torsdag 16 november 2017

Hva er arbeiderlitteratur? Ny forskningsantologi

Härom dagen utkom antologin Hva er arbeiderlitteratur? Begrepsbruk, kartlegging og forskningstradisjon (red. Christine Hamm, Ingrid Nestås Mathisen & Anemari Neple). Det är den fjärde antologin som getts ut av ett nordiskt nätverk för arbetarlitteraturforskare sedan 2010.
Att närverket nu funnits ett tag innebär att vi hunnit en bit i våra diskussioner. Därför har vi nu mäktat med att – från olika utgångspunkter, men ändå dialog med varandra – ställa den centrala frågan om vad arbetarlitteratur egentligen är.
Nedan följer kommentarer till några av antologibidragen:
I ett matigt och synnerligen välskrivet förord diskuterar Ingrid Nestås Mathisen en lång rad av de idéer som först fram i de enskilda bidragen. En av hennes viktigaste slutsatser är att begreppsdiskussionen är relevant eftersom den aktualiserar grundläggande litteraturvetenskapliga frågeställningar om litteraturens förhållande till (resten av) samhället. Dessutom öppnar hon ett fönster mot samtidslitteraturen utanför Norden, genom att jämföra diskussionerna i Norge om Eduard Louis roman Att göra sig kvitt Eddy Bellegueule med dem som fördes hundra år tidigare om Kristofer Uppdals Trolldom i lufta (1912).
Beata Agrell argumenterar för att arbetarlitteraturforskningen borde förskjuta intresset från arbetarlitteraturen (en särskild sorts litteratur) till arbetarlitterariteten, som hon förstår som funktionen att synliggöra samhällets klasskaraktär. (Jag anser personligen att idén är mycket intressant. Dock tror jag att vi mäktar med att forska om såväl arbetarlitteratur som arbetarlitteraritet.)
Christer Ekholm testar om begreppet ”mindre litteratur” kan appliceras på arbetarlitteraturen. Det kan det. Framför allt kan det användas för att synliggöra det som jag brukar kalla arbetarförfattarens taleposition (se exempelvis s. 152–156 i boken Arbetarlitteratur). Det visar Ekholm inte minst i sin analys av några rader hos Leon Larsson (som också är ett av mina huvudexempel i Arbetarlitteratur).
Mitt eget bidrag till antologin heter "Var är "entrén till de egentliga arbetarförfattarnas rike"? En analys av sisyfosarbetet att avgränsa den svenska arbetarlitterära traditionen". Titeln sammanfattar väl vad texten handlar om.
Hva er arbeiderlitteratur? är enligt min uppfattning det hittills bästa antologin om nordisk arbetarlitteratur och arbetarlitteraturforskning och jag rekommenderar den varmt till alla som intresserar sig för ämnet. Dock vet jag i nuläget inte var man kan köpa den... 

fredag 10 november 2017

A History of American Working-Class Literature

A History of American Working-Class Literature (redigerad av Nicholas Coles och Paul Lauter och utgiven i år på Cambridge University Press) innehåller såväl översikter över genrer och perioder i den amerikanska arbetarlitteraturen som mer specialiserade analyser. Till den förra kategorin hör exempelvis Richard Flacks uppsats om arbetarsånger, Amy Bradys text om arbetarteater, Cary Nelsons artikel om arbetarlyrik och Joseph Entins bidrag om samtida arbetarlitteratur och dess tematisering av migration och globalisering. Dessa översikter är intressanta och innehåller många tips på intressant litteratur (själv har jag just bett biblioteket att införskaffa fyra romaner och en diktsamling...). Men det är ändå några av de litet snävare texterna som intresserat mig mest. I uppsatsen "Genre and Form in Working-Class Life Writing, from Haymarket to the New Deal" gör exempelvis Michael Collins en intressant distinktion mellan ett 'etnografiskt' och ett 'performativt' betraktelsesätt på arbetarlitteratur; enligt det förra uttrycker arbetarförfattarna en arbetarklasskultur, enligt det senare skapar de med litterära medel självreflexiva och -medvetna bilder av arbetarklassen. Distinktionen påminner om den som John Lennon och jag diskuterar i artikeln "Defining Working-Class Literature(s)". Dessutom har Collins resonemang stora likheter med några av de tankar som framförs i en annan mycket intressant text i antologin, nämligen Lawrence Hanleys "Proletarian Literature: Fiction and the Predicaments of Class Culture". Hanley hävdar där att eftersom litteratur i grunden är ett borgerligt fenomen så kan arbetarförfattarna inte på något oproblematiskt sätt skildra arbetarklassen, utan tvingas ständigt att rannsaka de egna uttrycksmedlen. Jag har själv varit inne på liknande tankegångar, inte minst i boken Arbetarlitteratur (men också i Literature and Class). Men när jag läser Hanleys artikel blir det uppenbart att det också är mycket som skiljer oss åt. Och dessa skillnader har en hel del att göra med det faktum att vi befinner oss på var sin sida om Atlanten och studerar arbetarlitteraturer från två olika länder. I Sverige, där arbetarlitteraturen erkänts som en central strömning i den nationella litteraturen, kan man helt enkelt inte lika enkelt som i USA påstå att litteraturen som sådan skulle vara borgerlig. Detta visar att komparation (jämförelser) är viktiga i arbetarlitteraturforskingen. Och det är ett bra argument för att man ska läsa A History of American Working-Class Literature.

söndag 29 oktober 2017

Konferens om litteratur och ekonomisk ojämlikhet

Jag är nyss hemkommen från en konferens i Uppsala med temat "är ekonomisk ojämlikhet också ett ekonomiskt problem?". Där har jag lyssnat till en lång rad mycket intressanta föredrag. Några exempel:
Walter Benn Michaels – vars forskning i hög grad påverkat min egen – pratade om vad den teoretiska riktning som går under namnet "postcritique" har att säga om frågeställningen litteratur och ojämlikhet. Melissa Kennedy diskuterade hur litteratur kan användas för att tänka kring alternativ ekonomisk politik. Kenneth Warren resonerade kring hur begreppen "expression" och "representation" gör det möjligt att identifiera olika strategier inom den politiska litteraturen. Ian Haywood – vars Working-Class Fiction: From Chartism to Trainspotting jag läst flera gånger – föreläste om radikala karikatyrer från 1800-talet. Dessutom höll Jennifer Ashton en föreläsning som jag dessvärre missade, eftersom jag var tvungen att springa till järnvägsstationen för att resa hem
En majoritet av deltagarna sysslade med engelsk och amerikansk litteratur, med det fanns några undantag. Heinz Wessler pratade exempelvis om litteratur skriven av daliter (den underklass i Indien och Pakistan som förr kallades "de oberörbara"). Och själv pratade jag om svensk arbetarlitteratur. Jag gjorde rent av en poäng av att mitt studieobjekt var annorlunda och att detta (tillsammans med mina teoretiska och politiska utgångspunkter) får mig att förstå problemet litteratur och ojämlikhet på ett delvis annat sätt än många av de andra konferensdeltagarna. Arrangörerna planerar att ge ut en bok om konferensens tema, och jag hoppas verkligen att jag får möjlighet att vidareutveckla mina tankar i en längre artikel.
Mer information hittar man på konferenshemsidan.

Konferensen inleddes i den ganska
pampiga universitetsbyggnaden...

torsdag 26 oktober 2017

Nordisk Arbetarlitteraturkonferens VI: Vem är arbetarförfattaren?

3-5 oktober 2018 arrangeras för sjätte gången sedan 2010 en nordisk arbetarlitteraturkonferens. Denna gång blir spelplatsen Uppsala, och temat "Vem är arbetarförfattaren?". Nedan följer information från arrangörerna:


Arbetarförfattaren är både en biografisk person och en litterär gestalt. Vid konferensen Nordisk arbetarlitteratur VI, 2018 vill vi ta ett handfast grepp om författaren – den som skriver, beskriver och beskrivs. Utgångspunkten är arbetarperspektivet. Det kan handla om författarens självbild, biografins eller självbiografins gestaltning, fotografiet, radiorösten eller recensionens författarpresentation. Går det att definiera arbetarförfattaren? Är det kroppen som avgör? Skapas hen genom de litterära verken? Ryms kvinnorna? Vem är arbetarförfattaren i de olika nordiska länderna? I skilda tidsperioder?

Litteraturforskningen har under decennier uppehållit sig vid det lilla ordet ”av” i den klassiska definitionen av arbetarlitteratur (”av, om och för arbetare”). Ofta har diskussionen rört strukturella frågor om organisatorisk och kollektiv förankring, klassdefinitioner och social tillhörighet.

Årets tema vill vara konkret, empiriskt och materialinriktat med målet att utvinna ny kunskap om arbetarförfattarens profil och identitet i de nordiska länderna. Följande utgångspunkter och material kan vara aktuella:

* Arbetarförfattarens självframställning
* Biografins författarbild
* Arkiven om arbetarförfattaren: handskrifter, brev, dagböcker, anteckningar
* Bilden av författaren i olika former och audiovisuella medier: fotografiet, bildkonsten, skulpturkonsten, televisionen, videon, radion, serieteckningen
* Arbetarförfattarens politiska profilering
* Arbetarförfattaren i forskningen, teoribildningen och debatten
* Jämförelser av framställningar i de nordiska länderna


Även andra förslag med anknytning till temat välkomnas.

Konferensens tidsram begränsar antalet bidrag till 25 – turordning för anmälan gäller. En abstract om högst 150 ord skickas till e-postadressen anna.williams@littvet.uu.se senast den 1 mars 2018. Abstract granskas med tanke på relevans för temat. Som vid tidigare konferenser planerar vi att ge ut en antologi med utgångspunkt från konferensbidragen. Vi hoppas kunna täcka konferensdeltagarnas kostnader för resa och uppehälle; vi återkommer om detta.

Varmt välkomna!
Anna Williams, Margaretha Fahlgren & Per-Olof Mattsson

Arrangörer:
Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet Institutionen för kultur och estetik, Stockholms universitet Anna Williams (anna.williams@littvet.uu.se)
Margaretha Fahlgren (margaretha.fahlgren@littvet.uu.se) Per-Olof Mattsson (
pom@littvet.su.se) 

söndag 22 oktober 2017

Tjockt med arbetarlitteratur

Lördagen 21 oktober hade Föreningen Arbetarskrivare styrelsemöte i Malmö och efter avslutade förhandlingar ordnade man en litteraturuppläsning på Poeten på Hörnet – under rubriken "Tjockt med arbetarlitteratur" – som måste betraktas som ett slags generalmönstring av regionens arbetarförfattare (och några utsocknes). Sammanlagt var det ett drygt tiotal författare som läste upp och pratade om sina texter. Många av dem hör till föreningens kärntrupper, exempelvis Henrik Johansson, Freke Räihä, Torgny Karnstedt, Carola Ankarborg och Jenny Wrangborg. Men det bjöds också på några nymodigheter. Bland annat presenterade serietecknarna Mats Källblad och Sara Granér (den senare efter visst tekniskt strul) sina verk. Och Birk Andersson läste, till publiken stora bifall, anarkistisk haiku med såväl politiska som humoristiska poänger. Det var för övrigt inte bara bifallet som var stort. Även den bifallande publiken var för talrik. Lokalen var rent av proppfull, vilket tyder på att ett drygt femtiotal åhörare infunnit sig. Förutom att lyssna på arbetarskrivare kunde de också se delar av den utställning om kvinnliga arbetarförfattare som tidigare vitas på Malmö högskola. För den som gillar arbetarlitteratur var lördagen 21 oktober alltså en högtidsdag.

Jenny Wrangborg läser dikter.

En del av Malmö högskolas utställning
om kvinnliga arbetarförfattare.

Poeterna Freke Räihä och Carola Ankarborg vid bokbordet.


måndag 9 oktober 2017

(Mer) Om Elise Karlssons Klass

I våras skrev jag här på bloggen en kort recension av Elise Karlssons roman Klass där jag bland annat gjorde jämförelser med Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött. Nu har jag även publicerat en mer utförlig recension i Ord & Bild, med fokus på hur romanen behandlar fenomenet klass och hur detta behandlats av litteraturkritiken.

tisdag 3 oktober 2017

Om arbetarlitteratur i Handelsnytt

På senare tid har det - glädjande nog – skrivits en hel del om arbetarlitteratur i arbetarrörelsepressen. Det senaste exemplet är en artikel i Handelsnytt som bygger på en intervju med mig. För att läsa, klicka här.

tisdag 26 september 2017

Ny utgåva av Torgny Karnstedts Slamfarmen

Torgny Karnstedts roman Slamfarmen gavs ut 1977. Den handlar om en ung man på glid som flyttar
från Västerås till Helsingborg där han får jobb på en kemisk industri. Men berättelsen om denne unge man är också en berättelse om 1970-talets svenska klassamhälle.
Romanen fick ett mycket positivt bemötande av tidens litteraturkritik när den kom ut, och har länge betraktats som en arbetarlitterär klassiker. Nu har den getts ut på nytt på författarens förlag.
Jag läste Slamfarmen för första gången för cirka 15 år sedan och jag minns att jag tyckte att den var bra. När jag nu läst om den blev jag dock litet förvånad över hur mycket jag tyckte om den. Bland annat hade jag glömt bort att den är humoristisk, att den på ett mycket fint sätt gestaltar talspråk och att den innehåller en mängd riktigt häftiga formuleringar.
Dessutom är jag överraskad över romanens aktualitet. Mot slutet av berättelsen säger huvudpersonen såhär till sin flickvän: "Vad vi finner oss i idag kanske dom kommer att stå och skratta åt om trettio år. Titta, ska dom stå och säga och peka på bilder från vårt arbete, från våra fabriker, sådana idioter dom var på sjuttiotalet. Stod och arbetade i sådana fabriker". Tyvärr finns det fortfarande, fyrtio år senare, gott om farliga arbetsplatser där arbetare saknar inflytande över sina jobb. Däremot saknas ofta den diskussion om vad man kan göra åt saken som fördes på 1970-talet och som skildras i Karnstedts roman. Så kanske är det vi som framstår som idioter...
I ett nyskrivet och mycket läsvärt efterord berättar Karnstedt om romanens tillkomst. Dessutom resonerar han – framför allt i dialog med Ivar Lo-Johansson – om arbetarlitteraturens mening.

torsdag 21 september 2017

Om Stig Sjödin och Timbuktu

Tidskriften Klass har börjat lägga ut allt mer material på nätet. Bland annat har man publicerat en essä som jag skrivit och som bygger på det tal jag höll när rapparen Jason Diakite (mer känd under sitt artistnamn, Timbuktu) fick Stig Sjödin-priset. Den som vill ta del av mina tankar om vad som förena och skiljer dessa båda konstnärer kan klicka här.

onsdag 20 september 2017

Om klass och serier i Klass

Mats Källblads Hundra år i samma
klass
. En intressant klasskildring.
I senaste numret av tidskriften Klass (nummer 3 2017) medverkar jag med en artikel som presenterar delar av min pågående forskning om klass och tecknade serier. Utöver att resonera allmänt om kopplingar mellan seriemediet och arbetarklassen (att serier ofta skrivs av, handlar om och läses av arbetare) gör jag en analys av Mats Källblads serieroman Hundra år i samma klass, med fokus på dess relation till arbetarlitteraturen och dess diskussion av hur konstformen serier förhåller sig till klassamhället.
I slutklämmen hävdar jag att de som intresserar sig för arbetarlitteratur inte bör glömma serierna. Det gör man inte i Klass. Intill min artikel hittar man till exempel en intervju med serietecknaren Sara Granér. Och Källblad, som är medlem i Föreningen Arbetarskrivare, har tidigare medverkat i Klass med ett kåseri.
Andra intressanta bidrag i detta nummer av Klass är intervjuer med Anna Jörgensdotter och Kjell Johansson, ett reportage om en strejkande sopgubbe, dikter, noveller, recensioner...


söndag 17 september 2017

Att skriva om klass

Att skriva om klass är inte det lättaste som finns. Hittills har litteraturen mest handlat om andra saker (under de senaste århundradena mest om kärlek). Det finns alltså inte särskilt gott om mönster att falla tillbaka på för den som har lust att skildra klassamhället.
Extra svårt blir det om man vill skildra detta samhälle ur arbetarklassens synvinkel. Den moderna litteraturen har ju framför allt utvecklats av borgerliga författare, och själva tanken på en proletär litteratur har ibland kunnat upplevas som litet märklig.
Av detta kan man dra slutsatsen att den arbetarlitterära traditionen utgör en viktig resurs för dem som vill skriva om klass. Där finns ju förlag på hur man kan göra. Man bör också inse att skrivande om klass ur ett arbetarklassperspektiv med nödvändighet är någonting experimentellt. Arbetarförfattare förvandlar litteraturen genom att använda den på nya sätt.
Det har gjorts många försök att stimulera arbetares skrivande om klass. I de socialistiska länderna har man exempelvis försökt utbilda arbetarreportrar. I Västtyskland har organisationen Werkkreis Litteratur Der Arbeitswelt (ungefär "Arbetskretsen arbetslivets litteratur") ordnat seminarier där professionella författare hjälpt exempelvis fabriksarbetare att formulera sina erfarenheter.
I Sverige har det på senare tid främst varit Föreningen Arbetarskrivare som försökt understödja sådant skrivande. En av dess mest ambitiösa insatser har varit att ordna studiecirklar på temat "att skriva om klass". Och nu har en av föreningens företrädare – Henrik Johansson – gett ut en studiehandledning som kan laddas ned gratis från ABFs hemsida och som förhoppningsvis kan inspirera till att cirkelverksamheten sprids.
Utöver att ge konkreta tips om hur man bäst skriver i cirkelform och hur man kan öva sig på olika delar av skrivandets hantverk reflekterar Johansson också över vad arbetarlitteratur är och kan vara. I förordet skriver han exempelvis såhär:
Att skriva om sin vardag eller bakgrund ger en vana att formulera sig om arbetsvillkor, lön, boende och normer. De formuleringarna kan man senare ta tillbaka till arbetsplatsen. Att skriva gör att man växer. Man skriver ner diffusa känslor och funderingar. Förstår vad det är som skaver, vad som inte känns rätt, vad som är orättvist. Lä- ser sedan upp det för andra. Ser gemensamma problem, hittar gemensamma lösningar. Känner igen andra i sig själv. Utifrån det går det att skapa ett sammanhang där man kan kämpa för sina intres- sen, ändra sina arbetsvillkor. Idag beskrivs ofta allt från arbetslöshet till dåliga arbetsvillkor som individuella problem. Arbetarlitteraturen bryter mot det perspektivet och skildrar kollektiva problem och kollektiva lösningar.
Dessa funderingar gör att studiehandledningen är intressant även för de av oss som inte tänker skapa någon arbetarlitteratur.

fredag 15 september 2017

Hannaas-föreläsning om nordisk arbetarlitteraturforskning

18 oktober ska jag hålla den så kallade Hannaas-Førelesinga vid Institutt for lingvistiske, litterære og estetiske studier vid Universitetet i Bergen.
Ämnet jag valt är "Nordiska perspektiv i arbetarlitteraturforskningen?".
En presentation av evenemanget finns på universitetets hemsida.
Torleiv Hannaas (1874–1929) var professor i "vestlandsk dialektforskning" och gav sin första föreläsning i Bergen 18 oktober 1918.

måndag 11 september 2017

Édouard Louis, Våldets historia


Jag var mycket förtjust i Édouard Louis roman Att göra sig kvitt Eddy Bellegueule, som gavs ut på svenska i våras. Hans senaste verk, Våldets historia (Histoire de la violence), som nyss kommit ut i utmärkt svensk översättning av Marianne Tufvesson, är minst lika bra. 
Handlingen kretsar kring en våldtäkt som huvudpersonen utsatts för. När han berättar om den för polisen tycker han dock att hans upplevelser förvanskas, och när han hör sin syster – som till skillnad från huvudpersonen fortfarande är fast rotad i arbetarklassen – återge vad han sagt, känner han inte heller igen sig. 
Att undersöka relationen mellan verklighet och språk i olika sociala sammanhang är någonting som många arbetarförfattare ägnat sig åt. I min bok Literature and Class:Aesthetical-Political Strategies in Modern Swedish Working-Class Literature diskuterar jag detta med utgångspunkt i verk av bland andra Ivar Lo-Johansson, Folke Fridell, Göran Palm och Kristian Lundberg. 
Hos Louis är problematiken dock tydligare förankrad i modern filosofi och språkteori. Detta ger nya infallsvinklar, men leder också – åtminstone ibland – till att framställningen blir aningen intellektualistisk. Dock är Louis en synnerligen skicklig romansnickare, så att Våldets historia innehåller ett par något blodlösa formuleringar förmår inte rubba helhetsintrycket: att detta är en alldeles utmärkt roman. 
En av de mest spännande aspekterna av Louis historia är för övrigt någonting som inte diskuteras explicit i romantexten, nämligen att huvudpersonen, som är en vit, fransk intellektuell, tar sig rätten att berätta våldtäktsmannens – en fattig kabylsk man – historia, utan att reflektera över huruvida han kan göra den rättvisa.

torsdag 31 augusti 2017

Kursstart

Nu har höstens arbetarlitteraturkurs på Malmö högskola dragit igång. Cirka 50 studenter håller som bäst på med att bekanta sig med kurshemsidan (och jag håller tummarna för att mina uppdaterade föreläsningar ska fungera). Några av studenterna har också skrivit korta presentationstexter, och flera av dessa är ytterst inspirerande. Här följer ett axplock av sådant som får mig att se fram mot resten av teminen:

Efter att de senaste 5 och ett halvt åren studerat kurser och program som skulle vara fördelaktigt för en karriär så valde jag denna kurs för att läsa någonting för mig själv personligen. Att läsa denna kurs blir ett bra sätt att få lära känna samhället, både hur det var förut, och hur det är idag, genom litteraturens ögon.

Jag sökte kursen för att bygga mitt inre i en tid där så mycket av min energi och ork går till att klara av mitt arbete. 

Jag [...] studerar litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Förra terminen läste vi ett urval verk av svenska arbetarförfattare och jag fick sedan mersmak och vill läsa mer! 

En av de allra första böcker jag läste vid tolvårsåldern var Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad och därefter har det blivit alla böcker av den författaren. Aino Trosells Socialsvängen har jag nog läst tre gånger.

Jag anser att arbetarlitteraturen, i egenskap av skildrare av arbetsklassens villkor, kamp och historia, är något som har en given plats i svenskans litteraturundervisning på gymnasiet. Utifrån detta tema kan man bredda sig hur mycket som helst, exempelvis hur denna litteratur kan kopplas till vår samtid och diskutera om arbetarnas position har övertagits av andra i dagens samhälle och vad det i så fall innebär utifrån olika aspekter. Det ska bli väldigt intressant!

Jag blev väldigt glad och inspirerad, när jag hittade den här kursen i utbudet. Jag jobbar som folkhögskollärare och tycker detta är en litteratur, som inte har tillräckligt stor plats inom utbildningen, generellt. Ska bli spännande.

tisdag 22 augusti 2017

Om arbetarlitteratur i Tidskrift för litteraturvetenskap

Under de senaste åren har den litteraturvetenskapliga forskningen om svensk arbetarlitteratur fått ett rejält uppsving. En bra illustration till detta är att det senaste numret av Tidskrift för litteraturvetenskap (nummer 1, 2017) innehåller inte mindre än tre vetenskapliga artiklar om just arbetarlitteratur.
Maria Wahlström skriver om prostitution och prostituerade i Ivar Lo-Johansson roman Kungsgatan (1935). Walhström är verksam vid Stockholms Universitet. Hon presenterade några av resonemangen i artikeln vid en konferensession om arbetarlitteraturen och staden som jag arrangerade i februari i år (om den sessionen kan man läsa här).
Peter Forsgren, som är professor vid Linnéuniversitetet i Växjö, jämför Sonja Åkessons dikt "Besök på Sandvikens järnverk" (1970) med Stig Sjödins dikter från samma plats i samlingen Sotfragment (1949) och resonerar om hur Åkessons genusperspektiv förhåller sig till Sjödins klassperpektiv. En tidigare version av texten presenterades vid den nordiska arbetarliteraturkonferensen i Bergen förra året (som man kan läsa mer om här).
Själv skriver jag om "konstruktionen av svensk arbetarlitteratur", med särskilt fokus på hur man i olika sammanhang och vid olika tidpunkter valt att betona arbetarlitteraturens kopplingar till arbetarklassen eller till det litterära. Särskild uppmärksamhet riktas mot Ivar Lo-Johansson, som var väldigt ambivalent i denna fråga.
Så småningom kommer tidskriftsnumret att göras tillgängligt på nätet. Den som inte kan bärga sig uppmanas att ge sig av till närmaste bibliotek.

tisdag 15 augusti 2017

Zorbas och klassamhället

I somras var jag på Kreta. Där kan man inte ta två steg utan komma i kontakt med författaren Nikos Kazantzakis (1883–1957). Det hela börjar redan på flygplatsen i Heraklion, som bär hans namn...
Kazantzakis mest kända verk är Spela för mig Zorbas (på grekiska heter den Βίος καί πολιτεία τού Αλέξη Ζορμπά - Alexis Zorbas liv och bedrifter), som blivit film med Anthony Quinn. Den handlar om en intellektuell som reser till Kreta för att öppna en kolgruva. På vägen dit träfar han mångsysslaren Zorbas och de båda blir nära vänner. Zorbas är helt obildad, men just därför kan han lära sin vän någonting om livet.
Denna romantiska föreställning om arbetaren som någon som i kraft av sin avsaknad av bildning representerar någonting vitalt och kraftfullt är långt ifrån unik för Kazantzakis. Som jag tog jag upp när jag skrev on H. C. Andersen här på bloggen finns det faktiskt arbetarförfattare som själva fört fram den. Men man bör vara försiktig . Att vara primitiv är ju inte alltid någon dygd. Spela för mig Zorbas slutar exempelvis med att en linbana som Zorbas konstuerat brakar samman. Där hade det inte skadat med en aning finess...

Jag och Kazantzakis inför avfärden till Malmö.
Kazantzakis grav på den gamla stadsmuren i Heraklion.



fredag 4 augusti 2017

Tidskriften Klass har fått en hemsida


Den förträffliga tidskriften Klass, som ges ut av den lika förträffliga Föreningen Arbetarskrivare, har fått en hemsida.
Där kan man bland annat läsa texter (dikter, noveller, reportage, intervjuer, recensioner etc.) ur äldre nummer. För den som intresserar sig för arbetarlitteratur är hemsidan en veritabel guldgruva.
Den som har lust kan exempelvis läsa en intervju som Torgny Karnstedt gjorde med mig 2015...

torsdag 3 augusti 2017

Vänstercafé om klass och litteratur

I går (2 augusti) medverkade jag tillsammans med Henrik Johansson vid Vänsterpartiets "vänstercafé" i Malmö. Henrik intervjuade mig om min forskning, därefter läste han litet ur sin senaste bok – Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse – och avslutningsvis blev det diskussion med publiken.
Arrangemanget var mycket lyckat. Drygt trettio personer hade kommit för att lyssna, vädret var bra, vänsterpartiets gård var mysig, formatet var trevligt och diskussionerna var intressanta.
Efteråt antydde arrangörerna att man kunde tänka sig att föja upp med fler arrangemang på liknande tema. Det mumlades rent av någonting om en radikal litteraturfestival...

tisdag 25 juli 2017

Charles Dickens, Barnaby Rudge

Barnaby Rudge.
Illustration av Felix O. C. Darley från 1888.
Inscannad av Philip V. Allingham
När jag har semester brukar jag läsa en Dickens-roman. I år blev det Barnaby Rudge: A Tale of the Riots of 'Eighty (1841), som inte hör till författarens mest kända verk, men som jag tyckte mycket om.
De upplopp som nämns i titeln är de anti-katolska "Gordon Riots" 1780. Skildringen av dem ger romanen viss aktualitet. Dickens beskrivning av den tidens mobb kan nämligen tillämpas även på dagens:
Many of those who were banded together to support the religion of their country, even onto death, had never heard a hymn or psalm in all their lives. But these fellows having for the most part strong lungs, and being naturally fond of singing, chanted any ribaldry or nonsense that occured to them, feeling pretty certain that it would not be detected in the general chorus, and not caring much if it were. 
Även om Dickens tar avstånd från upploppsmakarna så bemöter han dem inte bara med hån. Han försöker också visa att de är en produkt av de samhälleliga förhållandena, genom att beskriva mobben som en
vast throng, sprinkled doubtless here and there with honest zealots, but composed for the most part of the very scum and refuse of London, whose growth was fostered by bad criminal laws, bad prison regulations, and the worst concievable police.
Trots att Dickens inte är särskilt radikal placerar han sig alltså lång till vänster om de av våra samtida politiska kommentatorer som tror att man bör bekämpa upplopp med fler poliser och hårdare straff.
Han passar också oupphörligen på att göra sig lustig över det engelska klassamhället, exempelvis i följande formulering:
'The door will be opened immediately," he said. "There is nobody but a very dilapidated famale to perform such offices. You will excuse her infirmities? If she were in a more elevated station of society, she would be gouty. Being but a hewer of wood and drawer of water, she is rheumatic. My dear Haredale, these are natural class distinctions, depend upon it."

lördag 17 juni 2017

Rapport från en arbetarhistorikerkonferens

Jag är nyss hemkommen från arbetarhistorikerkonferensen i Landskrona som ordnas vartannat år av Centrum för Arbetarhistoria. Temat denna gång var "bilder av arbete och arbetarrörelser" och som vanligt var konferensen givande för oss som intresserar oss för arbetarlitteratur.
Ett av de intressantaste fördragen hölls av filmvetaren Per Vesterlund, som pratade om arbetarrörelsens filmproduktion. Den var mycker mer omfattande än vad jag kände till och det skulle vara intressant att forska om förhållandet mellan arbetarrörelsen, litteraturen och filmen.
Vidare pratade Emma Hilborn om hur grottekvarnsmotivet använts i lokal poltisk kamp, medan Magnus Gustafsson diskuterade hur den tidiga arbetarlitteraturen skildrade "egensinnighet" och hur dessa skildringar skulle kunna ses som inspirationskällor för klasskamp.
Själv presenterade jag min pågående forskning om arbetarserier och fick en hel del spännande kommentarer. Bland annat gjordes jag uppmärksam på att det ska finnas en fackföreningshistorik i serieform.
På fredagen presenterades den bok som dokumenterar vad vi gjorde vid konferensen för två år sedan. Den har fått titeln Berättelser om arbete, arbetare och arbetarrörelse och är redigerad av Johan A. Lundin och Emma Hilborn. Mitt bidrag har titeln "Arbetarlitteratur och arbetarhistoria" och handlar om hur arbetarlitteraturforskning kan bidra till den arbetarhistoriska forskningen.
Boken innehåller även flera andra texter som på olika sätt handlar om klass och litteratur. Sandra Mischliwietz skriver om barns berättelser som poitisk strategi i 30-talets arbetarlitteratur. Freke Räihä medverkar med en text som tar sin utgångspunkt i hans diktverk Baggböleri. Frances Tuuloskorpi skriver om sin bokserie Folkrörelse på arbetsplatsen. Magnus Gustafsson analyserar de litterära greppen i Agda Östlunds politiska tal.

torsdag 8 juni 2017

Karl Rune Nordkvist: En dag i oktober

Boklådorna blir färre och färre i Sverige, men möjligheterna att botanisera bland böcker är fortsatt goda. Exempelvis har många hotell bokhyllor där man kan ställa ifrån sig sådant man läst och förse sig med ny lektyr. När jag var i Stockholm i förra veckan plockade jag i en sådan hylla upp en av de allra första En bok för alla-böckerna, nämligen arbetarförfattaren Karl Rune Nordkvists roman En dag i oktober (1976, originalutgåva 1972).
Den handlar om en man som en man som trillar av ett tåg och slår ihjäl sig, och som vi får lära känna via skildringar av omgivningens reaktioner på händelsen. Greppet att inte låta huvudpersonen komma till tals är långt ifrån unikt. Det har bland annat använts av Nobelpristagarna Heinrich Böll och William Faulkner. Nordkvist är kanske inte fullt lika skicklig som de, men En dag i oktober är utan tvekan en läsvärd bok (En bok för alla sysslade ju med kvalitetsutgivning – att statsstödet till förlagets vuxenboksutgivning dragits in är ett kulturmord). Skildringen av rekationerna på ett dödsfall i en by i Norrland ger nämligen en intressant bild av en komplex period i Sveriges historia då nytt och gammalt samexisterade och mycket stod och vägde. Dessutom är den en av de mer lyckade svenska kollektivromanerna.

onsdag 7 juni 2017

Dennis Gade Kofod: Nancy

På senare år har det blivit allt vanligare med romaner om det så kallade Underdanmark, dvs. det Danmark där klassamhällets förlorare lever. En av de bästa som jag läst är Helle Helles Ned till hundene (2008). Den märkligaste är dock Dennis Garde Kofods Nancy (2015).
Huvudpersonen är en ung kvinna på Bornholm som börjar studera, lämnar sin kroppsbyggande pojkvän till förmån för en intellektuell (nåja...) medelklasskille och sätter igång att ackumulera det som den franske kultursociologen Pierre Bourdieu kallar kulturellt kapital. Hon gör alltså en bildningsresa. Samtidigt bestämmer sig emellertid "de underjordiske" – alltså Bornholms tomtar – för att ta tillbaka makten över ön och besvärjer fram en dimma som börjar ta livet av människorna.
Romanen kombinerar alltså realistisk klasskildring med en övernaturlig och apokalyptisk tematik. Inledningsvis tyckte jag att detta var mycket lyckat, men efter hand tröttnade jag litet. Det kändes som att författaren var så nöjd med sitt grepp att han inte lagt ned någon större möda på att utveckla någonting annat. Inte minst tyckte jag att idéinnehållet skulle ha kunnat ges litet mer djup.

lördag 3 juni 2017

Emil Boss, Acceleration


Emil Boss har gett ut en ny diktbok: Acceleration. Den är mycket bra. Det framgår av min recension i Arbetet. I Arbetet kan man också läsa en intervju med författaren.

måndag 29 maj 2017

Föredrag (med förhinder) i Lund

Idag höll jag ett föredrag på Centrums (s)-förening i Lund om vad vi kan lära oss om dagens samhälle av arbetarlitteraturen och om förhållandet mellan denna litteratur och arbetarrörelsen.
Ett intressant ämne, tyckte jag. Och det verkade publiken också tycka, för det ställdes många frågor.
Dessutom blev det ideologisk diskussion. Det gjorde mig glad. Min tes var nämligen att arbetarförfattarna kan inspirera oss till just sådana diskussioner.
När jag gav mig av hemmåt var jag alltså glad och nöjd. Men det lyckades Skånetrafiken åtgärda. De transporterade mig till en punkt 350 meter norr om stationen i Hjärup. Därefter bjöd de på evakuering samt väntan på icke-existerande bussar.

onsdag 24 maj 2017

Arbetarlitteratur i Österrike

Från utställningen på Litteraturmuseum i Wien
I förra veckan var jag i Wien för att föreläsa om arbetarlitteratur och tecknade serier på universitetet. Jag passade också på att besöka det nyöppnade litteraturmuséet och titta på den fasta utställningen om Österrikes litteraturhistoria. Österrike är ju – särskilt om man inkluderar dubbelmonarkin Österrike-Ungern – en av världlitteraturens stormakter, med författare som Nestroy, Grillparzer, Döblin, Kafka, Kraus, Roth, Bernhard, Jelinek... Utställningen tog dock även upp förbindelserna mellan arbetarklassen och litteraturen.
Bland annat påpekades att den österrikiska arbetarrörelsen under mellankrigstiden satte stort värde på litteraturen, eftersom man ansåg att den skulle kunna sprida socialistiska idéer i arbetarklassen. När socialdemokraterna styrde Wien mellan 1918 och 1934 byggdes därför biblioteken ut kraftigt. Under denna period skapades också en socialdemokratisk litteratur som bland annat behandlade det sociala bostadsbyggandet.
Dessutom skrev arbetarförfattare självbiografiska romaner. Som exempel nämns i utställningen Adelheid Pops Die Jugendgeschichte einer Arbeiterin, von ihr selbst erzählt [Berättelsen om en kvinnlig arbetares ungdom, berättad av henne själv] från 1909.
Utställningen uppmärksammar också att den österrikiska litteraturen på 1970-talet ofta handlade om landsbyggdens arbetare och deras ofta hårda villkor. Här lyfts bland annat Franz Innerhofers självbiografiska roman Schönen Tage [Vackra dagar] från 1974 fram.



söndag 21 maj 2017

Cecilia Persson, Taggtråd i Paradiset

I fredags publicerades min recension av Cecilia Perssons Taggtråd i paradiset – en dokumentärroman i Arbetet. Den har inte lagts ut på tidningens hemsida ännu, men kan läsas nedan.


Om jag haft mer plats skulle jag nog ha lagt till att boken borde ha kunnat korrekturläsas bättre. Detta förtar inte dess kvaliteter, men är naturligtvis onödigt.
Persson har tidigare bland annat gett ut Att böra sin egen kropp - en rapport och diktsamlingen Självmotsägelser. Den förstnämnda har jag flera gånger tagit upp till behandling i min forskning, bland annat i en artikel i Samlaren (som man hittar här). Den senare har jag recenserat här på bloggen.

lördag 29 april 2017

Vem är arbetaren?

I går medverkade jag i samtal med rubriken "Vem är arbetaren?" vid konferensen "Samhälle och Existens". De jag pratade med var författarna Susanna Alakoski, Kristian Lundberg och Cecilia Persson. Samtalet leddes av Jonas Alwall.
I mitt korta inledningsanförande tog jag upp följande:
När vi tänker på "arbetaren" tänker vi ofta på en manlig, vit industriarbetare. Men under de senaste decennierna har det svenska arbetslivet genomgått stora förändringar. Nuförtiden arbetar fler arbetare inom tjänsteproduktion och omsorg än inom industriproduktion. I de branscherna jobbar fler kvinnor än män. Dessutom har cirka 30% av arbetarna i Sverige utländsk bakgrund. Vidare har de anställningsförhållanden som varit vanliga inom industrin – tillsvidareanställningar och kollektivavtal – blivit allt mer sällsynta. En typisk arbetare kan alltså mycket väl vara en kurdisk kvinna som är timanställd som bartender eller personlig assistent.
Detta ser man i arbetarlitteraturen. I Att bära sin egen kropp riktar Cecilia Persson – liksom många andra samtida arbetarförfattare – upppmärksamheten mot vård och serviesektorerna. Susanna Alakoski påminner oss i Svinalängorna om att den svenska arbetarklassen länge bestått också av människor som kommer från andra länder och Kristian Lundberg skildrar i Yarden en del av arbetsmarknaden där den svenska modellen tycks vara upphävd. Arbetarförfattarna ger oss alltså en uppdaterad bild av det svenska klassamhället.
I vårt samtal tog vi därefter bland annat upp den eviga frågan om vad en arbetarförfattare är. Jag menade bland annat att han eller hon kan vara ett monument över att arbetare, trots alla fördomar folk har, faktiskt kan skapa stor konst. Vi diskuterade också den pågående nedrustningen av välfärden – exempelvis det faktum att många privata skolor inte har några skolbiliotek – och vad den kan innebära för arbetares möjligheter att göra sig delaktiga i kulturen. Särskilt intressant blev den diskussionen när vi gjorde jämförelser med hur det var i början av 1900-talet. Då var ju Sverige ännu mer segregerat och orättvist än vad det är idag, men ändå lyckades arbetarklassen och arbetarrörelsen ganska väl med sina kulturella strävanden...

fredag 21 april 2017

Éduard Louis, Göra sig kvitt Eddy Bellegueule

De senaste dagarna har den franske författaren Édouard Louis fått en del uppmärksamhet för sina artiklar om det högerextrema partiet Front National och det franska klassamhället. Förhoppningsvis kommer det att leda till att folk får upp ögonen för hans roman Göra sig kvitt Eddy Bellegueule (originaltitel: En finir avec Eddy Bellegueule). Det är den nämligen värd.
Göra sig kvitt Eddy Bellegueule handlar om en pojkes uppväxt i arbetarklassmiljö i norra Frankrike kring år 2000. Huvudpersonen berättar sin historia retrospektivt, distanserat och analyserande. 
Han har alltid varit en outsider. Redan som ung inser han nämligen att han är homosexuell, och därmed är han off side i sin barndoms värld, där det gäller att vara en ”hårding”. Att han är off side, betyder dock inte att han är utanför. Den värld han växer upp i är nämligen hermetiskt tillsluten, vilket innebär att han dömer sig själv enligt samma måttstockar som alla andra.
Det är inte unikt för honom. Exempelvis klandrar hans mamma sig själv för att hon inte lyckats förverkliga sina drömmar om en ”mer bekväm tillvaro långt ifrån fabriken” och för att hon inte förmår ”sköta familjens ekonomi ordentligt”:
Hon insåg inte att det hon kallade sina misstag i själva verket styrdes av en uppsättning fullständigt logiska, i princip förutbestämda och obevekliga mekanismer. Hon insåg inte att hennes släktingar, hennes föräldrar, syskon och till och med barn, och så gott som samtliga bybor, hade upplevt samma problem och att det hon alltså kallade sina misstag i själva verket bara var ett fullständigt adekvat uttryck för sakernas normala tillstånd.

Att andras språkbruk återges i kursiv leder tankarna till Flauberts Madame Bovary, och det gör också författarens distans till den skildrade världen. Louis moraliserar inte. Det är nog en bra utgångspunkt för den som vill förstå fransk politik. Att det är en utmärkt utgångspunkt för storartad romankonst är uppenbart.