fredag 20 februari 2009

Ekelund och Ehrenreich

Idag publicerades min text om Ivar Lo-pristagaren Fredrik Ekelund i LO-tidningen. Av någon outgrundlig anledning skrev jag den i dialogform... Läs den här.
Vad gäller den amerikanska arbetarlitteraturen så har jag inte hunnit så långt. Det enda jag gjort är faktiskt att bläddra litet i Barbara Ehrenreichs Nickel and Dimed, som på svenska heter Barskrapad: konsten att hanka sig fram. Den ska jag försöka skriva någonting om framöver. Och jag ska även försöka få ihop någonting om Ehrenreichs nya bok, som handlar om de ökande klassklyftorna i USA.

lördag 14 februari 2009

Arbetarlitteratur i USA

Idag var jag opponent på Jimmy Vulovics avhandling om arbetarförfattarna Eyvind Johnson och Rudolf Värnlund. Jag tycker själv att vår diskussion blev mycket intressant, vilket naturligtvis först och främst beror på att Jimmys bok innehåller så många spännande resonemang. Jag kommer att publicera en lång recension av avhandlingen i nästa nummer av tidskriften Samlaren, men eftersom den inte kommer ut förrän om ett år så lovar jag att först meddela mina synpunkter här i bloggen.
Fast även det kan komma att dröja litet. Imorgon sticker jag nämligen till Los Angeles, där jag ska forska och undervisa i fyra månader. Framför allt ska jag föreläsa om "minoritetskulturer", men jag har även tänkt låta några doktorander läsa Åsa Linderborg, Susanna Alakoski och ytterligare några andra samtida svenska arbetarförfattare. Det ska bli mycket intressant att höra vad de tycker.
Jag ska också försöka läsa in mig litet på amerikansk arbetarlitteratur. För även om de amerikanska arbetarförfattarna aldrig blev lika framgångsrika som de svenska så vore det ganska korkat att ignorera dem. Yonnondio av Tillie Olsen - som kallats "En amerikansk Moa Martinson" - är exempelvis en jättefin roman. Och många svenska arbetarförfattare var dessutom inspirerade av radikala amerikanska arbetarskildrare som Jack London och Upton Sinclair.
Allra först ska jag dock ta mig en välförtjänt semester!

fredag 13 februari 2009

Ivar Lo-priset

Ivar Lo-Johanssons personliga pris, som är Sveriges största litterära pris till en svensk författare (i år är prissumman hela 320.000 kr.), har tilldelats Lars Andersson.
Fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris (125.000 kr.) tilldelas Fredrik Ekelund för att han "[m]ed sin språkliga djärvhet och sitt engagemang för människan [...] förnyat arbetarskildringen". Jag har skrivit en kommentar om Ekelund som arbetarförfattare som kommer i nästa nummer av LO-tidningen.
Båda priserna delas ut 23 februari klockan 18.00 på ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm.

onsdag 11 februari 2009

Pascalidou som arbetarförfattare?

Är Alexandra Pascalidou en arbetarförfattare? Jag vet inte om någon ens kommit på att ställa den frågan. Och jag är ganska säker på att många skulle besvara den nekande. Men samtidigt tror jag att det kan vara intressant att fundera litet närmare på saken.
I min bok Arbetarlitteratur (2006) definierar jag arbetarlitteratur som litteratur som av läsaren kopplas samman med arbetarklassen, exempelvis genom att man uppmärksammar att författaren har arbetarklassbakgrund eller att man fäster sig vid att han eller hon skriver om arbetarklassen. När denna koppling till arbetarklassen blir så stark att den framstår som central för läsningen har man plötsligt ett stycke arbetarlitteratur framför sig. (Denna definition diskuteras även i min artikel ”Arbetarlitteratur, identitet, ideologi”)

I boken Taxi (2007) presenterar Pascalidou ett drygt tjugotal taxichaufförer från hela världen. Även om deras levnadsöden är högst olikartade har de naturligtvis också många saker gemensamt. En taxi är ju en taxi, oavsett om den rullar på Manhattan, i Stockholm eller i Phukhet.

Att det är just de skildrade människornas yrke som utgör den gemensamma ramen för berättelserna om deras liv innebär att själva arbetet får en mycket framskjuten plats i Taxi. Dessutom betonar Pascalidou att förarsätet i en taxi är en mycket intressant klassposition.

Många av dem som kör taxi i världens storstäder är invandrare som rest långt innan de hamnat bakom taxiratten. Men ofta har deras sociala resor varit minst lika långa som den geografiska resan till det nya hemlandet. En ingenjör och kemist från Iran som kör taxi i Stockholm kan ju anses ha gjort en klassresa nedåt. Men Pascalidou framhåller också att man kan klättra på den sociala stegen genom att köra taxi. Såhär skriver hon exempelvis i bokens prolog om hur man såg på taxichaufförerna där hon växte upp: ”I förorten var taxi något fint. Chaufförerna var vårdade och välklädda i mörkblåa byxor och välstrukna skjortor och körde blanka bilar. Att bli taxichaufför kan vara en transport uppåt i klasshierarkin”.

Denna känslighet för frågor social klass – som på ett fint sätt genomsyrar många av porträtten i Taxi – är utan tvekan en av Pascalidous största styrkor som författare. Om detta gör henne till en arbetarförfattare låter jag vara osagt. Däremot vill jag å det bestämdaste hävda att Taxi är en klasskildring av rang.

tisdag 10 februari 2009

Rapport från Lund

Seminariet om den moderna arbetarlitteraturen blev en succé. Ungefär hundra personer kom för att höra mig och Anneli Jordahl diskutera under överinseende av Immi Lundin.
Detta stora intresse illustrerar en av de saker vi pratade mest om, nämligen att det just nu råder högkonjunktur för arbetarlitteraturen. Frågor om klass står åter på dagordningen och litteraturen ses som en viktig arena för att diskutera dessa.
En röst ur publiken påpekade visserligen att klass nuförtiden är ett mycket otydligare begrepp än vad som var fallet för några decennier sedan, men om man jämför med läget på 80-talet, då klass närmast var ett icke-begrepp, är det ändå klart att intresset har ökat.
Om det är detta ökade intresse för klass som har lett till ett uppsving för arbetarlitteratur och annan litteratur som tematiserar klass, eller om det är denna litteratur som riktat uppmärksamheten mot att Sverige faktiskt är ett klassamhälle är naturligtvis en klurig fråga. Antagligen är svaret "både och". Men helt klart hänger de båda fenomenen samman på något sätt. (Om detta har jag skrivit i Socialistisk debatt nummer 2/2008.)
Och vad gäller klassbegreppets "otydlighet" tror jag faktiskt att det är ett hälsotecken. I den offentliga diskussionen buntas klass ofta ihop med fenomen som etnicitet och kön. Dessutom beskrivs arbetarklassen ofta på ett mycket stereotypt sätt - arbetaren är en svensk man, klädd i blåställ som arbetar i en fabrik.
Den nyaste arbetarlitteraturen har i hög utsträckning bidragit till att problematisera dessa föreställningar. När Åsa Linderborg i Mig äger ingen skildrar klass som någonting som uppstår i förhållandena i produktionen visar hon exempelvis att fenomenet har andra dimensioner än identitetskategorierna etnicitet och kön, som ju ytterst grundar sig på kultur och biologi. Och när Maria Hamberg visar att den svenska industrin i hög utsträckning befolkas av kvinnor och invandrare utmanar hon schablonbilden av hur arbetarklassen ser ut. (Jag har skrivit om Hambergs arbetarskildring i LO-tidningen och Kristianstadsbladet. Jag har också kommenterat det faktum att många av samtidens arbetarförfattare är kvinnor och skriver om kvinnliga erfarenheter i DN.)
Att på detta sätt försöka bryta med vedertagna uppfattningar om klass är kanske att skapa otydlighet. Men denna otydlighet möjliggör nytänkande kring vad klass är, och det är minst lika viktigt som att sätta klass på dagordningen.

Naturligtvis avhandlade vi även många andra saker under seminariet. Några av dem kommer jag att rapportera om litet senare.

måndag 9 februari 2009

Seminarium idag

Idag är det alltså dags för seminaret om den moderna arbetarlitteraturen. Jag och Anneli Jordahl samtalar på SOL-centrum i Lund med start klockan 19.00. Dricka och tilltugg serveras från 18.30.

För den som blev intresserad av arbetarkonst och dess förhållande till arbetarlitteraturen efter att ha läst gårdagens blogg kommer här några länkar:
"Varför arbetarkonst?" - Artikel i Dala-Demokraten av Bo Degerman
Ett inlägg om arbetarkonst i Folkhögskolebibliotekens blogg.
"Ren verklighet" - En recension av konstskolan Valands elevutställning i vilken Sinziana Ravini bland annat grunnar över den samtida arbetarkonsten.
I Fred Anderssons blogg handlar inlägg nummer 24 och 26 om förhållandet mellan arbetarkonst och arbetarlitteratur.

söndag 8 februari 2009

Arbetarlitteratur och arbetarkonst

Arbetarlitteratur är ett besvärligt begrepp. Inte minst har litteraturforskningen haft svårt att definiera det teoretiskt. Men i vardagsspråket funkar begreppet i allmänhet bra. Och anledningen är naturligtvis att det pratas så mycket och så länge om arbetarlitteraturen att de flesta bildat sig en uppfattning om vad ordet betyder. (Ett längre resonemang om detta finner man i kapitel 1 i min bok Arbetarlitteratur.)
Betydligt värre är det med begreppet arbetarkonst, som knappt använts alls i Sverige. Men på senare tid har flera olika forskare börjat undersöka om det inte skulle kunna vara berättigat att tala om just arbetarkonst. Och flera gånger har man frågat sig om fenomenet arbetarkonst inte skulle kunna definieras i analogi med arbetarlitteraturen.

En forskare som intresserar sig för arbetarkonst är Margareta Ståhl. Hon är kommunikationsforskare, verksam vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek där hon under de senaste åren arbetat med att inventera och registrera konsten i Folkets Hus och Folkets park. Detta arbete har bland annat presenterats i artikeln ”Den goda konsten? Arbetarkonst i Folkets hus och Folkets park från 1890 fram till idag” i tidskriften Arbetarhistoria, nummer 4 2007.

I samma nummer av Arbetarhistoria publicerade jag en artikel med titeln ”Arbetarkonst och arbetarlitteratur – så funkar det” där jag försöker diskutera just förhållandet mellan arbetarlitteraturen och arbetarkonsten. Denna artikel kom att uppmärksammas av en annan forskare med stort intresse för arbetarkonst, nämligen konstvetaren Fred Andersson, som i sin blogg bedriver en mycket intressant ”spaning efter arbetarkonsten”. (Hans kommentarer till min artikel hittar man främst i spaningarna nummer 35 och 37.)

Nyligen blev jag så kontaktad av ytterligare en forskare som sysslar med arbetarkonst och grunnar över hur denna förhåller sig till arbetarlitteraturen. Han heter Andreas Berg och är före detta professor i illustration vid konstfack. Just nu skriver han de svenska illustrationernas historia och i denna tänker han inkludera ett kapitel om ”arbetarillustratörer”.

Att så många konstforskare börjat intressera sig för arbetarkonst är glädjande. Att de dessutom är intresserade av att gå i dialog med arbetarlitteraturforskningen är ännu mer glädjande. En sådan dialog kommer nämligen att vara nyttig för båda parter. Förhoppningsvis kan den också bidra till ett ökat intresse för frågor om klass och kultur inom den akademiska forskningen över huvud taget. Och det skulle inte alls vara illa.

lördag 7 februari 2009

Arbetarlitteraturen och kulturarvet

Varför är arbetarlitteratur intressant? Ett möjligt svar på den frågan är att arbetarlitteraturen utgör en källa till en ”bortglömd” del av kulturarvet, nämligen den del som skapats av arbetarklassen. Genom historien har de samhälleliga eliternas kultur varit den som dokumenterats, medan ”vanligt folks” tankar, traditioner och erfarenheter inte förts vidare till kommande generationer. Faraonerna lät bygga pyramider som skulle vittna om deras makt. Men vilka monument restes över de slavar som byggde pyramiderna? ”Sveriges historia är dess konungars”, skrev Geijer. Och han hade rätt. Den skrivna historien handlar mer om kungarna än om deras undersåtar. Att man talade franska vid Gustav III:s hov vet exempelvis varenda högstadieelev, men endast experterna har koll på hur allmogen pratade vid samma tid. Arbetarlitteraturens skildringar av arbetarklassens erfarenheter bidrar alltså till vår kunskap om kulturhistorien – den visar att den svenska kulturhistorien inte enbart är dess eliters.
Men arbetarlitteraturen är inte bara ett kulturhistoriskt källmaterial. Den är också kulturhistoria. Den berättar inte bara om arbetarnas kultur, den är också arbetarkultur, d.v.s. en kulturell praktik skapad av arbetarklassen. När Ivar Lo-Johansson beskriver sina statarnoveller som ”De proletära karolinerna” poängterar han inte bara att han skriver om andra ämnen än Heidenstam, han framhåller också att litteraturen är en arena för klasskamp. Heidenstams starka ställning i det litterära livet – som tidvis rent av var så stark att han framstod som ”nationalskald” – innebar inte bara att hans uppfattning om kulturhistorien fick ett starkt genomslag, utan även att den klass han tillhörde framstod som kulturbärare. När arbetarförfattaren Ivar Lo-Johansson gör anspråk på att skriva ett ”nationellt-proletärt epos över de svenska lantarbetarna” utmanar han därför inte bara Heidenstams aristokratiska uppfattning om historien, utan även överklassens kulturella status.
Idag är det få som ägnar frågan om litteratur, klass och status någon större uppmärksamhet. Att författare ur arbetarklassen skapar högtstående litteratur tycks helt enkelt inte ha någon särskild symbolisk betydelse nuförtiden. Istället är det arbetarlitteraturens innehåll som tillskrivs politisk potential. Framför allt betonas ofta betydelsen av att arbetarförfattarna synliggör att det faktiskt finns en arbetarklass även i vårt ”postindustriella samhälle”. Och detta är naturligtvis en oerhört viktig uppgift. Att den borgerliga litteraturen osynliggör det lönearbete som vår civilisation vilar på är minst lika illa som att skolans historieundervisning kan få en att tro att varenda kotte i Sverige på 1700-talet hade rokokomöbler och talade franska. Men samtidigt menar jag att frågor om klass och status borde ges större utrymme i debatten.
Att arbetarklassen ofta framställs som dum, obildad och vulgär och att detta skapar stora problem i form av bland annat låg självkänsla, ”begränsad rörlighet i det sociala rummet” och – i vissa fall – direkt diskriminering är ingen hemlighet. (Och om det någonsin varit en hemlighet så har den nu avslöjats i verk som Åsa Linderborgs Mig äger ingen och Susanna Alakoskis Svinalängorna.) Kanske skulle arbetarlitteraturen – uppfattad som arbetarklassens bidrag till den svenska litteraturen – kunna användas för att bekämpa detta kulturella förtryck. Om vi kan inse att pyramiderna faktiskt är intressantare som monument över de egyptiska slavarnas hårda arbete än som äreminnen över deras förtryckare borde vi också kunna se arbetarlitteraturen som ett vittnesmål om att stor litteratur kan skapas av arbetare. Och en klass som skapar stor litteratur kan väl inte vara dum, obildad och vulgär?

fredag 6 februari 2009

"Kultur-Mats" ställer ut

Mats Hallberg (även känd som "Kultur-Mats") har under lång tid publicerat porträtt av olika arbetarförfattare i Seko Göteborgs medlemsblad. Nu ställs dessa författarporträtt ut på stadsbiblioteket i Göteborg. Utställningen invigs på lördag (7 februari) klockan 14:00. Vid invigningen medverkar bland annat Ove Allansson och musikgruppen KAL.
Mats har också en kultur-blogg som ofta handlar arbetarlitteratur.

torsdag 5 februari 2009

Ny avhandling om arbetarförfattare

14 februari disputerar Jimmy Vulovic på en avhandling om Eyvind Johnsons och Rudolf Värnlunds romaner från mellankrigstiden. Jimmy, som är doktorand i litteraturvetenskap i Lund, har undersökt hur de båda arbetarförfattarna skildrar ensamhet och gemenskap. Hans fokus ligger på deras berättarteknik, men han vill också placera in dem i olika litteraturhistoriska sammanhang. Bland annat försöker han reda ut hur de båda författarnas hemhörighet i den arbetarlitterära traditionen och deras intresse för modernismen påverkat deras skrivande. Eftersom jag är opponent vid disuptationen vill jag inte redan nu gå in på vad jag tycker om avhandlingen, men jag lovar att återkomma med mina synpunkter litet senare.

Disputationen hålls i Humanisthusets hörsal med start 10.00.
Avhandlingens titel är Ensamhet och gemenskap i förvandling - Vägar genom Eyvind Johnsons och Rudolf Värnlunds mellankrigsromaner. Mer info finns på förlagets hemsida.

onsdag 4 februari 2009

Jag och Anneli Jordahl pratar om modern arbetarlitteratur

På måndag (9 februari) kommer jag och Anneli Jordahl att samtala under rubriken "Arbetarlitteratur på 2000-talet!?" på Språk och litteraturcentrum i Lund. Vi drar igång klockan 19.00 – men från 18.30 kommer det att serveras förfriskningar och mackor – och håller sedan på till 20.30. Evenemanget arrangeras av Lundensiska litteratursällskapet.
Det är inte helt klart vad vi kommer att prata mest om, men Anneli har lovat att göra några kommentarer om den allra senaste arbetarlitteraturen och jag har tänkt ta upp frågan om hur fenomenen arbetarlitteratur och "invandrarlitteratur" förhåller sig till varandra.
I nästa vecka ska jag försöka sammanfatta det som sades.

tisdag 3 februari 2009

LO-tidningen, arbetarlitteraturen och jag

Det första jag gjorde när jag kom hem från jobbet igår var att läsa LO-tidningen, och naturligtvis slog jag allra först upp de utmärkta kultursidorna. Till min förvåning upptäckte jag att de i stor utsträckning handlade om mig själv. John Swedenmark gav mig beröm för min analys av Åsa Linderborgs Mig äger ingen, som publicerades i förra numret av Socialistisk debatt, och i ett referat av ABF Göteborgs stora arbetarlitteratursymposium kallade "Kultur-Mats" mig för "slagfärdig". Naturligtvis var jag outhärdligt kaxig hela kvällen.