En av de underligaste arbetarskildringar jag läst på senare år är Johans Jönssons diktsamling Efter arbetsschema (2008). Det är nämligen en åttahundrasidig experimentell diktsamling. Och så brukar ju arbetarlitteratur inte se ut nuförtiden.
Att Efter arbetsschema verkligen är arbetarlitteratur råder det dock inget som helst tvivel om. Arbete - särskilt vårdarbete - är nämligen diktsamlingens helt dominerande tema. Och till den som till äventyrs skulle missa detta ger Jönsson explicita läsanvisningar genom att exempelvis skriva att han vill "utveckla svenskspråkig arbetsskildring" (s. 534) och "producera en arbetarsubjektivitet" (s. 506).
Jönssons arbetsskildring är genomgående negativ. Bland annat skildrar han hur det moderna vårdarbetet degraderar omsorgen om andra människor till blott och bart ett medel för överlevnad. "Jag vet inte varför jag inte kan känna empati för de sjuka och handikappade som jag jobbar med" heter det på ett ställe. Och något senare: "Samtidigt är jag radikalt beroende av dessa förtvinade kroppar och själar för min ekonomiska överlevnad. Jag har bestämt mig för att inte tänka på det".
Denna hållning - som delvis tycks vara inspirerad av (den unge) Marx idé om hur det kapitalistiska arbetet alienerar arbetaren från sin mänsklighet - har provocerat fram ganska hätska reaktioner. Bland annat skrev Therese Eriksson i LO-Tidningen följande: "Efter arbetsschema och det förbehållslösa hyllandet av den gör inget gott för dem som arbetar i vården. Det skapar bara en stigmatiserad bild av arbetaren som maskin".
Om denna kritik är befogad eller inte är naturligtvis svårt att säga. Vad man kan konstatera är dock att Jönsson med sin diktsamling lyckats ställa viktiga frågor om klass och arbete under debatt. Det är det få experimentella poeter som mäktar med. Och mer kan man väl knappast begära av arbetarlitteraturen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar