onsdag 29 december 2010

Litteratur och klass

Allt går på sparlåga såhär mellan jul och nyår, dels för att jag behöver vila efter en hektisk höst, dels för att jag är förkyld...
Har dock läst ett par romaner som på olika sätt tematiserar frågor om litteratur och klass. En sådan är Theodor Fontanes Effi Briest som (bland annat) skildrar hur den preussiska adeln är ur takt med tiden och hur detta leder till tragedi (Effis man blir tvungen att duellera, vilket leder till att både han och hans fru drabbas av olycka). En annan intressant roman som jag läst är Joseph Roths Radetzkymarsch som handlar om en undergående klass i ett undergående imperium (adeln i Österrike-Ungern under perioden innan första världskriget).
I januari återupptar jag undervisningen i Münster i Tyskland. Och under sommarterminen (april-juli) ska jag bland annat ge en föreläsningsserie på temat "litteratur och klass". I föreläsningarna tänker jag presentera några teorier om klass (Marx, Webers, Bourdieus, Skeggs samt teorier om "klassism") och visa hur dessa kan användas när man studerar skönlitteratur. Det kommer att bli ett styvt jobb att förbereda femton föreläsningar på detta ämne, men samtidigt ska det bli mycket intressant att systematiskt få tänka igenom det här med litteratur och klass. Kanske borde man skriva en bok på ämnet?

söndag 26 december 2010

Konferensrapport 9

Genus och sexualitet var på tapeten flera gånger under konferensen "Nordisk arbetarlitteratur" som hölls vid Lunds universitet 9-10 december 2010. Särskilt framträdande var temat i de presentationer som hölls av Åsa Arping, Tiina Rosenberg, Bibi Johnson och Andres Brink Pinto.
Att klass hänger samman med genus och sexualitet är uppenbart. Samtidigt finns det mycket att säga till försvar för analytiska distinktioner mellan fenomenen. (Detta är ett av de viktigaste budskapen i min bok Den föreställda mångkulturen). För om man blandar samman korten blir risken att relationerna mellan klass, sexualitet och genus (samt fenomen som etnicitet, nationalitet etc.) blir otydliga. Och otydligthet är sällan någon bra grund för forskning. Naturligtvis nåddes inte någon konsensus bland konferensdeltagarna om vilken roll frågor om genus och sexualitet bör spela i arbetarlitteraturforskningen. Men att ämnet gavs så stort utrymme är glädjande.

fredag 24 december 2010

Konferensrapport 8

Idag är det julafton, och då ska man tänka på Jesus. Det är dock ett ämne som jag tänkt nog på för i år. Under konferensen "Nordisk arbetarlitteratur" (9-10 december) diskuterades nämligen just Jesus en hel del.
Religionsforskaren Bo Claesson paratade om "tro och övertygelse" hos Fabian Månsson och litteraturprofessorerna Beata Agrell och Birhte Sjöberg diskuterade "klassmedvetande och religion i samband med Parnassens demokratisering" respektive "kyrka och religion i statarromanerna".
Att ämnet religion och arbetarlitteratur kan vara litet känsligt blev tydligt i de diskussioner som följde på föredragen. Samtidigt är det emellertid uppenbart att ämnet är viktigt. Bland annat är det intressant att notera att den antireligiositet som predikades i den äldre arbetardiktningen ofta fick drag av sekulär religion. Dessutom är det uppenbart att många arbetarförfattare lånat litterära former från religiösa texter av olika slag.

torsdag 23 december 2010

Konferensrapport 7

Martin Andersen Nexø fick ganska stort utrymme på konferensen "Nordisk arbetarlitteratur" som hölls i Lund 9-10 december 2010. Per-Olof Matsson höll ett föredrag om de mycket nära relationerna mellan Nexø och 30-talister som Ivar Lo-Johanssonson och Eyvind Johnson och konstaterade att dessa är näst intill outforskade. Anledningen till detta bristiande intresse för förhållandet mellan den svenska arbetarlitterära traditionen och den store centralgestalten i dansk arbetarlitteratur kan enligt min uppfattning vara att vi i Sverige ofta har en ganska snävt nationell syn på arbetarlitteraturen. Naturligtvis kan det också ha spelat in att Nexø efter andra världskriget fick ganska dåligt rykte på grund av sin kommunistiska övertygelse. Dock visade Matsson med önskvärd tydlighet att relationerna mallen Nexø och de svenska arbetarförfattarna förtjänar att undersökas närmare. Och här fick han stöd av Anker Gemzøe, som i sitt föredrag visade hur Nexøs texter utgör ett paradigmatiskt exempel på den inom arbetarlitteraturen utbredda tendensen att berätta ur barnets synvinkel.

onsdag 22 december 2010

Konferensrapport 6

Någon eller några rapporter till blir det nog från konferensen Nordisk arbetarlitteratur som hölls i Lund 9-10 december. (Konferensen var nämligen så viktig att den förtjänar att presenteras för dem som inte kunde vara på plats). Innan jag fortsätter att referera och diskutera konferenspresentationerna vill jag dock visa några bilder från konferensen som tagits av Birthe Sjöberg (professor i litteraturvetenskap och en av konferensens arrangörer).

Diskussioner mellan föredragen. På bilden: Åsa Arping, Anders Öhman, Bo Claeson och Car-Eric Johansson.

Jag pratar om klasskildringar i folkhemsepokens arbetarlitteratur och om hur dessa kan förstås med hjälp av den marxistiska teori som utvecklats av Stphen Resnick och Richard Wolff.

Beata Agrell talar under rubriken "Proletärförfattaren, klassmedvetandet, religionen och demokratiseringen av Parnassen".

Åsa Arping. Hennes föredrag handlade om klass, kön och etnicitet hos bl.a. Åsa Linderborg, Torbjörn Flygt, Susanna Alakoski och Kristian Lundberg.

Emma Hillborn, som pratade om ungsocialisterna och litteraturen.

Jimmy Vulovic diskuterar med Johan Landgren.

måndag 20 december 2010

Konferensrapport 5

En av de författare som ägnades störst uppmärksamhet under konferensen Nordisk Arbetarlitteratur var Kurt Salomonson. Carl-Eric Johansson, som skriver på en avhandling om mottagandet av Salomonsons romaner från 50- och 60-talet, visade i sin presentation hur många kritiker förnekade att Salomonsons genombrottsroman Grottorna skulle vara verklighetsskildrande, och hur detta sedan blev paradigmatiskt för mottagandet även av författarens senare romaner. Överraskande är detta inte. Salomonson skildrar nämlign folkhemmets baksidor, och att dessa baksidor existerade var det få som ville erkänna. (Om detta har jag skrivit i Clarté tidigare i år. För att läsa, klicka här.)
Även litteraturvetaren Anders Öhman pratade om Salomonson. Han menade att Salomonsons författarskap på många sätt överskrider de ramar som beteckningen "arbetarförfattare" sätter. Jag instämmer i Öhmans analys, men menar samtidigt att just överskridandet av det som anses utmärka arbetarlitteraturen är typiskt för denna litteratur. Arbetarlitteraturen är helt enkelt en tradition som utgörs av en serie traditionsöverskridande texter. Om detta ska jag försöka skriva en artikel så snart som möjligt.

söndag 19 december 2010

Debatt om film, litteratur och klass

Min artikel om Pernilla Augusts filmatisering av Susanna Alakoskis Svinalängorna har satt igång en liten debatt. Jacob Lundström gav mig svar på tal i Aftonbladet 15 december, och i dagens tidning svarar jag honom (för att läsa mitt svar, klicka här). Mina tankar om litteratur, film och klass har även kommenterats av Johannes Björk i Aftonbladet, av Miranda Sigander i Expressen samt på diverse bloggar.

lördag 18 december 2010

Konferensrapport 4

Konferenser fyller många funktioner. En är att informera kollegorna om vad man håller på med. Men om man har tur är media på plats och ser till att också en större allmänhet får reda på vad man pysslar med.

Under konferensen Nordisk arbetarlitteratur var media på plats i form av journalisten Love Flygren som nu redovisat sina intryck i en artikel i LO-Tidningen. För att läsa vad han tyckte, klicka här.

torsdag 16 december 2010

Konferensrapport 3

En av presentationerna på konferensen Nordisk arbetarlitteratur handlade om en författare som inte alltid betraktas som nordisk och sällan räknas till arbetarförfattarna, nämligen Peter Weiss. Att han inte ses som arbetarförfattare beror väl främst på att han inte hade arebtarklassbakgrund. Dock påpekade filmvetaren Lars-Gustaf Andersson att just denna fråga tematiseras i Weiss Motståndets estetik, som kan läsas som ett slags önskebiografi där Weiss iscensätter sig själv som arbetare. Dessutom är problematiserandet av själva författararbetet ett viktigt tema i Motståndets estetik. Så kanske är romanen - bland annat! - en berättelse om arbetarlitteraturens möjligheter?
En annan "outsider" som ägnades intresse var Brecht. Litteraturvetaren Rickard Schönström höll nämligen ett föredrag om hur Brechts skildring av arbetaren har beröringspunkter med den inom arbetarlitteraturen utbredda tendsen att koppla samman just arbetaren med "det moderna". Genom att på detta sätt gå i dialog med arbetarlitteraturforskningen visade Schönström med eftertryck att denna forskning faktiskt kan generera insikter som är användbara även för förståelsen av andra sorters litteratur. Och det är naturligtvis en välkommen insikt för oss som forskar om arbetarlitteratur.

onsdag 15 december 2010

Klass i Socialsvängen

Alla klassamhällen försöker dölja att de är just klassamhällen. Därför är det svårt att prata om klass. Och att skriva skönlitteratur om klass är ännu svårare. För inom litteraturen är reglerna strängare än på andra områden, och de som sätter tonen i den estetiska debatten brukar vara ganska eniga om att klassamhället inte är något särskilt lämpligt motiv för lyrik, dramatik och prosa.

Dessa förhållanden måste man ta hänsyn till om man vill skriva om klass. Och att så är fallet syns ofta i arbetarlitteraturen, där förtigandet av samhällets klasskaraktär och estetikens beröringsskräck i förhållande till sociala motsättningar är viktiga temata.

Som illustration kan man anföra Aino Trosells roman Socialsvängen som kom ut första gången 1978 och som återutgavs på Lindelöws bokförlag 2005.

Att Trosell försöker skriva om klass trots att makten hävdar att det inte finns klasser tar sig bland annat uttryck i hennes brottningsmatch med föreställningen om folkhemmet. En av grundbultarna i folkhemsideologin var nämligen att den sociala ingenjörskonsten satt P för klassmotsättningarna.

Trosell angriper denna föreställning genom att skildra hur de sociala ingenjörernas stormtrupper – socialarbetarna – är helt oförmögna att förstå det samhälle i vilket de verkar. Detta motiv kommer till uttryck redan tidigt i romanen när huvudpersonen, socialarbetaren Elisabeth, hävdar att hennes kollegor varken vill ”erkänna problemens orsaker” eller ”lösa dem” (16). Och det som inte begrips är att även välfärdsstaten Sverige är ett klassamhälle. De människor Elisabeth möter i sin dagliga gärning är nämligen ”klassamhällets lägsta” (74). Men de behandlas som misslyckade individer som borde underkasta sig primalskriksterapi.

Denna insikt sitter dock långt inne för Elisabeth. För när den predikas av hennes marxistiske kollega Stig erkänner hon visserligen att han nog har rätt, men tvivlar ändå på att han säger hela sanningen.Istället för att ta över den marxistiska dogmatiken trevar Elisabeth sig försiktigt fram i sina försök att förstå klassamhället. Bland annat funderar hon mycket över hur hennes egen situation förhåller sig till makens, bageriarbetaren Håkan. Han lever upp till den traditionella bilden av en arbetare, medan Elisabeth officiellt gjort en klassresa. Men när Elisabeth grunnar på hur hon har det på sitt jobb framstår det inte som självklart att hon klättrat på klasstegen: ”Här fanns inga förmän som hotade eller stämpelklockor som gick på rött. Ändå hade hon aldrig varit så rädd på någon arbetsplats” (16).

Trosell ifrågasätter inte bara invanda föreställningar om klassamhället. Hon aktualiserar också litteraturens oförmåga att undersöka detta samhälle. Elisabeth har tidigare varit bokslukare. Men när hon hamnat på glid i klassamhället uppstår det en besvärande dissonans mellan verkligheten och litteraturen: ”Vardagens prosa kilade ständigt in sig i dikten, ville vara med, kommenterade och kritiserade” (113).

Varken marxisterna eller författarna kan alltså sätta ord på det som Elisabeth upplever. Klassamhället glider undan. Och genom att skildra detta lyckas Trosell säga en hel del både om samhällets klasskaraktär och om litteraturens villkor i klassamhället.

tisdag 14 december 2010

Konferensrapport 2

En av de internationella gästerna vid arbetarlitteraturkonferensen var Anker Gemzøe, litteraturforskare från Aalborg i Danmark. Hans presentation handlade om det faktum att nordisk arbetarlitteratur så ofta berättar om världen ur barnets perspektiv.
Detta visade sig sedan bli ett viktigt tema under resten av konferensen. Och glädjande nog pågår det forskning på området. Vid institutionen för skandinavistik i Münster skriver nämligen Sandra Mischliwietz en avhandling om Harry Martinsons, Ivar Lo-Johanssons, Moa Martinsons och Eyvind Johnsons barndomsskildringar från 1930-talet.
Gemzøe argumenterade också för att den svenska arbetarlitteraturen inte kan förstås utan att dess relationer till arbetarlitteraturen i de andra nordiska länderna studeras. Och här finns det helt klart stora luckor i den litteraturhistoriska forskningen.
En annan sak som var intressant i Gemzøes presentation var hans påstående att det finns mängder av samtidslitteratur som skulle kunna betraktas som arbetarlitteratur. Som exempel anförde han bland annat Raymond Carver, men även nordiska författare som Per Petterson, Bent Vinn Nielsen Morten Ramsland och Helle Helle. Att svenska recensenter har haft svårt att betrakta dessa författare som arbetarförfattare hänger nog samman med ett nationalistiskt perspektiv. Ofta betraktar vi arbetarlitteratur som ett svenskt krusbär och därför är vi dåliga på att testa begreppets tillämplighet på utländska texter.

måndag 13 december 2010

Svinalängorna som film - en kommentar

Min artikel om filmatiseringen av Svinlängorna i Aftonbladet i fredags har väckt en hel del uppmärksamhet, och jag har fått många kommentarer. Bland annat är det många som ifrågasätter min tes om att det skulle vara svårare att skildra klass på film än i litteraturen. Känner jag inte till filmskapare som Mike Leigh, Bo Widerberg och Ken Loach? undrar man.
Jo, jag känner till dessa filmskapare. Och jag menar även att exempelvis Jan Troell är duktig på att göra filmer med tydligt klassperpektiv.
Vad jag skrev i artikeln (som kan läsas i fulltext här) var att "frågor om klass aldrig varit lika viktiga inom filmen som inom litteraturen". Och detta försökte jag förklara genom att hänvisa till att
filmens infrastruktur är mer komplex än litteraturens och att arbetarklassen och arbetarrörelsen därför haft svårare att göra inbrytningar där. Redan under 1800-talet kunde svenska arbetare skapa litteratur och sprida denna genom exempelvis arbetarpressen eller via arbetarrörelsens förlag. Att skapa film krävde dock redan tidigt tämligen stora resurser, och i dag är det näst intill omöjligt att hävda sig i filmbranschen om man inte sitter på stora mängder kapital.
Jag har alltså aldrig hävdat att det inte finns klasskildrande film. Däremot menar jag att det är svårare att skildra klass på film än i litteraturen, och att detta hänger samman med att filmens infrastruktur inte möjliggjort etablerandet av någon tradition liknande den som arebtarlitteraturen utgör inom litteraturen.
Den arbetarlitterära traditionen utgör helt enkelt en användbar resurs för författare med klasskildrande ambitioner. Och därför finns det större utrymme för klasskildringar i litterturen än inom filmen. Det innebär inte att det skulle saknas klasskildrande filmer, bara att detta tema inte är lika viktigt i filmen som inom litteraturen.



söndag 12 december 2010

Tonsatta arbetardikter

En av studenterna på nätkursen "Arbetarlitteratur" har tonsatt några av dikterna på litteraturlistan. Det handlar om äldre arbetarlyrik som nu fått en högst modern musikalisk form. För att lyssna, klicka här.

lördag 11 december 2010

Konferensrapport 1

Konferensen Nordisk arbetarlitteratur som hölls i Lund 9-10 december 2010 var en historisk händelse. Så mycket uppmärksamhet har forskarsamfundet inte ägnat åt arbetarlitteraturen på flera årtionden. Och förhoppningsvis blir det fler konferenser framöver. Arbetarlitteraturforskningen behöver nämligen en akademisk bas, och en sådan kan inte uppstår på annat sätt än genom samtal och diskussioner mellan alla dem som på något sätt forskar om just arbetarlitteratur.
Under de kommande dagarna kommer jag att rapportera om en del av det som sades under konferensen. Första delen av rapporten kommer här:
Först ut på konferensen var Åsa Arping, som pratade om klasskildringar i samtida svensk arbetarlitteratur (exempelvis Susanna Alakoskis Svinalängorna och Torbjörn Flygts Underdog). Arping menade bland annat att dessa författare samtidigt kritiserar klasskillnader och exploaterar samma skillnader för att skapa identitet. Dessutom påpekade hon att dessa författare ofta fokuserar på frågor om status och respektablitet (det sistnämnda begreppet förknippas främst med den brittiska sociologien Beverley Skeggs). Vidare aktualiserade Arping några begrepp som hon lånat från den kommunistiske slovenske filosofen Slavoj Zizek för att analysera klasskildringen hos Kristian Lundberg.
Arping har ofta kloka saker att säga om arbetarlitteratur och frågor om litteratur och klass. Bland annat är hon bra på att koppla samman frågor om klass med frågor om genus. Och hennes konferenspresentation var verkligen tankeväckande.
Visserligen hävdar jag att frågor om status och respektabilitet varit viktiga i den svenska arbetarlitteraturen i mer än hundra år (kampdiktaren Leon Larsson och proletärförfattaren Maria Sandel är två tidiga exempel på författare som gör respektabiliteten till ett helt centralt tema), men detta faktum motsäger ju inte på något sätt Arping iakttagelser av hur klass skildras av samtida arbetarförfattare. Senare skulle för övrigt Skeggs och respektablitien komma att bli något av ett ledmotiv för konferensen. Även Zizek aktualiserades flera gånger. Så kanske ser vi här ett embryo till en teoretisk "kanon" för den kommande arbetarlitteraturforskningen?

fredag 10 december 2010

Svinalängorna som Film

Idag är det premiär för Pernilla Augusts film Svinalängorna som bygger på Susanna Alakoskis roman med samma titel. Jag såg filmen under de nordiska filmdagarna i Lübeck tidigare i år och har sammanfattat min intryck i en artikel som publicerades i dagens Aftonbladet.
Igår och idag har jag varit på arbetarlitteraturkonferens vid Lunds universitet. Rapport därifrån kommer snart. Dessutom kommer jag att tipsa om några nya tonsättningar av klassiska arbetardikter...

tisdag 7 december 2010

Klass och läsning

En ny studie visar att svenska skolungdomars läskunskaper försämras, och att man numera ser allt tydligare klasskillnader på detta område. Undersökningen presenteras bland annat i Aftonbladet.
Jag har tidigare framhållit att den som intresserar sig för frågor om litteratur och klass också bör intressera sig för frågor om arbetarklassens läsning. Och detta framstår alltså som allt angelägnare. Förmodligen får jag anledning att återkomma i frågan framöver.

torsdag 2 december 2010

Docentföreläsning

På måndag eftermiddag (6 december kl 15-16) håller jag min docentföreläsning vid Malmö högskola (närmare bestämt i "Gäddan", sal 104"). Föreläsningens titel är "Litteratur, etnicitet, klass".
Direkt efter föreläsningen blir det mingel med något gott att dricka och tilltugg i Kultur och Samhälles "faculty room" (Gäddan, sal 525).
Alla som råkar befinna sig i närheten av Malmö är varmt välkommna.

tisdag 30 november 2010

Gammal recension

Under ett av mina strövtåg på nätet hittade jag en gammal recension av min avhandling som jag inte sett tidigare. Den är skriven av Bror Kajsajuntti och publicerades i Flamman 2004. Den som vill läsa kan klicka här.

söndag 28 november 2010

Om Den föreställda mångkulturen i Multiethnica

Tidigare fanns det vid Uppsala universitet ett centrum för "multietnisk forskning". Det heter numera Hugo Valenin-institutet. Men den publikation man gett ut sedan 1987 har inte bytt namn, utan heter fortfarande Multiethnica.
Den är ofta läsvärd, inte minst eftersom IMER-forskarna (det vill säga de forskare som sysslar med problemkomplexet "internationell migration och etniska relationer") i Uppsala, till skillnad från sina kollegor vid andra universitet och högskolor, ägnar ganska stor uppmärksamhet åt frågor om litteratur. (Exempelvis är institutets föreståndare, Satu Gröndahl, docent i litteraturvetenskap.)
I det senaste numret av Multiethnica recenserar Rita Paqvalén (litteraturforskare verksam i Helsingfors) min bok Den föreställda mångkulturen, med särskilt fokus på min diskussion om förhållandet mellan etnicitet och klass. Även om jag inte riktigt håller med om Paqvaléns tolkning av min argumentation tycker jag att det är glädjande att det jag har att säga om just klass och etnicitet uppmärksammas inom IMER-forskningen.
För att läsa recensionen: klicka här och bläddra till s. 22.

torsdag 25 november 2010

Litteratur och klass på tapeten

Just nu har jag så mycket att stå i att jag inte har tid att skriva för bloggen. (Dock kommer en del av det jag jobbar med så småningom att publiceras i andra fora, och då kommer jag naturligtvis att se till att länka dit från bloggen).
Att jag inte har tid att blogga är frustrerande, särskilt eftersom det för tillfället pågår febril aktivitet på området "litteratur och klass". Ett exempel på detta är finlandssvenska Ny Tids temanummer om svensk och finländsk arbetarlitteratur (för att läsa artiklarna på nätet, klicka här). Ett annat är en intressant poesiuppläsning med Jenny Wrangborg och Alex Bengtsson, under rubriken "Arbetets rytm i poetisk form" som man kan läsa mer om på facebook.
Varför måste det bli sådant ståhej kring dessa frågor just när jag sitter i Münster och jobbar häcken av mig?

onsdag 17 november 2010

Mor Courage och den heliga Johanna

För några år sedan såg jag Brechts pjäs "Mor Courage och hennes barn" på Dramaten med Stina Ekblad i huvudrollen. Det var något av det sämsta jag sett på en teaterscen.
Värst av allt var att man försökte spela pjäsen som om den vore ett slags meta-teater, istället för en pjäs om krig.
Idag har jag sett Brechts "Den heliga Johanna från slakthusen" i en uppsättning av fringe ensemble på Teater im Pumpenhaus i Münster. Kanske inte det bästa jag sett, men ändå väldigt bra.
Här hymlade man inte om varför Brecht är en angelägen författare. Såhär står det i programbladet (i fri översättning):
"Det är en pjäs om utsugning, vanmakt och moralisk upplösning. Den handlar om mäktiga näringlivshöjdare och om desperat motstånd."
Att denna Brechtpjäs upplevs som aktuell är knappast överraskande. Vår tids kris påminner ju om den som Brecht beskrev. Det påpekas i programbladet: "Pjäsen skrev som ett svar på den ekonomiska krisen 1929 och beskriver problem som är nästan kusligt aktuella."
Men inte var väl krig något inaktuellt tema när Dramaten slaktade "Mor Courage"?
En bra pjäs har ofta större betydelse än tusen TV-debatter och partiledarutfrågningar. Därför är det skönt att det finns teaterfolk som vågar spela Brecht så som han ska spelas, nämligen som en författare som skildrar viktiga politiska frågor ur ett socialistiskt perspektiv.
För mer info om uppsättningen, klicka här.

måndag 1 november 2010

Arbetarlitteratur som exportprodukt?

Som bekant har endast Sverige svenska krusbär. Och bara i Sverige har arbetarlitteraturen blivit en helt central strömning i den moderna litteraturen.
Att jag tycker att denna litteratur är högintressant är väl allom bekant. Och jag tror att många i utlandet också skulle kunna tycka att den var intressant om de bara känt till den.
Om detta vittnar ett inlägg på den tyska bloggen Klassismus om antologin En knuten näve i fickan. Denna antologi, som getts ut av förlaget Yelah, innehåller 15 självbiografiska texter skrivna av vänsteraktivister med arbetarklassbakgrund, och fem av dessa har översatts till tyska av anarkisten och filosofen Gabriel Kuhn.
Om denna bok kan väcka intresse i Tyskland, vilket intresse skulle tyska läsare då inte kunna tänkas visa för Moa Martinson, Kurt Salomonson, Maria Hamberg eller någon annan svensk arbetarförfattare?
Skulle arbetarlitteratur rent av kunna bli nästa svenska exportsuccé efter deckarna och hårdrocken?
Det är kanske en väl from förhoppning. Men faktum kvarstår: Svensk arbetarlitteratur är intressant. Därför borde den i långt högre grad än vad som nu är fallet översättas och presenteras för läsare i andra länder.
Fast nu har vi ju inte ens lyckats skriva en svensk arbetarlitteraturhistoria, så exportsatsningarna får väl anstå ännu ett tag.

onsdag 27 oktober 2010

Intervju med Jenny Wrangborg

Jenny Wrangborg fick årets Stig Sjödin-pris. Eftersom hon läser den internetbaserade distanskursen "Arbetarlitteratur (7,5 hp.)" vid Malmö högskola har hon intervjuats av en av högskolans informatörer. För att läsa intevjun, klicka här.

tisdag 26 oktober 2010

Program arbetarlitteraturkonferens

Nu är programmet för arbetarlitteraturkonferensen i Lund klart!

Nordisk arbetarlitteratur

Konferens 9–10 december 2010

Arrangörer: Bibi Jonsson, Magnus Nilsson, Birthe Sjöberg, Jimmy Vulovic

Program

torsdag 9 december

kl 10–12

Arbetarlitteratur i dag

Att göra skillnad: klass, kön och etnicitet i några av det nya seklets svenska uppväxtskildringar

Åsa Arping

Vilka klassbegrepp är giltiga i ett föränderligt samhälle? Hur manifesteras klass i en tid när skillnaderna finns kvar, men syns på andra sätt än förr? Mitt paper tar sin utgångspunkt i några av de uppväxtskildringar i 1960-talets arbetarmiljö som blivit så brett lästa under senare år: Torbjörn Flygts Underdog (2001), Susanna Alakoskis Svinalängorna (2006) och Åsa Linderborgs Mig äger ingen (2007). Det här är verk som skildrar ett samhälle präglat av klasskillnad, men det jag framför allt vill diskutera, ur ett intersektionellt perspektiv, är hur de i sitt autenticitetsskapande också exploaterar skillnader, och därigenom skriver in sig både i en litterär tradition och i en essentialistiskt färgad arbetaridentitet. (Intressant att jämföra med ovanstående nämnda verk är för övrigt Kristian Lundbergs Yarden (2009), som beskriver något så ovanligt som en klassresa nedåt.)

Med tanke på hur yngre författare (Khemiri, Bakhtiari m.fl.) dekonstruerat identiteten som ”invandrare”, kan det vara på sin plats att fråga sig om samma vändning är på väg i svensk arbetarskildring. Väntar ett perspektivskifte?

Barnet i nordisk arbejderlitteratur – nu og før

Anker Gemzøe

Oplægget vil forsøge at karakterisere barneskildringers betydning og udformning i nordisk arbejderlitteratur – ud fra en hypotese om, at der i nordisk arbejderlitteratur er en særligt stærk tradition for at sætte fokus på barndom og opvækst. Udgangspunktet tages i analyseskitser af den norske forfatter Per Pettersons første bøger, novellesamlingen Aske i munnen, sand i skoa (1987) og romanen Ekkoland (1989). Der vil blive perspektiveret til en samtidig kontekst med henvisning til danske forfattere som Bent Vinn Nielsen (især Labyrintbyen) og Morten Ramsland (især Sumobrødre). Bagud positionerer jeg Per Petterson i forhold til Martin Andersen Nexø og Aksel Sandemose, som han begge har nævnt som vigtige forudsætninger for sit forfatterskab.

Arbetarlitteraturen och de kulturella förändringarna i gymnasieskolans svenskundervisning – en aktuell läromedelsanalys av några frekvent använda litteraturantologier.

Gun Malmgren

Sedan jag skrev min doktorsavhandling Gymnasiekulturer (1992) har det skett stora kulturella förändringar i både samhället och skolan. Gymnasiekulturer bygger på material insamlat under andra halvan av 80-talet och studien tar sin utgångspunkt i resultaten från forskningsprojektet Segregation och svensk skola som jag under en period arbetade med vid sociologiska institutionen i Lund. Segregationsprojektets slutrapport fick den talande titeln Olika för olika och visade att den orättvisa kulturella reproduktionsprocessen fortskred som tidigare trots det politiskt uttalade målet att skapa ”en skola för alla”.

I diskussionen om skolan och de kulturella förändringarna diskuteras sällan arbetar­litteraturens försvagade och godtyckliga ställning i skolans svenskundervisning. Vad, hur, när och varför läses den och hur legitimeras urvalet? I mitt bidrag till konferensen vill jag problematisera och ställa frågor som rör arbetarlitteraturens nuvarande ställning och funktion i gymnasiets svenskundervisning genom att presentera resultaten från en pilotundersökning av några aktuella och frekvent använda läromedel i svenska för gymnasieskolan.

Min undersökning knyter an till den läromedelsforskning som visat att läromedel är centrala i den kultur- och värdeförmedling skolan ger. Läromedel är konservativa i den bemärkelsen att de har en innehållslig eftersläpning samtidigt som ny forskning ger vid handen att läroböcker i vissa avseenden kan ge prov på en sensitivitet vad gäller politiska förändringar i omvärlden. Min undersökning belyser läroböckernas innehållsliga och ideologiska variationer under en relativt kort tidsperiod de senaste tio åren cirka 2000–2010.

Kort paus


Säg som det är!

Om kön, klass och välfärdsstat i Lo Kauppis Bergsprängardottern som exploderade (2004)

Tiina Rosenberg

En av 2000-talets mest effektiva iscensättningar på temat kön, klass och nedmonteringen av den socialdemokratiska välfärdsstaten var Lo Kauppis monolog Bergsprängardottern som exploderade (2004) där hon naket, kraftfullt och oförbehållsamt berättade om sitt liv och sin klassbakgrund som alkoholistbarn. De senaste decenniernas kamp mellan två ekonomiska system, den socialdemokratiska och den nyliberala gestaltades genom Kauppis kropp. Hon gav publiken såväl socialreportage och energi att gå vidare. ”Det kändes som jag hade gått hela teaterutbildningen för att kunna berätta det här”, berättar Kauppi. Och många ville höra hennes historia.

I mitt anförande reflekterar jag över klassperspektivets återkomst till den feministiska scenkonsten under 2000-talet. Denna förändring handlar om den politiska högersväng som för närvarande präglar svensk och europeisk politik. Den försvagade socialdemokratin har fått stora konsekvenser för samhälls­strukturen i stort. Den feministiska scenkonsten har på olika sätt gestaltat och diskuterat nedmonteringen av den socialdemokratiska välfärdsstaten under 00-talet. Det har skett med både nya och gamla frågeställningar om vad det innebär att vara människa, men framför allt vad social rättvisa betyder.

Arbetarlitteraturen i seminarierummet – läsning och samtal om kulturell identitet

Anna Williams

Att undervisa om arbetarlitteratur är en process som idag i hög grad väcker frågor om kulturell identitet – frågor som berör såväl litteraturen som den akademiska miljön och ämnets självuppfattning. Åtskilliga tankevägar aktualiseras i processen: Bourdieus habitusbegrepp, Martha C. Nussbaums teorier om känslans etiska betydelse i skönlitteraturen, Beverly Skeggs respektabilitetsbegrepp som Åsa Arping tar upp i sitt föredrag. Utifrån en helhetssyn som involverar samtliga aktörer i seminarierummet är det intressant att diskutera den arbetarlitterära kanon, arbetarlitteraturens ställning i undervisningen, studenternas relation till genren, definitionsfrågor med mera. Detta bidrag blir därför en kort inledning till fredagens paneldiskussion om arbetarlitteraturen i undervisningen.

Lunch 12.15–13.15

Klass, etnicitet och genus i arbetarlitteraturen

Genus och sexualitet i Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd

Bibi Jonsson

Jag kommer att ta min utgångspunkt i Beverly Skeggs studie Att bli respektabel. Konstruktioner av klass och kön från 1997. I denna framhåller hon att respektabilitet är ett av de mest utmärkande tecknen på klasstillhörighet. Mot slutet av artonhundratalet hade arbetarklassen enligt henne blivit en mätbar och organiserbar grupp, vilken indelades i kategorierna grova och respektabla. Att inte vara respektabel innebar att ha lågt socialt värde och svag legitimitet inom gruppen. Kvinnorna utgjorde observationspunkt: deras beteende tolkades i förhållande till deras roller som fruar och mödrar. Tolkningen grundades på hur ansvarsfulla de var, hur väl de tog hand om sina barn och skötte övervakningen av männen samt inte minst hur de behärskade sin sexualitet. Inte sällan framställdes arbetarklasskvinnornas sexualitet som ”avvikande”. I sin studie Med Lenin på byrån (2008) behandlar Andrés Brink Pinto normer kring klass, genus och sexualitet i den svenska kommunistiska rörelsen under tjugo- och trettiotalet. Han menar att de beskrivningar av en naturgiven sexualitet som introducerades var ett sätt att argumentera för att även kvinnors sexualitet skulle tas på allvar.

Pjotr Kropotkins föreställning om en så kallad kommunistisk drift inspirerade av allt att döma Moa Martinson. Min fråga är hur en sådan drift gestaltas i hennes roman Kvinnor och äppelträd från 1933, vilken har ansetts vara den första i svensk litteratur som fokuserar de arbetande kvinnornas sexualitet. Är det den politiskt korrekta driften som kommer till uttryck i porträtten av Sally, Ellen och Glada flickan, och hur förhåller sig den i så fall till teorierna om den?

Klass i folkhemsepokens arbetarlitteratur

Magnus Nilsson

Syftet med detta paper är dubbelt. För det första vill jag försöka kasta litet ljus over en (litteratur-) historisk fråga, nämligen den om hur svensk arbetarlitteratur under folkhemsepoken förhöll sig till föreställningen att folkhemsbygget satt punkt för konflikten mellan arbete och kapital. För det andra vill jag pröva om den antiessentialistiska och dialektiska Marxism som utvecklats av Stephen Resnick och Richard Wolff kan användas som teoretisk utgångspunkt för analys av svensk arbetarlitteratur.

Resnick och Wolff använder klass – definierat som ”the process of production, appropriation and distribution of surplus labor” – som “entry point” för analysen av den överdeterminerade sociala totaliteten. Den fråga de framför allt försöker besvara är den följande: ”How do the non-class aspects of the social totality function so as to overdetermine its class aspects, and what dynamic is constituted by the mutual overdetermination of both class and non-class aspects?”

Jag menar att denna fråga är en utmärkt utgångspunkt för studiet av litteratur i allmänhet och svensk arbetarlitteratur i synnerhet. Därför kommer jag att inleda mitt paper med en kortfattad översikt över de möjliga litteraturvetenskapliga implikationerna av Resnicks och Wolffs teorier. Därefter kommer jag att analysera av några arbetarlitterära texter från folkhemsepoken, med fokus på hur dessa står i ett överdeterminerat förhållande till andra processer inom den sociala totaliteten – särskilt den ekonomiska processen klass, den politiska processen klasskamp och de kulturella processer som ger fenomenet klass betydelse.

Med Lenin på byrån

Andrés Brink Pinto

Den svenska kommunistiska rörelsen såg sig som en rörelse för arbetarklassen, något som återspeglas tydligt i rörelsens propaganda. I de veckotidningar partiet och ungdomsförbundet gav ut markerade man ständigt att det som förenade partimedlemmarna var deras gemensamma erfarenhet av klassamhället och deras glödande kommunistiska övertygelse. Ett sätt att slå fast detta var genom noveller som ofta utspelade sig i en verklighet som låg nära den tänkta läsarens. I de skönlitterära beskrivningarna av hur en medlem ur arbetarklassen skulle agera är det dock tydligt att det subjekt som skildrades återupprepade en rad normer som inte direkt handlade om klass. De berättelser som publicerades i den kommunistiska veckopressen skildrade istället ett arbetarklassubjekt som i högsta grad besatt ett genus och en sexualitet – och vars status som god medlem i arbetarklassen till stor del bestämdes av i vilken utsträckning hon eller han förmådde uppfylla de kommunistiska normerna kring genus och sexualitet. De kategorier som historikern ofta vill studera var för sig flyter i den kommunistiska veckopressens noveller samman och är centrala för varandras förståelse.

Veckotidningsnovellen var en viktig del av de flesta veckotidningars repertoar under mellankrigstiden. Läsarna förväntade sig noveller med romantiskt och/eller äventyrligt innehåll som en del i att bli underhållna av lättare läsning. Det finns alltså fog för att anta att den kommunistiska veckopressen inkluderade noveller för att svara mot läsarnas förväntningar av vad en veckotidning skulle innehålla samtidigt som de inte försatte en möjlighet att slå fast en uppsättning normer kring klass. För att läsaren skulle kunna ta till sig det illa dolda politiska budskapet krävdes dock en förpackning som var begriplig. En inte allt för vågad slutsats är att det i de romantiska och/eller äventyrliga sättningarna rymdes en uppsättning normer kring exempelvis genus och sexualitet som i jämförelse med normerna kring klass var mindre politiskt motiverade och i större utsträckning speglade normer som förekom bland arbetarklassen i stort. Samtidigt går det självfallet inte att enbart se skildringar av normer kring klass, genus och sexualitet som en spegelbild av det dåtida samhället, texterna bidrog också till att (åter)skapa en uppsättning klassnormer som var både könade och (hetero)sexualiserade.

I någon mening går det att utifrån veckotidningsnovellerna skildra ett diskursivt utrymme för subjektivering där gränserna för och möjliggörandet av ett heterosexuellt arbetarklassubjekt framträder. I avhandlingen Med Lenin på byrån söker jag detta diskursiva utrymme genom att undersöka hur normer för klass genus och sexualitet återupprepades för att skapa inkludering och utstötande såväl som för att ge en förmodat begriplig bakgrund till politiskt sedelärande berättelser.

Kaffe 14.30–15.00

Arbetarlitteraturen och religionen

Proletärförfattaren, klassmedvetandet, religionen och demokratiseringen av Parnassen

Beata Agrell

Jag tänker utifrån litteraturhistorieskrivningen, källorna och litteraturen diskutera författarrollen och proletär självförståelse i den tidiga svenska arbetarprosan omkring 1910.

Men varför detta ämne och denna tid? Jo, därför att denna den första generationens arbetardiktare på ett så exemplariskt vis belyser författarrollens förändringar i ett ovanligt dynamiskt skede i svensk historia. Detta är tiden för – till exempel – unionsupplösningen, rösträttsfrågan, storstrejken, bondetåget, första världskriget, ryska revolutionen, de många folkrörelserna – och inte minst arbetarrörelsens politiska genombrott. Det är också tiden för de många förlagen, tidningarna, billigserierna – fler än någonsin både tidigare och senare. Och det är inte minst tiden för den så kallade »demokratiseringen av parnassen» – den långa process som kanske ännu pågår?

Mest beforskade och kända arbetarförfattare från denna tid är Martin Koch och Gustaf Hedenvind Eriksson – »de två grindstolparna» i svensk arbetarlitteratur, som Ivar Lo-Johansson kallade dem. Ändå är de förstås inte alls lika uppmärksammade som Lo-Johansson själv och hans kolleger inom den andra generationen arbetardiktare. Men det är varken dem eller ’grindstolparna’ i den första generationen jag skall uppehålla mig vid här. Jag vill i stället uppmärksamma tre andra författare ut den första generationen: kolaren och skogsarbetaren Dan Andersson, sömmerskan och trikåstickerskan Maria Sandel och sågverksarbetaren Karl Östman. Genom att de förblev manuella arbetare hela sitt liv som författare är de exemplariska för den komplexa författarroll jag vill belysa, där klassmedvetande och religiöst arv ingår en ohelig (?) allians.

Tro och övertygelse hos Fabian Månsson och Ivar Lo-Johansson.

Bo Claesson

Mitt intresse kretsar kring hur samverkan mellan religion, arbetarlitteratur och politik grundläggs under tidigt 1900-tal och kommer att fylla viktiga funktioner för arbetarrörelsens identitet. Särskilt inriktar jag mig på att försöka förstå om och hur kristna livstolkningar hos Fabian Månssons Rättfärdiggörelsen genom tron tillför och införlivar något som blir bestående i svensk arbetarlitteratur, och därigenom också i svensk arbetarrörelse. Öppnar gestaltningar av ”religiös erfarenhet” på ett speciellt sätt texterna för läsarnas egna erfarenheter? Det kan hos läsarna t.ex. vara fråga om erfarenheter och känslor av utsatthet, hopp, befrielse och försoning vilka möter en vidgande, menings- och kraftgivande tolkning i den litterära texten. Jag finner det också av intresse att se om och hur Ivar Lo-Johansson framför allt i texter som novellsamlingarna Jordproletärerna och Statarna, samt romanen God natt jord, uttrycker ovan nämnda erfarenheter och känslor. Använder sig Lo-Johansson av något slags gestaltande som redan kan ses hos Fabian Månson?

I min framställning arbetar jag med frågor kring hur existens och livsmening bärande framträder i gestaltningar hos Månsson och Lo-Johansson. Samtidigt finner jag det av intresse att reflektera över hur detta kan tänkas ge texterna en dynamik, av tro och övertygelse, verksam för arbetarrörelsen, dess handlingskraft, identitet och roll som formare av samhället. Rubriken kunde också varit: Svensk arbetarlitteratur som livstydande, meningssökande och handlingsskapande.

Kamraten från Nasaret – kyrka och religion i statarromanen

Birthe Sjöberg

För de flesta statare var Luthers Lilla katekes en välkänd bok. Många kunde citera från katekesen. Den var en av de viktigaste böckerna i fostran av folket, och inlärningen av texterna kontrollerades vid husförhör. År 1878 kom den senaste bearbetningen av Luthers katekes, den så kallade långkatekesen. Denna användes i undervisningen i skolan och vid konfirmationen. Först när folkskolans undervisningsplan infördes 1919 avskaffades katekesen som läromedel.

Luthers Lilla katekes har funnits i psalmboken fram till 1980-talet och därmed varit tillgänglig för alla kyrkobesökare. En intressant utläggning av katekesen, med Luthers egna ord, finns i en utgåva från 1932. Det är den jag valt att utgå från när jag försöker lägga en grund för förståelsen av statarförfattarnas syn på kyrka och religion. Jag är medveten om att Luthercitaten inte fanns i psalmböckerna men förmodligen har de studerats av prästerna inför husförhören och predikningarna. Prästerna kunde sin Martin Luther.

I studien av hur kyrka och religion behandlas i statarromanerna koncentrerar jag mig på Moa Martinsons Mor gifter sig (1936) och Jan Fridegårds statar­trilogi, Lyktgubbarna (1955), Flyttfåglarna (1956) och Arvtagarna (1957). Samt­liga är självbiografiska romaner. Böckerna får representera ett kvinnligt och ett manligt perspektiv på kyrka och religion. Både likheter och skillnader kommer att diskuteras. Syftet är att se om det finns tillräckligt många gemen­samma drag för att kunna tala om en gemensam uppfattning.

Synen på kyrka och religion är ibland svårgripbar i statarromanerna. Vid en första anblick tycks det finnas en motsägelse i åsikterna som bryter igenom i texterna. Respekterade och älskade personer är varmt troende, samtidigt som kyrkan och den kristna tron angrips. Det är svårt att förklara kritiken av religionen utifrån författarnas politiska sympatier. Visserligen sympatiserade Jan Fridegård (1897–1968) och Moa Martinson (1890–1964) med den revolutionära socialistiska rörelsen och skulle kunna ha tänkas ha anammat Karl Marx uppfattning att ”religionen är folkets opium”. Men i statarromanerna är kritiken inte så enkel. Den tycks inte bara bygga på en marxistisk retorik utan även på en inhemsk kyrkokritisk tradition.

Kort paus 16.15

Arbetarlitteraturens gränser

Martin Andersen Nexø och den svenska arbetarlitteraturen

Per-Olof Mattsson

Den danske författaren Martin Andersen Nexø har spelat en viktig roll som förebild i den svenska arbetarlitteraturen. Han kan räknas in i den exklusiva skara som alltid framhålls som betydande inspiratörer – Zola, Upton Sinclair, Jack London, Gorkij m.fl. Lars Furuland skriver följande i Svensk arbetarlitteratur om Nexøs betydelse: ”En förebild av särskilt stor betydelse i Norden och Europa var dansken Martin Andersen Nexö” (s. 29).

Med utgångspunkt i Nexøs viktigaste verk – Pelle Erobreren, Ditte Menneskebarn, Morten hin Røde och memoarerna (Et lille Kræ, Under aaben Himmel, For Lud och koldt Vand, Vejs Ende), där de tre första hänger intimt samman – ska jag försöka belysa författarens roll som förebild och i viss mån trätobroder när det gäller politiska frågor.

Jag kommer framför allt att behandla Eyvind Johnson och Rudolf Värnlund. Den förre översatte både Pelle Erobreren och minnesböckerna 1945–46 (den först nämnda under pseudonymen Håkan Bergstedt) och recenserade och skrev på andra sätt ett flertal gånger om Nexös författarskap under 1920- och 1930-talet. I romanen Krilons resa förekommer dessutom en kort diskussion om Nexøs politiska uppfattningar kontra författarskapet.

En framträdande plats intar givetvis brevväxlingen mellan Johnson och Värnlund, som Birgit Munkhammar arbetar med att redigera. Med hennes hjälp kan jag lokalisera punkter i brevväxlingen som berör Nexø. Dessutom finns en viss korrespondens mellan Nexø och Johnson, Värnlund och sannolikt fler svenska arbetarförfattare. Nexøs arkiv finns i Berlin och jag hoppas kunna få fram det materialet.

När Nexø befann sig i Sverige under andra världskriget sammanställdes en hyllningsbok (Mot ljuset, 1944) med Josef Kjellgren som redaktör. Johnson medverkade i boken medan Värnlund skrev en försenad artikel om ”Möte med Pelle Erövraren”. Kjellgren tillhörde samma kretsar som Värnlund och Johnson och hade dessutom politiska uppfattningar som låg betydligt närmare Nexøs egna än de två andra.

Målet är att kunna säga något om vilken roll Andersen Nexø spelat för några av den svenska arbetarlitteraturens främsta namn under mellankrigstiden. En av utgångspunkterna är att dessa författare upplever en viss motsättning mellan det litterära och det politiska hos Nexø – speciellt gäller detta Johnson. Den frågan är givetvis också aktuell när det gäller deras bedömning av Nexøs främsta verk.

De frågor jag ställer mig rör inte huruvida Nexø spelade en viktig roll för de nämnda svenska författarna; den frågan är redan besvarad. Det som intresserar mig är hur dessa författare på sina olika sätt hanterar det stundtals överväldigande inflytandet från Nexø.

Nexøs band till Sverige understryks också av det faktum att Nexøs mest berömda roman, Pelle Erobreren, har två huvudpersoner, Pelle och hans far Lasse, vilka är svenskar som kommit till Bornholm för att undfly ännu sämre villkor på det svenska fastlandet.

Gunnar Ekelöfs samfundskritik

Neal Ashley Conrad

Digtere bliver taget til indtægt for alle mulige opfattelser. Således også Ekelöf. Hvordan så han selv på det svenske samfund i sin samtid? Hvor lå hans sym-/antipatier? Hvilke forfattere havde han veneration for og hvilke ikke? Det er disse spørgsmål, jeg vil forsøge at besvare i mit oplæg.

Författarens funktioner. Gestaltningen av det litterära arbetet i Motståndets estetik av Peter Weiss

Lars Gustaf Andersson

Peter Weiss (1916-1982) är ett av de centrala namnen i den tyskspråkiga efterkrigslitteraturen, inte minst med den monumentala romanen Die Ästhetik des Widerstands som utkom i tre band 1975, 1978 och 1981. Med dokumentär bakgrund beskriver romanen några unga tyska socialisters väg från slutet av 1937 till krigsslutet. Romanen porträtterar det antinazistiska motståndet i Tyskland och i exil, det senare framför allt i Sverige. Den namnlöse jagberättaren delar många biografiska fakta med författaren Weiss, samtidigt som den kosmopolitiske konstnären med högborgerlig bakgrund stöpts om till industriarbetare och autodidakt. Detta har av Weiss och andra karakteriserats som ett slags “önskebiografi”; så här hade hans eget liv kunnat gestalta sig om han själv hade varit arbetare. De biografiska förutsättningarna har rannsakats noga av forskningen; på svensk botten finns en lättillgänglig översikt av Magnus Bergh, Mörkrets litteratur (1999) som sammanfattar detta spår.

Jag vill komplettera denna biografiska bild med några reflexioner över hur det konkreta författararbetet gestaltas och problematiseras i romanen. Den namnlöse jagberättaren utvecklas under romanens gång till att få mycket tydliga författarambitioner, och särskilt tredje bandet av romanen innehåller flera diskussioner om författandets natur, inte minst som en konkretisering av den suggestiva men problematiska termen “motståndets estetik”.

När varorna tog över

Per Erik Ljung

Några reflexioner med anknytning till det stora DVD-material som Alexander Kluge har ställt samman i ”Nachrichten aus der ideologischen Antike. Marx – Eisenstein – Das Kapital”. Jag kommer försöksvis att påminna om begrepp som ”bruksvärde”, ”bytesvärde”, ”cirkulationssfären”, ”varufetischism”, ”pro­duk­tions­estetik”, ”montage”, ”auraförlust” och ställa några frågor om deras relevans och användbarhet idag.

Förfriskningar direkt efter sista föredraget

Middag klockan 19.30

Fredagen 10 december

kl 9.00–12.30

Arbetarlitteraturen och arbetarrörelsen

Kommunistisk kultur i Danmark 1918–1960

Morten Thing

Kommunismen opstår i Danmark som andre steder som en venstrekritik af Socialdemokratiet. Allerede ved dannelsen af Socialistisk Arbejderparti i 1918 bryder Martin Andersen Nexø ud af Socialdemokratiet og går over i SAP, og han følger siden med over i DKP. Selvom Nexø ikke er arbejder, men har sin rod i landbrugssamfundet, så er han karakteristisk for det, som bliver den kulturelle profil ved DKP. Nexø er i 1918 én af landets kendteste digtere.

I mellemkrigstiden tiltrækker DKP en ikke ubetydelig del intellektuelle, blandt dem en række af litterære talenter, som udvikler sig som Nexø til at tilhøre den absolutte litterære elite. Det drejer sig om Hans Kirk, som allerede med sin roman Fiskerne fra 1928 markerede sig som en digter i særklasse. Det drejer sig om Otto Gelsted, en moderne lyriker og kritiker. Og det drejer sig om Hans Scherfig, der også var maler, men led af en øjensygdom og derfor måtte lægge maleriet på hylden nogle år. Her skrev han bl.a. romanen Det forsømte forår i 1940. Fiskerne og Det forsømte forår var til slutningen af århundredet de to mest solgte romaner på dansk.

Der fandtes også mindre betydelige forfattere, som skrev sig ind i arbejder­litteratur­tradi­tionen, og som var medlemmer af DKP, fx Charles Haugbøll, men de stod fuldstændig i skyggen af de fire store. DKP var rent medlemsmæssigt et decideret arbejderparti, som ligesom andre kommunistpartier husede en kraftig mistillid til intellektuelle. Ikke desto mindre er partiet karakteriseret ved gennem næsten hele sin historie (bortset fra 1942-45) at være uden politisk gennemslagkraft (nok med en stor fagforeningsmæssig tyngde), men med en skarp kulturel profil.

Årsagen til dette paradoks finder man kun delvis i DKP selv, men i høj grad i den danske tradition for intellektuel radikalisme fra Georg Brandes og fremefter. Kulturradikalismen og modernismen er i høj grad nøglen til en del af paradokset.

Ungsocialisterna och fiktionen

Emma Hillborn

När man läser nummer av det socialistiska ungdomsförbundets tidning Brand från 1900-talets början, slås man av mängden bidrag med skönlitterär ut­form­ning. Istället för att i egenskap av ett politiskt förbunds huvudorgan enbart innehålla nyhetsartiklar eller argumenterande politiska texter, fylldes tidningens spalter med fiktiva framställningar i skilda former. Ungsocialisterna som kring sekelskiftet 1900 verkade inom – och senare utanför – det socialdemokratiska partiet, framstår följaktligen som en grupp som särskilt starkt satsade på litteraturen och använde den även i ett politiskt sammanhang.

Inom de fiktiva genrerna kunde de starka och innerliga känslorna effektfullt åskådliggöras, samtidigt som olika karaktärer och deras handlingar kunde sättas i centrum. I detta avseende passade skönlitteraturens speciella förutsättningar uppseendeväckande väl ihop med den ungsocialistiska gemenskapen, vilken ofta betonade känslomässiga aspekter av politiska och existentiella ställnings­tagan­den, såsom den sentimentalt motiverade vapenvägran eller det kraftfulla hatet.

Sammansmältningen mellan skönlitteraturen och det politiska budskapet var således centralt för den ungsocialistiska gruppen. Skönlitteraturens förmåga att förmedla effektfulla symboler och laddade dramatiska berättelser utnyttjades flitigt i verksamheten. I enlighet med detta blir inte bara de politiska budskapen utan kanske i högre grad fiktionaliseringen av dessa budskap intressant att studera med utgångspunkt i ungsocialistiska noveller och dikter.

Kaffe kl 10–10.30

Kampen om barnen: nordiskt perspektiv på kommunistisk barnpress

Jimmy Vulovic

Våren 1919 formerades den tredje internationalen. Organisationen riktade udden mot både den kapitalistiska världsordningen och reformismen inom den globala arbetarrörelsen. Målet var kommunistisk världsrevolution. Ett delmål för att nå dit var att öka det kommunistiska agitationsarbetet i länder där revolution ännu inte hade skett. De nordiska länderna är exempel på det. Inom ramen för internationalen formulerades 21 villkor. Partier och andra sammanslutningar som ville tillhöra den måste acceptera villkoren. I Den Kapitalistiska Världen och Kommunistiska Internationalen – Manifest och teser från III Kommunistiska internationalens II kongress (1920) kan man läsa att det första villkoret riktar intresset mot pressen:

All propaganda och agitation måste ha en verklig kommunistisk prägel och motsvara den III Internationalens beslut och program. Alla partitidningarna skola redigeras av säkra kommunister, som bevisat sin hängivenhet för proletariatets sak. (s. 105)

Direktivet gällde även kommunistisk barnpress. Jag ska i mitt anförande tala om estetik och propaganda i revolutionär kommunistisk press riktad till barn mellan 9 och 14 år. De tidskrifter som jag utgår ifrån hämtar jag i 1920-talets Danmark, Norge och Sverige. I Danmark gav organisationen Unga pionjärer ut Pioneren och Trompeten. I Norge gav kommunistiska ungdomsförbundet ut Barnebladet. I Sverige gav det kommunistiska ungdomsförbundet ut Den unge kamraten. En jämförelse av form och innehåll visar på en rad gemensamma förutsättningar för den nordiska kommunistiska barnpressen under mellankrigstiden.

Våld utan mening. Ryska arbetarkvinnors livsberättelser

Karin Sarsenov

I Ryssland finns sedan sovjettiden en tradition att låta ”vanligt folk” berätta om sina liv för att på så sätt få fram viktiga moraliska och/eller politiska budskap. Här är Maxim Gorkij en viktig förebild: hans egen historia som självlärd författare från enkla förhållanden gav stor legitimitet åt alla som saknade formell bildning och vars bakgrund påminde om Gorkijs. När Sovjetunionen upplöstes fick denna tradition inspiration från den anglo-amerikanska oral history-disciplinen. En rad projekt genomfördes där berättelser från folkdjupen samlades in i syfte att ge en mer fullständig bild av landets historia än vad arkiven kunde bidra med. 1998 blev en sådan berättelse nominerad till det ryska Booker-priset, Alexandra Tjistiakovas Är det inte för mycket för en kvinna?. Jag kommer att diskutera Tjistiakovas text i förhållande till begreppet ”arbetarlitteratur” i en rysk kontext och jämför sedan med den nordiska arbetarlitteraturens förutsättningar. Jag visar också vad som händer när det politiska språk som tidigare varit det enda legitima sättet att uttrycka sig och som utgjort grundpelaren i livsberättelsen plötsligt förlorar sin mening.

Arbetarlitteraturen och folkhemmet

Kurt Salomonson sedd i offentligheternas spegel

Carl-Erik Johansson

Kurt Salomonsons kortvariga och intensiva författande med sju romaner som resultat mellan åren 1955 och 1962 satte avtryck på olika sätt hos ett brett spektrum av skribenter inom vitt skilda delar av samhället. Romanerna, utöver att de bröt mot dåtidens förhärskande litterära strömningar, framkallade också ett både motsägelsefullt och animerat mottagande med politiska undertoner. Den sociologiska karaktären hos flera av romanerna gjorde att de var svåra att avfärda som fiktion utan verklighets- och sanningsvärde. Folkhemsprojektets idealiserade image krossades delvis i Salomonsons romaner. Fiktionen blev sannare än verkligheten.

Jag kommer i min framställning att ge en bild av huvuddragen i detta skeende, som också fick en fortsättning efter att författaren i det närmaste hade tystnat, men där vänstervågen med radikalisering av samhällsdebatten medförde att Kurt Salomonson lästes i nytt ljus och med ny innebörd. Jag vill också väcka frågan var i det litterära fältet Kurt Salomonson hör hemma.

Kurt Salomonson och arbetarlitteraturens gränser

Anders Öhman

Kurt Salomonsons författarskap räknas otvivelaktigt till ett av de mer centrala i efterkrigstidens arbetarlitteratur. I romanen Grottorna från 1956 skildrade han också hur det stora gruvbolaget riskerade sina arbetares liv genom att ignorera och dölja att de drabbats av silikos. Det som är mest utmärkande för Salomonsons författarskap är att det inte bara är bolaget och kapitalägarna som utgör målet för hans kritik. Även fackföreningen och dess företrädare kritiseras för att de svikit arbetarna, bl.a. genom att enbart inrikta sig på materiella frågor såsom högre lön, längre fritid och inte bry sig om hur arbetet organiseras.

Jag menar emellertid att hans kritik går längre än så. Det centrala temat i hans författarskap är frågan om den skapande människan, oavsett var hon arbetar. Skapandet är det enda sättet för personerna i Salomonsons romaner att bryta den alienation och det förtingligande som annars karakteriserar förhållandena i det kapitalistiska samhället. De människor som inte tar, eller tillåts ta, ansvar för sin situation, blir inte bara främmande för sig själva utan genomsyras av de hierarkiska maktrelationerna. Kravet på det skapande arbetet fungerar som ett slags ”ideal fordring” av Ibsens snitt, genom vars prisma Salomonson kan gestalta de perverterade förhållanden av över- och underordning som det samtida samhället präglas av.

I detta föredrag kommer jag främst att uppehålla mig kring Salomonsons roman Deras vrede från 1957. Det är kanske hans minst kända roman och en av få romaner i hans produktion som inte utspelar sig i traditionell arbetarmiljö. Den har två huvudpersoner, en redaktör och en grävmaskinist, och i romanen blir temat om skapande och alienation särskilt tydligt. Man kan säga att romanen på sätt och vis utmanar arbetarlitteraturens gränser.

Lunch kl 12.15–13.00

Arbetarlitteraturens former och innehåll

Solidaritet eller identifikation. Om retorisk utgångspunkt i arbetarlitteratur

Anna Forssberg-Malm

En påtaglig skillnad föreligger bland autodidakterna på 30-talet, som jag berört i tidigare forskning. Vissa av arbetarförfattarnas texter, Lo-Johanssons, Eyvind Johnsons, uppvisar en tydlig solidaritet med stoffet, det vill säga med gruppen de skildrar, medan andra texter, bland annat av Aksel Sandemose och Moa Martinson uppvisar berättarens tydliga identifikation med stoffet och gruppen som texten handlar om. Utifrån dessa begrepp, sålunda, titeln: ”Solidaritet eller identifikation. Om retorisk utgångspunkt i arbetarlitteratur”. Med denna distinktion som söktråd fokuseras några av trettiotalets texter, men resonemangen förs sedan vidare i belysning av Alakoskis Svinalängorna och Kristian Lundbergs Yarden.

En betydande skillnad mellan solidaritet och identifikation i berättarinstans och i hållning till stoffet ger också stora skillnader i läsarens ”plats” i läsakten. Dessa skillnader kan diskuteras etiskt; hur långt ”in på huden” släpper berättaren stoffet – och hur långt ”in på huden” släpps läsaren?

Främst tar resonemangen utgångspunkt i fenomenologiskt baserade teorier om läsning som Iser m fl. Men retoriska gester belyses också, och vissa narratologiska verktyg hjälper också att beskriva förhållande mellan berättarinstans och stoff. Frågan om kongenialitet mellan textens formaspekter och dels den distans/närhet till, dels det förhållande till stoffet, till gruppen som skildras och till läsaren, diskuteras.

Lilian Munk Rösings läsningar av ”Litteraturens vrede stemmer” (TFL-artikel) som utgår från en lacansk-zizecsk tradition har inspirerat delar av föredraget, liksom Arpings läsningar av Alakoski, och Lundberg.

Kollektivromanen – exemplet Traktorn

Johan Landgren

Som genre är kollektivromanen en synnerligen slipprig ål. Det är antagligen anledningen till att den enklaste definitionen har ansetts god nog: Att kollektivromanen är en roman om en mer eller mindre sammansvetsad grupp individer som befinner sig på en specifik plats vid en specifik tidpunkt. För att förstå det kollektiva i Traktorn är det dock en alltför reducerad formel.

Det är en tes som stöds av det faktum att Ivar Lo-Johansson lade stor energi på att propagera för ett sådant kollektivt romanprojektet. För honom var kollektivromanen något mer än en enkelt applicerbar formel. Det är dock ett ”mer” som fallit bort från begreppet genom åren, vilket gjort det flexibelt, och alltför intetsägande. Min undersökning har riktat in sig på att återskapa detta ”mer”. Snarare än att anpassa Traktorn till facket kollektivroman, har jag använt genren som ett av flera raster för att vidga förståelsen av Traktorn. Det är en läsning som jag anser inte bara öppnar upp romanen, utan också kollektivromanen som genre.

För en sådan läsning har de teoretiska perspektiven visat sig vara av extra stor vikt. I vår tid är idén om kollektivet hopplöst passé. Det mesta av vår konst, vårt språk och våra teorier är genomströmmat av ett annat paradigm: Individens. Denna individcentrering är mer eller mindre framträdande i samtliga tidigare analyser av romanen. Trots att det kollektiva erkänts har fokus sedan skiftat till att hamna på de enskilda karaktärerna. En sådan läsning har jag, så långt det är möjligt, försökt att undvika.

Genom att det individuella paradigmet medvetet ersatts av ett kollektivt, har romanen öppnat sig på ett flertal intressanta plan, såväl innehållsligt som formellt. I navet av en sådan läsning står romanens fysiska traktor. Under dess skinande hölje, bilden av det moderna, den nya tiden, döljer sig ett invecklat maskineri; kuggar och pistonger i rörelse. Det är traktorn som symbol för kollektivet.

Det rena subjektet: Arbetaren i Bertolt Brechts teater

Rikard Schönström

I föredraget diskuteras arbetarens roll i Bertolt Brechts författarskap med särskild tonvikt på de så kallade ”lärostyckena” från slutet av tjugotalet och början av trettiotalet. En grundläggande tanke är att arbetaren här, liksom eventuellt i en del svenska författarskap från samma tid, utgör en sinnebild för det moderna subjektet och dess artificiella eller konstruerade identitet.

Kaffe 14.15–14.45

Panelsamtal

Arbetarlitteraturen i undervisningen

Moderator: Anna Williams

Flera lärosäten har på senare tid givit kurser i arbetarlitteratur inom grundutbildningen i litteraturvetenskap eller besläktade ämnen. Kurserna är ett led i en tradition som sedan 1970-talet velat lyfta fram den svenska arbetarlitteraturen, vilken inte alltid stått högst upp på prioriteringslistan vid sammanställningen av universitetets litteraturlistor.

Kurserna väcker ofta intressanta frågor – både från lärarhåll och från studenter – som kan vara värdefulla att diskutera för dem som undervisar liknande kurser eller finner det angeläget att dryfta urval, kanon, pedagogik med mera. Hur resonerar vi när vi väljer ut kurslitteraturen? Vilken "kanon" framträder och varför just denna? Den klassiska diskussionen om hur vi definierar arbetarlitteratur, vilken varit aktuell i forskningen på senare tid, kan också bli föremål för genomlysning ur ett praktiskt/pedagogiskt perspektiv. Gun Malmgrens förslag att ta upp arbetarlitteraturens förhållande till skola och undervisning passar också väl in i diskussionen.

Dessutom uppstår frågan om vad som lockar studenter till en kurs om arbetarlitteratur. Vad är det som intresserar dem? Vilka texter finner de relevanta? Har det att göra med deras egna erfarenheter? Är det angeläget? Vidare kan ventileras problemet med vad som finns tillgängligt i tryck, åtgärder för att förbättra utbudet av kurslitteratur o.s.v.

En paneldiskussion/workshop kan även handla om den litterära traditionens utseende, om hur dagens arbetarlitteratur förhåller sig till sina föregångare.

Avslutning och summering kl 15.30–16.00

lördag 23 oktober 2010

Maria Sandel och respektabiliteten

Maria Sandels roman Droppar i folkhavet från 1924 står på litteraturlistan både för min nätkurs om arbetarlitteratur vid Malmö högskola och den kurs jag ger i Münster. Eftersom den snart ska behandlas på båda kurserna har jag läst om den. På min blogg på Riksbankens Jubileumsfond redovisar jag några tankar som väckts av läsningen. För att ta del av dessa tankar, klicka här.

torsdag 21 oktober 2010

Seminarium om arbetarkonst

Under de snaste åren har jag allt mer kommit att intressera mig för arbetarkonst. Framför allt tycker jag att det är spännande att undersöka hur vår teoretiska förstelse av fenomenet arbetarlitteratur kan utvecklas genom jämförelser med fenomenet arbetarkonst.
I november kommer det att ordnas ett seminarium om arbetarkonst i Oslo. Tyvärr kan jag inte medverka, men för den som är intresserad publicerar jag inbjudan:

INVITASJON

Nordisk seminar

”Fram träder arbetaren”
Fagforeningsrörelsen och den nordiska arbetarkonsten.

Prosjektet ”Nordisk Arbetarkonst” har gleden av å invitere til nordisk seminar i Oslo 22. november 2010

Seminaret skal ta for seg omfanget av norsk arbeiderkunst
og historiene bak kunstverkene. Videre er det et mål for seminaret å etablere
studiesirkler blant fagforeningsmedlemmer for å undersøke og fremme kunnskap om fagbevegelsens historie og kunst, lokalt som sentralt.

Sted: LO huset i Oslo Youngsgaten 11, 0181 Oslo
Tid: Mandag 22. november, kl. 09.00

Hver deltaker dekker sine reise- og oppholdsutgifter. AOF Norge er
behjelpelig med hotellbestilling den 21. nov.

Kontakt Mona Pozega (
mona.pozega@aof.no)

Seminaret arrangeres av AOF Norge og Arbeiderbevegelsens Arkiv og Bibliotek(ARBARK)

måndag 18 oktober 2010

Rapport om arbetsplatsbiblioteken

Den som intresserar sig för frågor om litteratur och klass bör intressera sig för arbetarklassens läsning. Och den som intresserar sig för arbetarklassens läsning bör intressera sig för arbetsplatsbiblioteken.
Nyligen publicerade Nina Frid en rapport om dessa bibliotek med titeln ”Världens utmaning eller hopplöst fall?” som jag varmt rekommenderar.
Frids rapport är i många avseende nedslående. Under de senaste åren har arbetsplatsbiblioteken blivit färre, och det verkar inte finnas mycket som tyder på att de går någon ny vår till mötes. Men det viktigaste med Frids rapport är inte denna dystra bild, utan den motbild som hon målar upp. Frid pläderar nämligen med eftertryck för att litteratur är något livsviktigt för arbetarklassen.
Bra rutet, säger jag.

torsdag 14 oktober 2010

Arbetarlitteraturens dag i Finland

I Tammerfors har det ordnats en "arbetarlitteraturens dag". Kalle Laajala rapporterar på BiS-Bloggen. Fanken att man inte kan finska!

onsdag 13 oktober 2010

Kursstart i Tyskland

Så har jag då äntligen kommit igång med kursen "Schwedische Arbeiterliteratur" (svensk arbetarlitteratur) vid Westfälische Wilhelms-Univerität i Münster. Kursen ges på svenska för studenter som redan kommit en bit i sina studier av skandinaviska språk och skandinavisk litteratur, och ett drygt tiotal har anmält sig.
Första kurstillfället (igår) ägnade jag åt en översiktlig föreläsning om den svenska arbetarlitteraturens historia och åt att diskutera begreppet arbetarlitteratur. Jag försökte också få reda på litet om studenternas förförståelse av fenomenet arbetarlitteratur i allmänhet och den svenska arbetarlitteraturen i synnerhet. Intressant nog visste de nästan ingenting. Men det kan man ju råda bot på.
Just studenternas förförståelse verkar utgöra den största skillnaden mellan kursen i Münster och den nätkurs jag ger vid Malmö högskola. Studenterna som läser nätkursen är alla specialintresserade av svensk arbetarlitteratur och har i många fall goda förkunskaper. Studenterna i Münster är också intresserade (annars hade de ju inte valt att läsa kursen), men kan ännu inte särskilt mycket. Det ska blir intressant att jämföra studentgrupperna efter avslutade kurser.

måndag 11 oktober 2010

Konferenser och undervisning

Idag blev jag inbjuden till ett symposium om norrländsk litteratur och arbetarlitteratur som kommer att arrangeras i Härnösand 9-10 februari. Ett intressant initiativ. Hoppas verkligen att jag har tid att delta. Först ska dock konferensen i Lund i 8-9 december klaras av.
Imorgon har jag min första föreläsning om arbetarlitteratur här i Münster. Det ska bli kul att se vad tyska studenter har att säga om den svenska arebtarlitterära traditionen och att höra vad de har att säga om litteratur och klass. Rapporter följer framöver. Och vid tillfälle ska jag även försöka berätta litet om min nätkurs om arbetarlitteratur (som ges vid Malmö högskola).
(Märks det förresten att detta blogginlägg är skrivet med hjälp av ett tyskt tangentbord som saknar en viss svensk bokstav som är mycket vanligare än man tror?)

lördag 25 september 2010

Rapport från forskartorget

Igår pratade jag på Forskartorget på bokmässan i Göteborg. Jag tycker att det gick ganska bra. För den som vill veta vad jag sa rekommenderar jag NEs "Kunskapsbloggen" där Ellen Albertsdóttir refererar och kommenterar mitt anförande.

fredag 24 september 2010

Skarpt läge

Skarpt läge är den sjunde antologin som ges ut av Föreningen arbetarskrivare, en förening för författare som skriver ”med utgångspunkt i arbetet”. Liksom i de tidigare antologierna samsas här etablerade författare – exempelvis Aino Trosell, Maria Hamberg och Sven Wernström – med sådana som har skrivandet som hobby eller ännu väntar på sina genombrott.

Dikterna och novellerna i samlingen håller genomgående hög kvalitet och många av dem är rent av mycket bra. Stilistiskt dominerar det realistiska berättandet, men de flesta författarna har också ett gott öra för språkets skönhetsvärden.

En av mina favorittexter är Jane Moréns novell ”Betty och Klassklyftan” som handlar om klassamhällets återkomst. En annan är Jenny Wrangborgs dikt om solidaritet, ”Löftet”, och en tredje Andreas Svanbergs novell ”Snyggt med solen”, som skildrar städningen av en privatbostad.

Tematiskt är dessa bidrag typiska för samlingen. De flesta texterna i Skarpt läge skildrar nämligen det moderna arbetslivet, det nygamla klassamhället och vår tids drömmar om ett bättre samhälle. En angelägnare bok är det alltså svårt att tänka sig såhär några dagar efter ett val som visat att arbetarrörelsen helt saknar politiska visioner.


torsdag 23 september 2010

Från bokmässan till Tyskland

I morgon (fredag 24 september) ska jag prata på Forskartorget på bokmässan i Göteborg. Mitt föredrag börjar 12:30 och kommer att handla om min bok Den föreställda mångkulturen (samt en liten, liten aning om Sverigedemokraterna...). Det kostar ingenting att lyssna (förutom entrébiljetten till mässan) så jag hoppas på en stor publik.
Efter bokmässan lämnar jag landet. Jag ska nämligen vara gästlärare i Münster under två terminer. Där ska jag bland annat ge en kurs om svensk arbetarlitteratur och en kurs om litteratur och klass.
Förhoppningsvis kommer jag att få så många nya intryck att bloggen kommer att flöda över. Dock ska jag från mitten av oktober även blogga om min forskning för Riksbankens jubileusfond, så eventuellt kommer denna blogg under en period mest bestå av länkar dit.

onsdag 22 september 2010

Althusser och den marxistiska litteraturteorin

Den litteraturvetenskapliga forskningen om klass dominerades länge (åtminstone i vissa kretsar) av den franske kommunistiske filosofen Louis Althussers teorier (ofta förmedlade via Althussers student och kollega Pierre Macherey). Så småningom begick dock många av de althusserianska litteraturforskarna fadersmord. Terry Eagleton, som kanske var den mest kände företrädaren för den althusserianska skolan inom den engelskspråkiga litteraturvetenskapen, distanserade sig exempelvis tydligt från sin läromästare under 1980-talet.
Helt bortglömda har Althussers teorier dock aldrig varit inom litteraturforskningen. Hos den mest inflytelserike marxistiske litteraturteoretikern under senare år, Fredric Jameson, hittar man exempelvis ofta hänvisningar till Althussers determineringsbegrepp.
Och i takt med framväxten av en "postmodern" (icke-essentialistisk och dialektisk) marxism har Althusser kommit att ådra sig allt större intresse. Den "postmoderna" marxismen kan nämligen i stor utsträckning ses som en radikaliserad version av Althussers tankebygge.
Därför är det inte särskilt förvånande att det under senare år kommit ut flera nya böcker om Althussers marxistiska litteraturteori. Två av dessa har jag läst.
Warren Montags Louis Althusser (2003) är en djuplodande och delvis ganska innovativ genomgång av Althussers tänkande om litteratur och teater. Luke Ferretters bok från 2006 - som har samma titel som Montags - har mer karaktären av introduktion till såväl Althussers teorier som till olika typer av althusseriansk litteratur- och kulturvetenskap.
Båda böckerna är läsvärda. Men den som vill ha riktig nytta av dem måste också ge sig på den "postmoderna" marxism inom vilken Althussers teorier om klass och litteratur åter blivit aktuella. Det gör man "lättast" genom att läsa Stephen A. Resnicks och Richard D. Wolffs bok Knowledge and Class, eller genom att följa det som skrivs i tidskriften Rethinking Marxism. Man kan också vänta på att jag hunnit litet längre i min forskning. Så småningom kommer jag nämligen att presentera ett utkast till en "postmodern" marxistisk litteraturteori och förklara hur denna förhåller sig till den althusserianska litteraturteorin. Fast det kan nog ta ett tag innan jag blir klar...

lördag 11 september 2010

Dagens bok

Idag recenserades min bok Den föreställda mångkulturen på hemsidan "Dagens bok". Recensenten Ella Andrén avslutar sin text såhär:
Den föreställda mångkulturen är samhällstillvänd litteraturvetenskap när den är som bäst. Nilsson både tar de undersökta romanerna på allvar och sätter in dem i ett större sammanhang, som en del av vår förståelse av samhället, som något som både färgas av våra föreställningar och som är med och färgar dem. Det här är helt enkelt skönlitteratur som något ytterst relevant.
För att läsa hela recensionen, klicka här.

måndag 6 september 2010

Plutarchos som klasskildrare

När Karl Marx i Kommunistiska manifestet ska illustrera sitt slagord om att all hittillsvarande historia är historien om klasskamp börjar han med att peka på förhållanden i antikens Rom. "I det gamla Rom", skriver Marx, "har vi patricier, riddare, plebejer [och] slavar".
Att Marx börjar just där är ingen slump. Den historia han talar om är ju (som Engels senare underströk) den nedskrivna historien. Och denna började, för otaliga generationer av bildade européer, just under antiken och just i Rom eller Grekland.
En av de historiker som präglat senare tiders bild av antiken är Plutarchos. Han har bland annat försett Shakespeare med material till flera historiska dramer och sett till att en lång rad antika sentenser fått status av bevingade ord.
Nyligen kom fem av Plutarchos biografier ut i ny svensk översättning av Ingemar Lagerström. Dessa biografier är läsvärda av många anledningar: de är roliga, språkligt briljanta, inflytelserika etc. Men de ger också en inblick i de klassförhållanden och -stridigheter som Marx skriver om i Kommunistiska manifestet.
I biografin över Crassus berättas exempelvis utförligt om Spartacusupproret. Och i biografin över Coriolanus ägnas stor uppmärksamhet åt "ståndsstriderna" mellan patricier och plebejer under den romerska republikens två första århundraden. Bland annat behandlas "secessio plebis" - folkets uttåg.
Förhistorien till detta uttåg var en serie oroligheter och uppror med anledning av att rika fordringsägare av senaten tilläts ta till hårda metoder för att driva in skulder från folket. Efter ett tag gick det så långt att plebejerna vägrade att ställa upp som soldater i försvaret mot sabinerna som ryckte fram mot Rom. Och så småningom valde de rent av att marschera iväg till ett heligt berg utanför Rom och förskansa sig där.
Patriciernas motdrag blev att försöka tala de trilskande plebejerna tillrätta. Uppdraget gavs till Menenius Agrippa, som läste upp en fabel om hur människokroppens olika delar gjorde uppror mot magen och beskyllde denna för att leva på de andras arbete. Magens svar blev naturligtvis att han visserligen tog emot näring från de andra, men att denna sedan skickades tillbaka. Efter att Agrippa berättat denna fabel (som Marx i Kapitalet beskriver som "absurd") lugnade sig plebejerna. Men deras uppror ledde ändå till att deras politiska inflytande stärktes. Bland annat fick de rätt att utse fem folktribuner som skulle tillvarata deras intressen mot den aristokratiska senaten.
Plutarchos biografier är alltså inte bara en del av det klassiska kulturarvet. De är också viktiga dokument om den historia som är historien om klasskampen.

onsdag 1 september 2010

Om Den föreställda mångkulturen i TfL

Min bok Den föreställda mångkulturen har recenserats i Tidskrift för litteraturvetenskap (2010:2). Recensionen - som författats av Ragnar Haake, doktorand i Umeå - är både välskriven och välvillig. Bland annat kittlas mitt ego av att Haake tycker att jag "grundligt och övertygande" visar att "invandrarförfattare" som Khemiri och Bakhtiari i själva verket "går i kritisk dialog" med såväl diskursen om invandrarlitteraturen som med "föreställningen att begreppet etnicitet är nyckeln till förståelse av dagens Sverige", att han "imponeras av det intellektuella arbetet bakom boken" och att han uttrycker glädje över att "få ta del av en litteraturvetenskaplig studie som på ett så beslutsamt, engagerat och ändå otvunget sätt griper rakt in i en pågående samhällsdebatt".
Eftersom min glädje över beröm alltid är mindre än min irritation över kritik känner jag mig dock föranledd att ge några kommentarer till Haakes invändningar mot min forskning.
Ett litet nålstick som Haake levererar gäller att mina litteraturanalyser skulle präglas av "ett visst tunnelseende". Det är inte första gången jag fått höra detta, så jag har ett färdigt svar på lager. Detta svar är jag villigt erkänner att jag tittar genom en tunnel. Det gör de flesta som specialstuderar någonting från en viss utgångspunkt och med hjälp av vissa teoretiska redskap. Vetenskap kallas det.
Dessutom är jag skeptisk till kravet på att man alltid ska försöka ser saker och ting från flera håll samtidigt. Denna skepsis delar jag för övrigt med huvudpersonen i Folke Fridells roman Greppet hårdnar (1948), som har följande att lära oss: "Livet blir rikare om man bara ser åt ett håll i taget. Särskilt om man ser åt rätt håll" (s. 35).
Haakes tyngst vägande invändning mot min bok gäller den "definitiva gränsdragning" jag påstås göra mellan "klassbegreppet och begrepp som etnicitet och genus". Detta beror på att han läst slarvigt. I min bok pläderar jag för en analytisk distinktion mellan begreppen klass och identitet (samtidigt som jag hävdar att klass och identitet i praktiken är sammanflätade fenomen). Syftet med denna distinktion är att möjliggöra en annan analytisk distinktion, nämligen den mellan omfördelningspolitik (klasspolitik) och erkännandepolitik (identitetspolitik). Och denna distinktion verkar Haake gilla. Han skriver nämligen att jag "onekligen" har "en viktig poäng" när jag "påminner om denna distinktion": "Om klass reduceras till en identitet osynliggörs också klassidentitetens verkliga grund: den ekonomiska orättvisan och, i förlängningen, den kapitalistiska ekonomin". Men denna poäng kan alltså bara göras om man analytiskt skiljer på klass och identitet. (Att Haake inte förstått detta visas för övrigt av att han i citatet ovan kopplar samman "klassidentiteten" - snarare än den ekonomiska kategorin klass - med de orättvisor som konstituerar fenomenet klass.)
Som alternativ till min distinktion anbefaller Haake "forskningen kring intersektionalitet". Men denna forskning är oförenlig med den distinktion mellan klasspolitik och identetspolitik som jag gör (och som Haake finner sympatisk). Ja, den är rent av - särskilt i den urvattnade form den fått på svenska universitet - snarast att betrakta som ett uttryck för den reduktion av det sociala livet till en identitetsparad som jag (med hjälp av teoretiker som Nancy Fraser och Walter Benn Michaels) angriper i Den föreställda mångkulturen.

tisdag 24 augusti 2010

Karl Östman, Stenstad

Karl Östman är en viktig svensk arbetarförfattare. Det är han i kraft av sina litterära prestationer. Men hans levnadsöde är också fascinerande. Eftervärlden insåg så småningom hans storhet, mycket tack vare ett intensivt propagandaarbete av Ivar Lo-Johansson. Men i samtiden var det klent med erkänslan - åtminstone den sortens erkänsla som tar sig ekonomiskt uttryck. Därför lyckades Östman aldrig försörja sig på sin penna, utan fick bära plank tills han var alldeles utsliten. Kanske är han därför vår hårdast arbetande arbetarförfattare.
Tidigare i år gav Karl Östman-sällskapet ut novellsamlingen Stenstad, som tematiskt kretsar kring staden - och särskilt då Östmans hemstad Sundsvall. Jag har skrivit en recension av denna bok som kan läsas på LO-Tidningens kultursida.