Renegaten Larsson

Leon Larsson är en av de viktigaste figurerna i den svenska arbetarlitteraturens historia. Han var den kanske allra mest populäre och begåvade poeten inom arbetarrörelsen under det tidiga 1900-talet. Han var också en av de första autodidakta arbetarförfattarna som lyckades vinna erkännande bland borgerliga kritiker och läsare. Dessutom hör han till de arbetarförfattare som kom att stämplas som renegat, avfälling.

Under de senaste åren har man kunnat notera ett ökat intresse för Leon Larsson. Bland annat har många av hans tidiga kampdikter getts ut av förlaget Vertigo i samlingen Hatets sånger och själv har jag skrivit om honom bl.a. i boken Arbetarlitteratur, samt i artikeln "Renegaten och arbetarlitteraturens gränser".

Nu har så Elin Lindqvist - som är barnbarnsbarn till Leon Larsson - skrivit en roman om honom (Facklan - en roman om Leon Larsson, Piratförlaget). Som roman betraktat är den kanske inget mästerverk. Bland annat känns dialogen ibland litet uppstyltad, och emellanåt blir det obalans mellan viktigheter och oviktigheter. Men Lindqvist har onekligen gjort gedigen research och det levnadsöde hon presenterar är i allra högsta grad fascinerande.

Leon Larsson var nämligen inte bara en intressant författare utan även en ytterst komplex personlighet. Och hans livshistoria innehåller mängder av dramatik. Några exempel: Han sattes i fängelse för mordbrand vid femton års ålder; han planerade tillsammans med finska revolutionärer att spränga två banker; han emigrerade till Amerika efter att ha fingerat ett bombattentat mot sig själv; han blev änkling innan han fyllt 30; han begravdes så småningom i LO-ordföranden Herman Lindqvists familjegrav.

Förhoppningsvis leder Lindqvists roman till att fler får upp ögonen för Leon Larssons diktning. För den är minst lika intressant som hans levnadsöde.