farliga arbetsplatser där arbetare saknar inflytande över sina jobb. Däremot saknas ofta den diskussion om vad man kan göra åt saken som fördes på 1970-talet och som skildras i Karnstedts roman. Så kanske är det vi som framstår som idioter...
I ett nyskrivet och mycket läsvärt efterord berättar Karnstedt om romanens tillkomst. Dessutom resonerar han – framför allt i dialog med Ivar Lo-Johansson – om arbetarlitteraturens mening.

torsdag 21 september 2017

Om Stig Sjödin och Timbuktu

Tidskriften Klass har börjat lägga ut allt mer material på nätet. Bland annat har man publicerat en essä som jag skrivit och som bygger på det tal jag höll när rapparen Jason Diakite (mer känd under sitt artistnamn, Timbuktu) fick Stig Sjödin-priset. Den som vill ta del av mina tankar om vad som förena och skiljer dessa båda konstnärer kan klicka här.

onsdag 20 september 2017

Om klass och serier i Klass

Mats Källblads Hundra år i samma
klass
. En intressant klasskildring.
I senaste numret av tidskriften Klass (nummer 3 2017) medverkar jag med en artikel som presenterar delar av min pågående forskning om klass och tecknade serier. Utöver att resonera allmänt om kopplingar mellan seriemediet och arbetarklassen (att serier ofta skrivs av, handlar om och läses av arbetare) gör jag en analys av Mats Källblads serieroman Hundra år i samma klass, med fokus på dess relation till arbetarlitteraturen och dess diskussion av hur konstformen serier förhåller sig till klassamhället.
I slutklämmen hävdar jag att de som intresserar sig för arbetarlitteratur inte bör glömma serierna. Det gör man inte i Klass. Intill min artikel hittar man till exempel en intervju med serietecknaren Sara Granér. Och Källblad, som är medlem i Föreningen Arbetarskrivare, har tidigare medverkat i Klass med ett kåseri.
Andra intressanta bidrag i detta nummer av Klass är intervjuer med Anna Jörgensdotter och Kjell Johansson, ett reportage om en strejkande sopgubbe, dikter, noveller, recensioner...


söndag 17 september 2017

Att skriva om klass

Att skriva om klass är inte det lättaste som finns. Hittills har litteraturen mest handlat om andra saker (under de senaste århundradena mest om kärlek). Det finns alltså inte särskilt gott om mönster att falla tillbaka på för den som har lust att skildra klassamhället.
Extra svårt blir det om man vill skildra detta samhälle ur arbetarklassens synvinkel. Den moderna litteraturen har ju framför allt utvecklats av borgerliga författare, och själva tanken på en proletär litteratur har ibland kunnat upplevas som litet märklig.
Av detta kan man dra slutsatsen att den arbetarlitterära traditionen utgör en viktig resurs för dem som vill skriva om klass. Där finns ju förlag på hur man kan göra. Man bör också inse att skrivande om klass ur ett arbetarklassperspektiv med nödvändighet är någonting experimentellt. Arbetarförfattare förvandlar litteraturen genom att använda den på nya sätt.
Det har gjorts många försök att stimulera arbetares skrivande om klass. I de socialistiska länderna har man exempelvis försökt utbilda arbetarreportrar. I Västtyskland har organisationen Werkkreis Litteratur Der Arbeitswelt (ungefär "Arbetskretsen arbetslivets litteratur") ordnat seminarier där professionella författare hjälpt exempelvis fabriksarbetare att formulera sina erfarenheter.
I Sverige har det på senare tid främst varit Föreningen Arbetarskrivare som försökt understödja sådant skrivande. En av dess mest ambitiösa insatser har varit att ordna studiecirklar på temat "att skriva om klass". Och nu har en av föreningens företrädare – Henrik Johansson – gett ut en studiehandledning som kan laddas ned gratis från ABFs hemsida och som förhoppningsvis kan inspirera till att cirkelverksamheten sprids.
Utöver att ge konkreta tips om hur man bäst skriver i cirkelform och hur man kan öva sig på olika delar av skrivandets hantverk reflekterar Johansson också över vad arbetarlitteratur är och kan vara. I förordet skriver han exempelvis såhär:
Att skriva om sin vardag eller bakgrund ger en vana att formulera sig om arbetsvillkor, lön, boende och normer. De formuleringarna kan man senare ta tillbaka till arbetsplatsen. Att skriva gör att man växer. Man skriver ner diffusa känslor och funderingar. Förstår vad det är som skaver, vad som inte känns rätt, vad som är orättvist. Lä- ser sedan upp det för andra. Ser gemensamma problem, hittar gemensamma lösningar. Känner igen andra i sig själv. Utifrån det går det att skapa ett sammanhang där man kan kämpa för sina intres- sen, ändra sina arbetsvillkor. Idag beskrivs ofta allt från arbetslöshet till dåliga arbetsvillkor som individuella problem. Arbetarlitteraturen bryter mot det perspektivet och skildrar kollektiva problem och kollektiva lösningar.
Dessa funderingar gör att studiehandledningen är intressant även för de av oss som inte tänker skapa någon arbetarlitteratur.

fredag 15 september 2017

Hannaas-föreläsning om nordisk arbetarlitteraturforskning

18 oktober ska jag hålla den så kallade Hannaas-Førelesinga vid Institutt for lingvistiske, litterære og estetiske studier vid Universitetet i Bergen.
Ämnet jag valt är "Nordiska perspektiv i arbetarlitteraturforskningen?".
En presentation av evenemanget finns på universitetets hemsida.
Torleiv Hannaas (1874–1929) var professor i "vestlandsk dialektforskning" och gav sin första föreläsning i Bergen 18 oktober 1918.

måndag 11 september 2017

Édouard Louis, Våldets historia


Jag var mycket förtjust i Édouard Louis roman Att göra sig kvitt Eddy Bellegueule, som gavs ut på svenska i våras. Hans senaste verk, Våldets historia (Histoire de la violence), som nyss kommit ut i utmärkt svensk översättning av Marianne Tufvesson, är minst lika bra. 
Handlingen kretsar kring en våldtäkt som huvudpersonen utsatts för. När han berättar om den för polisen tycker han dock att hans upplevelser förvanskas, och när han hör sin syster – som till skillnad från huvudpersonen fortfarande är fast rotad i arbetarklassen – återge vad han sagt, känner han inte heller igen sig. 
Att undersöka relationen mellan verklighet och språk i olika sociala sammanhang är någonting som många arbetarförfattare ägnat sig åt. I min bok Literature and Class:Aesthetical-Political Strategies in Modern Swedish Working-Class Literature diskuterar jag detta med utgångspunkt i verk av bland andra Ivar Lo-Johansson, Folke Fridell, Göran Palm och Kristian Lundberg. 
Hos Louis är problematiken dock tydligare förankrad i modern filosofi och språkteori. Detta ger nya infallsvinklar, men leder också – åtminstone ibland – till att framställningen blir aningen intellektualistisk. Dock är Louis en synnerligen skicklig romansnickare, så att Våldets historia innehåller ett par något blodlösa formuleringar förmår inte rubba helhetsintrycket: att detta är en alldeles utmärkt roman. 
En av de mest spännande aspekterna av Louis historia är för övrigt någonting som inte diskuteras explicit i romantexten, nämligen att huvudpersonen, som är en vit, fransk intellektuell, tar sig rätten att berätta våldtäktsmannens – en fattig kabylsk man – historia, utan att reflektera över huruvida han kan göra den rättvisa.

torsdag 31 augusti 2017

Kursstart

Nu har höstens arbetarlitteraturkurs på Malmö högskola dragit igång. Cirka 50 studenter håller som bäst på med att bekanta sig med kurshemsidan (och jag håller tummarna för att mina uppdaterade föreläsningar ska fungera). Några av studenterna har också skrivit korta presentationstexter, och flera av dessa är ytterst inspirerande. Här följer ett axplock av sådant som får mig att se fram mot resten av teminen:

Efter att de senaste 5 och ett halvt åren studerat kurser och program som skulle vara fördelaktigt för en karriär så valde jag denna kurs för att läsa någonting för mig själv personligen. Att läsa denna kurs blir ett bra sätt att få lära känna samhället, både hur det var förut, och hur det är idag, genom litteraturens ögon.

Jag sökte kursen för att bygga mitt inre i en tid där så mycket av min energi och ork går till att klara av mitt arbete. 

Jag [...] studerar litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Förra terminen läste vi ett urval verk av svenska arbetarförfattare och jag fick sedan mersmak och vill läsa mer! 

En av de allra första böcker jag läste vid tolvårsåldern var Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad och därefter har det blivit alla böcker av den författaren. Aino Trosells Socialsvängen har jag nog läst tre gånger.

Jag anser att arbetarlitteraturen, i egenskap av skildrare av arbetsklassens villkor, kamp och historia, är något som har en given plats i svenskans litteraturundervisning på gymnasiet. Utifrån detta tema kan man bredda sig hur mycket som helst, exempelvis hur denna litteratur kan kopplas till vår samtid och diskutera om arbetarnas position har övertagits av andra i dagens samhälle och vad det i så fall innebär utifrån olika aspekter. Det ska bli väldigt intressant!

Jag blev väldigt glad och inspirerad, när jag hittade den här kursen i utbudet. Jag jobbar som folkhögskollärare och tycker detta är en litteratur, som inte har tillräckligt stor plats inom utbildningen, generellt. Ska bli spännande.

tisdag 22 augusti 2017

Om arbetarlitteratur i Tidskrift för litteraturvetenskap

Under de senaste åren har den litteraturvetenskapliga forskningen om svensk arbetarlitteratur fått ett rejält uppsving. En bra illustration till detta är att det senaste numret av Tidskrift för litteraturvetenskap (nummer 1, 2017) innehåller inte mindre än tre vetenskapliga artiklar om just arbetarlitteratur.
Maria Wahlström skriver om prostitution och prostituerade i Ivar Lo-Johansson roman Kungsgatan (1935). Walhström är verksam vid Stockholms Universitet. Hon presenterade några av resonemangen i artikeln vid en konferensession om arbetarlitteraturen och staden som jag arrangerade i februari i år (om den sessionen kan man läsa här).
Peter Forsgren, som är professor vid Linnéuniversitetet i Växjö, jämför Sonja Åkessons dikt "Besök på Sandvikens järnverk" (1970) med Stig Sjödins dikter från samma plats i samlingen Sotfragment (1949) och resonerar om hur Åkessons genusperspektiv förhåller sig till Sjödins klassperpektiv. En tidigare version av texten presenterades vid den nordiska arbetarliteraturkonferensen i Bergen förra året (som man kan läsa mer om här).
Själv skriver jag om "konstruktionen av svensk arbetarlitteratur", med särskilt fokus på hur man i olika sammanhang och vid olika tidpunkter valt att betona arbetarlitteraturens kopplingar till arbetarklassen eller till det litterära. Särskild uppmärksamhet riktas mot Ivar Lo-Johansson, som var väldigt ambivalent i denna fråga.
Så småningom kommer tidskriftsnumret att göras tillgängligt på nätet. Den som inte kan bärga sig uppmanas att ge sig av till närmaste bibliotek.

tisdag 15 augusti 2017

Zorbas och klassamhället

I somras var jag på Kreta. Där kan man inte ta två steg utan komma i kontakt med författaren Nikos Kazantzakis (1883–1957). Det hela börjar redan på flygplatsen i Heraklion, som bär hans namn...
Kazantzakis mest kända verk är Spela för mig Zorbas (på grekiska heter den Βίος καί πολιτεία τού Αλέξη Ζορμπά - Alexis Zorbas liv och bedrifter), som blivit film med Anthony Quinn. Den handlar om en intellektuell som reser till Kreta för att öppna en kolgruva. På vägen dit träfar han mångsysslaren Zorbas och de båda blir nära vänner. Zorbas är helt obildad, men just därför kan han lära sin vän någonting om livet.
Denna romantiska föreställning om arbetaren som någon som i kraft av sin avsaknad av bildning representerar någonting vitalt och kraftfullt är långt ifrån unik för Kazantzakis. Som jag tog jag upp när jag skrev on H. C. Andersen här på bloggen finns det faktiskt arbetarförfattare som själva fört fram den. Men man bör vara försiktig . Att vara primitiv är ju inte alltid någon dygd. Spela för mig Zorbas slutar exempelvis med att en linbana som Zorbas konstuerat brakar samman. Där hade det inte skadat med en aning finess...

Jag och Kazantzakis inför avfärden till Malmö.
Kazantzakis grav på den gamla stadsmuren i Heraklion.



fredag 4 augusti 2017

Tidskriften Klass har fått en hemsida


Den förträffliga tidskriften Klass, som ges ut av den lika förträffliga Föreningen Arbetarskrivare, har fått en hemsida.
Där kan man bland annat läsa texter (dikter, noveller, reportage, intervjuer, recensioner etc.) ur äldre nummer. För den som intresserar sig för arbetarlitteratur är hemsidan en veritabel guldgruva.
Den som har lust kan exempelvis läsa en intervju som Torgny Karnstedt gjorde med mig 2015...

torsdag 3 augusti 2017

Vänstercafé om klass och litteratur

I går (2 augusti) medverkade jag tillsammans med Henrik Johansson vid Vänsterpartiets "vänstercafé" i Malmö. Henrik intervjuade mig om min forskning, därefter läste han litet ur sin senaste bok – Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse – och avslutningsvis blev det diskussion med publiken.
Arrangemanget var mycket lyckat. Drygt trettio personer hade kommit för att lyssna, vädret var bra, vänsterpartiets gård var mysig, formatet var trevligt och diskussionerna var intressanta.
Efteråt antydde arrangörerna att man kunde tänka sig att föja upp med fler arrangemang på liknande tema. Det mumlades rent av någonting om en radikal litteraturfestival...

tisdag 25 juli 2017

Charles Dickens, Barnaby Rudge

Barnaby Rudge.
Illustration av Felix O. C. Darley från 1888.
Inscannad av Philip V. Allingham
När jag har semester brukar jag läsa en Dickens-roman. I år blev det Barnaby Rudge: A Tale of the Riots of 'Eighty (1841), som inte hör till författarens mest kända verk, men som jag tyckte mycket om.
De upplopp som nämns i titeln är de anti-katolska "Gordon Riots" 1780. Skildringen av dem ger romanen viss aktualitet. Dickens beskrivning av den tidens mobb kan nämligen tillämpas även på dagens:
Many of those who were banded together to support the religion of their country, even onto death, had never heard a hymn or psalm in all their lives. But these fellows having for the most part strong lungs, and being naturally fond of singing, chanted any ribaldry or nonsense that occured to them, feeling pretty certain that it would not be detected in the general chorus, and not caring much if it were. 
Även om Dickens tar avstånd från upploppsmakarna så bemöter han dem inte bara med hån. Han försöker också visa att de är en produkt av de samhälleliga förhållandena, genom att beskriva mobben som en
vast throng, sprinkled doubtless here and there with honest zealots, but composed for the most part of the very scum and refuse of London, whose growth was fostered by bad criminal laws, bad prison regulations, and the worst concievable police.
Trots att Dickens inte är särskilt radikal placerar han sig alltså lång till vänster om de av våra samtida politiska kommentatorer som tror att man bör bekämpa upplopp med fler poliser och hårdare straff.
Han passar också oupphörligen på att göra sig lustig över det engelska klassamhället, exempelvis i följande formulering:
'The door will be opened immediately," he said. "There is nobody but a very dilapidated famale to perform such offices. You will excuse her infirmities? If she were in a more elevated station of society, she would be gouty. Being but a hewer of wood and drawer of water, she is rheumatic. My dear Haredale, these are natural class distinctions, depend upon it."

lördag 17 juni 2017

Rapport från en arbetarhistorikerkonferens

Jag är nyss hemkommen från arbetarhistorikerkonferensen i Landskrona som ordnas vartannat år av Centrum för Arbetarhistoria. Temat denna gång var "bilder av arbete och arbetarrörelser" och som vanligt var konferensen givande för oss som intresserar oss för arbetarlitteratur.
Ett av de intressantaste fördragen hölls av filmvetaren Per Vesterlund, som pratade om arbetarrörelsens filmproduktion. Den var mycker mer omfattande än vad jag kände till och det skulle vara intressant att forska om förhållandet mellan arbetarrörelsen, litteraturen och filmen.
Vidare pratade Emma Hilborn om hur grottekvarnsmotivet använts i lokal poltisk kamp, medan Magnus Gustafsson diskuterade hur den tidiga arbetarlitteraturen skildrade "egensinnighet" och hur dessa skildringar skulle kunna ses som inspirationskällor för klasskamp.
Själv presenterade jag min pågående forskning om arbetarserier och fick en hel del spännande kommentarer. Bland annat gjordes jag uppmärksam på att det ska finnas en fackföreningshistorik i serieform.
På fredagen presenterades den bok som dokumenterar vad vi gjorde vid konferensen för två år sedan. Den har fått titeln Berättelser om arbete, arbetare och arbetarrörelse och är redigerad av Johan A. Lundin och Emma Hilborn. Mitt bidrag har titeln "Arbetarlitteratur och arbetarhistoria" och handlar om hur arbetarlitteraturforskning kan bidra till den arbetarhistoriska forskningen.
Boken innehåller även flera andra texter som på olika sätt handlar om klass och litteratur. Sandra Mischliwietz skriver om barns berättelser som poitisk strategi i 30-talets arbetarlitteratur. Freke Räihä medverkar med en text som tar sin utgångspunkt i hans diktverk Baggböleri. Frances Tuuloskorpi skriver om sin bokserie Folkrörelse på arbetsplatsen. Magnus Gustafsson analyserar de litterära greppen i Agda Östlunds politiska tal.