onsdag 11 februari 2009

Pascalidou som arbetarförfattare?

Är Alexandra Pascalidou en arbetarförfattare? Jag vet inte om någon ens kommit på att ställa den frågan. Och jag är ganska säker på att många skulle besvara den nekande. Men samtidigt tror jag att det kan vara intressant att fundera litet närmare på saken.
I min bok Arbetarlitteratur (2006) definierar jag arbetarlitteratur som litteratur som av läsaren kopplas samman med arbetarklassen, exempelvis genom att man uppmärksammar att författaren har arbetarklassbakgrund eller att man fäster sig vid att han eller hon skriver om arbetarklassen. När denna koppling till arbetarklassen blir så stark att den framstår som central för läsningen har man plötsligt ett stycke arbetarlitteratur framför sig. (Denna definition diskuteras även i min artikel ”Arbetarlitteratur, identitet, ideologi”)

I boken Taxi (2007) presenterar Pascalidou ett drygt tjugotal taxichaufförer från hela världen. Även om deras levnadsöden är högst olikartade har de naturligtvis också många saker gemensamt. En taxi är ju en taxi, oavsett om den rullar på Manhattan, i Stockholm eller i Phukhet.

Att det är just de skildrade människornas yrke som utgör den gemensamma ramen för berättelserna om deras liv innebär att själva arbetet får en mycket framskjuten plats i Taxi. Dessutom betonar Pascalidou att förarsätet i en taxi är en mycket intressant klassposition.

Många av dem som kör taxi i världens storstäder är invandrare som rest långt innan de hamnat bakom taxiratten. Men ofta har deras sociala resor varit minst lika långa som den geografiska resan till det nya hemlandet. En ingenjör och kemist från Iran som kör taxi i Stockholm kan ju anses ha gjort en klassresa nedåt. Men Pascalidou framhåller också att man kan klättra på den sociala stegen genom att köra taxi. Såhär skriver hon exempelvis i bokens prolog om hur man såg på taxichaufförerna där hon växte upp: ”I förorten var taxi något fint. Chaufförerna var vårdade och välklädda i mörkblåa byxor och välstrukna skjortor och körde blanka bilar. Att bli taxichaufför kan vara en transport uppåt i klasshierarkin”.

Denna känslighet för frågor social klass – som på ett fint sätt genomsyrar många av porträtten i Taxi – är utan tvekan en av Pascalidous största styrkor som författare. Om detta gör henne till en arbetarförfattare låter jag vara osagt. Däremot vill jag å det bestämdaste hävda att Taxi är en klasskildring av rang.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar