onsdag 30 december 2009

Kristian Lundberg, yarden

Ivar Lo-Johanssons personliga pris gavs i år till Kristian Lundberg för hans senaste bok, yarden. Det är synnerligen välförtjänt. För yarden är inte bara en av de intressantaste böcker om klass som skrivits under de senaste åren utan även ett av de mest betydande litterära verk som jag läst på bra länge.
Vissa litteraturteoretiker hävdar att bra litteratur utmärks av att den präglas av ambivalens och spänningar. Det är naturligtvis en förenkling, men vad gäller yarden är det uppenbart att en av bokens styrkor ligger just i att den rymmer vissa disharmonier. Ett exempel på detta är att Lundberg å ena sidan insisterar på autenticitet - på att allt han berättar är "sant" och självutlämnande - medan han å andra sidan både späckar sin framställning med blinkningar till andra litterära texter och använder sig av ett i högsta grad poetiskt, och därmed inte alltid primärt kommunikativt eller referentiellt, språk.
Andra av bokens styrkor beror dock mer på att Lundberg på ett synnerligen insiktsfullt sätt tar upp angelägna ämnen till behandling. Och ett av dessa ämnen är klass.
Yarden är nämligen först och främst en berättelse om klass: Om hur berättarens liv formas av både hans klassbakgrund och av de olika klasspositioner han vid olika tidpunkter intagit. Om det moderna, flexibiliserade proletariatet, det som för låga löner och med osäkra arbetsvillkor hyrs ut på timbasis av bemanningsföretag. Om klasskampen, både den som med full kraft bedrivs av kapitalet och den som inte bedrivs - men som skulle kunna bedrivas - av arbetarna.
Bokens allra största styrka ligger dock i att Lundberg förmår förena sitt ytterst goda poetiska handlag med sina insikter om dagens klassverklighet. Såhär skriver han exempelvis om det "gentrifierade" området Västa Hamnen i Malmö: "Det är ett märkligt område; allt vilar på ett arbete som nu är osynliggjort".
Det som gör denna formulering så elegant är att den är tvetydig. Att bostäderna i Västra Hamnen vilar på osynligt arbete kan dels tolkas som en påminnelse om att de ligger på vad som för inte särskilt länge sedan var en av Sveriges största arbetsplatser - Kockumsvarvet - men vars industriella historia effektivt osynliggjordes när Kockumskranen monterades ned och gav plats åt skyskrapan Turning Torso, dels som ett påpekande att den rikedom som nu frodas i området faktiskt är en produkt av just arbete, även om man idag ofta tycks tro att förmögenheter växer fram av sig själva.
Här kan du läsa vad andra bloggare har att säga om yarden.

tisdag 29 december 2009

Erik Johansson

Det finns en strömning i den svenska efterkrigstidens arbetarlitteratur för vilken Folke Fridell utgör portalfigur och som framför allt ställer industriarbetarnas villkor i folkhemmet under debatt. En av Fridells viktigaste efterföljare var Kurt Salomonson. En annan var Erik Johansson.
Johansson föddes 1914 och debuterade 1976 med boken Fabrikmänniskan. 1978 kom Bakom fabriksmurarna. Och 1981 satte Folkteatern i Göteborg upp en pjäs - Tok Alfred - som byggde på dessa båda böcker. (Både Fabriksmänniskan och Bakom fabriksmurarna gavs för några år sedan ut på Lindelöws bokförlag under titeln Fabriksmänniskan x 2. Den utgåvan innehåller dessutom ett förord av Göran Greider samt några texter om teateruppsättningen av Tok Alfred.)
Liksom Fridell skildrar Johansson folkhemmets baksida - hur det moderna industriarbetet berövar arbetarna deras människovärde. Och liksom Fridell ser han bara en möjlig lösning på de problem han skildrar, nämligen upphävandet av det kapitalistiska klassförhållandet. Såhär står det exempelvis i Fabriksmänniskan: "Hur skall jag bevara min talförmåga, min fantasi och ett känsligt sinne? Skall jag slänga det som värdelöst skräp och varje arbetsdag stå som en lydig soldat i produktionsarmén? [---] Att i en djupare mening vara ansvarig i produktionen kanske vore en bättre skola" (s. 43).
Rent formellt är Johanssons fabriksskildringar litet märkliga. Kanske kan de bäst beskrivas som episodiska romaner med starka inslag av en direkt och personlig ton som man oftare hittar i reportage och kåserier än i skönlitterär prosa. Denna form beror säkert delvis på att Fabriksmänniskan mest består av texter som publicerats på GTs kultursidor. Men en viktig anledning kan också vara att Johansson valt ett ämne för vilket det inte finns något etablerat litterärt språk, nämligen klass, och att detta tvingat honom att söka sig bortom de skönlitterära standardformuleringarna. För denna hypotes talar inte minst det faktum att han - liksom så många andra arbetarförfattare - ständigt kommenterar det egna skrivandet. Särskilt ofta kretsar dessa kommentarer kring ambitionen att skildra klassorättvisor som enligt folkhemmets självbild sedan länge avskaffats.

söndag 20 december 2009

Hannah och hennes blogg

En annan bloggare tipsar om min nya bok. Kul. Fast tipset motiveras med att hon skulle vara "nörd". Vad fanken ska man tycka om det?
Kolla in "Hannah och hennes blogg" genom att klicka här.

fredag 18 december 2009

Min nya bok

Idag kom min nya bok från tryckeriet. Den heter Den föreställda mångkulturen: Klass och etnicitet i svensk samtidsprosa och innehåller förutom en del teoretiska resonemang om modern "invandrar-" och arbetarlitteratur och om hur man kan relatera litteratur till kategorierna klass och etnicitet även analyser av följande romaner: Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött, Marjaneh Bakhtiaris Kalla det vad fan du vill, Lena Anderssons Var det bra så?, Hassan Loo Sattarvandis Still, Susanna Alakoskis Svinalängorna och Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Den officiella utgivningsdagen är först 13 januari, så den som är nyfiken får ge sig till tåls ett tag till.

måndag 14 december 2009

Molly Johnson, Pansarkryssaren

Molly Johnsons Pansarkryssaren (1955) är en underlig arbetarskildring. Huvuddragen i berättelsen kan sammanfattas såhär:
En rysk pansarkryssare plöjer fram genom en svensk å och stannar i brukssamhället Grusviken. Alla står häpna och stirrar, utom en åldring som kommer stapplande från ålderdomshemmet: "Det var revolutionärernas fartyg. Hans gamla hjärta kändes tungt och ont. De hade äntligen kommit. I hela sitt liv hade han vetat att en dag - Han måste hålla sig för bröstet med handen medan han lyfte sin hatt och vinkade och ropade: 'Kamrater!'" (20). Men matroserna gör inte revolution, de börjar jobba på bruket och deras skepp skrotas ned.
Därefter flyttas fokus från Grusvik, till ett lyxhotell i Bahamas där en paranoid kapitalist av skräck för revolutionen låter meja ned infödingar med kulspruta och där en ung miljonärsson grips av skräck inför den miljö han fötts in i.
Slutligen förs läsaren tillbaka till Grusvik och in i järnverket. Johnson skildrar bland annat hur kapitalets makt över arbetarna motiveras med hänvisning till den internationella konkurrensen och genom påståenden om att det som är bra för bolaget också är bra för dem som som arbetar där. Hon beskriver också hur arbetare som länge betraktats som "en svart och främmande ras i samhället" känner behov av att visa upp sitt nyvunna materiella välstånd: "Man vill ha ansikte och man vill rama in det för att synas bättre, i bildörrar och möblemang och tillställningar, ju mer polerad och gyllene ram ju finare, ja" (64).
Detta är en skildring av folkhemmets arbetarklass, en arbetarklass som påstås ha gemensamma intressen med kapitalet och som till följd av ökande levnadsstandard tycks närma sig de övre klasserna. Men så inträffar någonting oerhört. När brukets ägare kommer på besök tillsammans med kungen angrips han av de revolutionära matroserna, som hotar att ta livet av honom.
Något revolutionärt blodbad blir det dock inte. För när man ska rösta om vad man ska göra med överheten börjar arbetarna fundera på om det verkligen är "nödvändigt" med våld (85).
Bruksägaren går alltså fri. Och när romanen slutar är hans makt starkare än någonsin: "Uppifrån bergen syns Grusviken som en kropp, som en stånkande muskelrik, febrigt levande liten jätte med brukskontoret till hjärna och järnverket till hjärta. Rytmiskt i skift pumpas blodkropparna, de sju tusen arbetarna in för att avge sin kraft och töms ut igen för att skaffa sig ny, tills de slits ut. Ifrån hjärnans gula trevåningshus med krokusrabatter om vårarna, styrs det och bestäms det på för blodkropparna okända, rationella, ekonomiska, politiska grunder, och över hjärnan härskar andra hjärnor och över dem återigen andra och så är blodkropparna många gånger förrådda, många gånger förda bakom ljuset, många gånger slavar bakom slavar" (87).
Det som gör Molly Johnson unik i efterkrigstidens svenska arbetarlitteratur är inte hennes tematik. Spänningen mellan å ena sidan demokrati och välfärd och å andra sidan konflikten mellan arbete och kapital skildras också av - bland andra - Folke Fridell och Kurt Samlomonson. Men hos Johnson är temat komplext. Exempelvis försöker hon sätta in Grusviken i ett större perspektiv såväl geografiskt (genom utblickarna mot överklassen på Bahamas) som historiskt (genom att låta matroser från ryska revolutionen dyka upp i folkhemmets Sverige). Och för att kunna göra detta tar hon till andra litterära grepp än de man brukar hitta i periodens arbetarlitteratur, exempelvis det modernistiska montaget.
Johnsons bok glöms ofta bort när man pratar om svensk arbetarlitteratur. Därför är det glädjande att den nyligen återutgivits av förlaget Modernista (med ett intressant förord av Anneli Jordahl)

torsdag 10 december 2009

Folke Fridell – Död mans hand

På baksidestexten till originalutgåvan av Folke Fridells Död mans hand (1946) beskrivs romanen på följande sätt: "En stark och frän uppgörelse med det själsdödande industriarbetet där mänskligt frihetskrav kvävs i effektivitet och rationalisering. Begreppen demokrati och folkhem står sig inte mot den verklighet som här möter läsaren". Karaktäristiken är träffande. I romanen går Fridell nämligen till frontalangrepp på just "det själsdödande industriarbetet" med utgångspunkt i Marx kritik av kapitalismen (såväl alienationsteorin som teorin om exploateringen av arbetarklassen). Och detta angrepp är genomgående formulerat i dialog med föreställningen om att den allmänna rösträtten och folkhemmets sociala ingenjörskonst skulle ha detroniserat antagonismen mellan arbete och kapital. Såhär formulerar sig exempelvis romanens huvudperson, textilarbetaren Rivar-Bohm: "Trots folkhem och rösträtt och höjd levnadsnivå så fortsätter vi råttor att pipa vår ynklighetssång. Vår värdelöshet, vår lättersättlighet, vår stigande enfald kväver oss till döds bland maskiner och löpande band. Det är vidunderligt att tänka sig en demokrati på ett sådant underlag" (s. 54). Och den vision som romanen utmynnar i uttrycks under ett nattskift av Rivar-Bohms arbetskamrat Fyll-Larsson: "– Man borde få vara med om att dela och bestämma. Det skulle nog hjälpa" (s. 131). Fridell försöker alltså skapa medvetenhet om att politisk demokrati och statliga välfärdssatsningar inte är tillräckliga medel för att avskaffa de orättvisor som det kapitalistiska klassförhållandet genererar. Detta kom så småningom att bli en av de viktigaste ideologiska uppgifterna för välfärdsstatens arbetarförfattare. Och den som läser exempelvis Susanna Alakoski och Åsa Linderborg inser snart att även vår tids arbetarlitteratur är inbegripen i ideologisk kamp med föreställningen att klassorättvisa är någonting som hör den avlägsna historien till.

onsdag 9 december 2009

Arbetarhistoria och arbetarlitteratur

Den som väntar på något gott... I dagens postskörd hittade jag antologin Arbetarhistoria idag som innehåller texter från arbetarhistorikermötet i Landskrona i maj 2007. Antologibidragen behandlar allt från Munckska kåren och uppsägningar på Svenska Tobaksmonopolet 1915-1921 till facklig internationalism och ungsocialismen. Själv bidrar jag med uppsatsen "Arbetarlitteraturen och konstruktionen av arbetarklassen i det 'mångkulturella' och 'postindustriella' Sverige", där jag med utgångspunkt i analyser av Susanna Alkoskis Svinalängorna och Åsa Linderborgs Mig äger ingen diskuterar hur arbetarhistoriker kan använda sig av arbetarlitteratur som källa till kunskap om arbetarklassen. Den som vill läsa antologin kan (inom kort) beställa den från Centrum för Arbetarhistoria.

fredag 4 december 2009

Lars Furuland

Sveriges främste arbetarlitteraturkännare och denna litteraturs viktigaste ambassadör - professor emeritus Lars Furuland - har avlidit.
Furuland disputerade i början av 1960-talet med en avhandling om statarmotivet i litteraturen. För några år sedan gav han, i samarbete med Johan Svedjedal, ut den stora handboken Svensk arbetarlitteratur. Däremellan har han publicerat en lång rad böcker, uppsatser och artiklar om arbetarförfattare och arbetarlitteratur, och dessutom hållit otaliga fördrag om samma ämne.
Furulands sista publikation blev den självbiografiska Mina dagsverken, som kom ut för bara några månader sedan. De dagsverken han gjort som forskare och folkbildare är imponerande och utgör ett viktigt intellektuellt arv som förhoppningsvis kommer att förvaltas väl framöver.

tisdag 1 december 2009

The Marxian Imagination

I The Marxian Imagination: Representing Class in Literature (2003) undersöker Julian Markels hur en rad författare – från klassiker som Shakespeare och Dickens till några av 30-talets amerikanska proletärförfattare och den samtida författarinnan Barabara Kingsolver – förhåller sig till Marx idéer om klass. En av hans viktigaste teser är att litterärt skapande kan betraktas som “an epistemological project carried out by rethorical means that parallel the logical means by which a theory like class as a process constitutes its epistemological project” (s. 32). Detta insisterande på litteraturens roll som en värdefull kunskapskälla om klassamhället föranleder Markels att gå i polemik mot de kanske mest inflytelserika marxistiska kulturforskarna under senare decennier: Raymond Williams och Fredric Jameson. Enligt Markels frånerkänner de nämligen litteraturen förmågan att aktivt och explicit analysera världen genom att – på olika sätt – betrakta den som determinerad av ekonomiska och ideologiska förhållanden. Denna kritik är utan tvekan tänkvärd och Markels fokus på hur litterära texter skildrar klassprocesser är inspirerande som komplement till det fokus på relationen mellan litterär form och produktionsförhållanden som länge dominerat den marxistiska litteraturvetenskapen. Fast hans argumentation bör nog snarare ses som just ett komplement till den reellt existerande marxistiska litteraturforskningen än som startpunkten på en ny tradition.

lördag 28 november 2009

Labor's Text

Laura Hapkes bok Labor's Text: The Worker in American Fiction (2001), påminner ganska mycket om Ian Haywoods bok om brittisk arbetarlitteratur, Working-class Fiction from Chartism to Trainspotting (se blogginlägget från 12 november). Liksom Haywood undersöker Hapke hur arbetarklassens och arbetarrörelsens historia skildrats sedan 1800-talet. Men hon är mer ambitiös. Medan Haywoods bok är liten och kort är Hapkes nästan 500 (stora!) sidor lång.
Hapkes framställning är alltså grundlig. Men tyvärr präglas den (liksom Haywoods) av ett näst intill förödande ointresse för litteraturteori. Istället för att försöka undersöka dialektiken mellan klass och litteratur - d.v.s. hur litteraturen både påverkas av klasskampen och bidrar till konstruktionen av fenomenet klass - ägnar hon sig mest åt att redovisa hur arbetarklassens och arbetarrörens historia kommer till uttryck i de senaste 150 årens amerikanska prosa. Och detta innebär att hon i hög grad reducerar den amerikanska arbetarlitteraturen till en passiv spegling av sociala och ekonomiska processer.
Dock kan man inte förneka att Hapke ger en god introduktion till den amerikanska prosalitteratur som handlar om arbetarklassen. Och sådana böcker behövs ju också.
Den som vill kolla in Labor's Text på Google Books kan klicka här.

tisdag 24 november 2009

Kurt Salomonson

I år fyller en av efterkrigstidens allra största svenska arbetarförfattare - Kurt Salomonson - 80 år. Med anledning av detta har jag skrivit en artikel som kommer att publiceras i Clarté. I väntan på den vill jag hänvisa till Enn Kokks blogg, där han bland annat lagt ut en mycket fin essä essä om Salomonsons 50-talsromaner.

måndag 16 november 2009

Mary Andersson på ABF i Stockholm

Torsdag 19 november klockan 18.00 pratar författaren Mary Andersson på ABF i Stockholm (Sveavägen 41). Andersson, som blev känd med dokumentärromanen Maria från Borstahusen (1980), är en av vår tids viktigaste arbetarskildrare. En av hennes bästa böcker från senare tid är romanen Dåliga människor (1991), som också satts upp som musikal (över huvud taget har många av Anderssons verk bearbetats för scenen). Nu är hon aktuell med självbiografin De vingabrödna som handlar om de arbeten hon haft från andra världkriget till 1970-talet.

torsdag 12 november 2009

Engelsk arbetarlitteratur

I boken Working-class Fiction from Chartism to Trainspotting (1997) beskriver Ian Haywood den engelska arbetarlitteraturens historia mot bakgrund av såväl den allmänna samhällsutvecklingen som arbetarklassens och arbetarrörelsens utveckling i England under de senaste 150 åren.

Som akademiskt verk har boken en hel del svagheter. Exempelvis saknas en mer ingående diskussion av hur Haywood definierar fenomenet arbetarlitteratur och av hur han förstår relationen mellan litteraturhistorien och dess sociala/ekonomiska kontext. Men som introduktion till en intressant och (åtminstone för mig) relativt okänd arbetarlitterär tradition fungerar boken alldeles utmärkt.Bland det jag fäste mig mest vid under läsningen var att arbetarlitteraturen tidvis tycks ha haft en mycket stark ställning i England. Haywood menar rent av att åren kring decennieskiftet 1960 kan betraktas som "a golden age of working-class literature" - "a period of unprecedented cultural dominance for working-class writing and representations of working-class life" (s. 93 f.). Som exempel på viktiga arbetarförfattare från denna period nämner han John Brain, Alan Sillitoe, Stan Barstow, David Storey och Keith Waterhouse.

En annan intressant sak i Haywoods bok är resonemangen om hur arbetarförfattare ständigt varit tvungna att försöka anpassa borgerliga litterära former för proletära ändamål. När Chartisterna började skapa litteratur var den brittiska romankonsten exempelvis "deeply biased against reflecting a working-class perspective on society", vilket innebar att chartistförfattarna blev tvungna att försöka omskapa själva romanformen. Och när Robert Tressell skrev den kanske mest kända engelska arbetarromanen - The Ragged Trousered Philantropists (1914) - tvingades han brottas med en romangenre som utvecklats för att representera individuella erfarenheter, snarare än de politiska och ekonomiska processer som han ville skildra. Detta tror jag är någonting som borde undersökas ytterligare, inte minst eftersom det riktar uppmärksamheten mot någonting som ofta glöms bort: att arbetarförfattarna inte bara fört in nya motiv i litteraturen utan också bidrag till förnyelse av de litterära formerna.

onsdag 11 november 2009

Svinalängorna på scenen

Det är svårt att prata om klass. Andra begrepp har en tendens att ställa sig i vägen: Nationen, familjen, rasen... På senare tid har det framför allt varit föreställningen om det mångkulturella samhället som skymt sikten genom att göra migration och etnicitet till helt centrala kategorier för samhällsanalysen.
Detta kan illustreras med programhäftet till den uppsättning av Svinalängorna som just nu är på turné i Sverige och Finland. (Produktionen är ett samarbete mellan Riksteatern, Wasa Teater, Blaue Frau och Uusi Teatteri. För mer info, klicka här.)
Den värld som skildras i romanen Svinalängorna är komplex. Alakoski visar hur karaktärernas öden formas av en rad olika men delvis samspelande faktorer som alkoholism, kön/genus, migration, klass, etc. Dock gör hon med eftertryck klart att klass har större betydelse än nationellt ursprung, bl. a. genom att betona likheterna mellan huvudpersonen Leena (från Finland) och hennes väninna Åse (född i Sverige).
I programhäftet är det dock tvärt om. Regissören Michaela Granis skriver där om hur Svinalängorna för henne främst aktualiserar frågor om relationen mellan svenskt och finskt och när hon - i förbigående - nämner klass blir det tydligt att hon egentligen menar migration och etnicitet: "Svinalängorna är också en berättelse om klass, språk, identitet och kön. Om hur svårt det är att komma till ett nytt land, att hitta in i ett samhälle, att bli accepterad och känna sig integrerad". Och för att ingen ska sväva i tvivelsmål om vad uppsättningen kretsar kring innehåller programhäftet också en text om "Sverigefinländarnas Arkiv".
Presentationen av Svinalängorna som en berättelse om "finskhet" tycks alltså gå på tvärs mot Alakoskis roman. Och den harmonierar inte särskilt väl med dramatiseringen heller. För i pjäsen - som för övrigt är mycket bra - ges karaktärernas nationella bakgrund inte på långa vägar lika stor uppmärksamhet som det faktum att Leena och Åse växer upp bland alkoholister. Och detta gör presentationen av pjäsen i programhäftet ännu mer underlig. För inte kan väl budskapet vara att alkoholism skulle vara någonting "finskt"?

tisdag 10 november 2009

Vanishing Moments

I Vanishing Moments: Class and American Literature går Eric Schocket igenom hur fenomenet klass (och särskilt fenomenet arbetarklass) behandlats i den amerikanska litteraturen från mitten av 1800-talet till andra världskriget.

Hans utgångspunkt är att litterära klasskildringar inte bara säger någonting om sociala förhållanden, utan att de faktiskt bidrar till klasskampen: "[W]hat we call the 'class struggle' is also always a struggle over the very terms of class analysis-a struggle over the meaning of 'class' itself" (s. 110). Framför allt menar Schocket att när klass framställs som en identitet så osynliggörs de ekonomiska aspekter som Marx utpekade som konstituerande för fenomenet, med resultatet att det blir svårare att bedriva socialistisk klasspolitik. (Schocket är härvidlag starkt inspirerad av Stephen Resnicks och Richard Wolffs poststrukturalistiska marxism.)

För den som inte är väl bevandrad i amerikansk litteraturhistoria kan det bitvis vara ganska svårt att följa resonemangen i Vanishing Moments. Men samtidigt kan många av Schockets idéer och begrepp tämligen lätt föras över på svenska förhållanden. När han skriver om hur idén om den amerikanska exeptionalismen gör att klasskildringar ofta får formen av "avslöjanden" kan men exempelvis lätt dra paralleller till hur folkhemsepokens arbetarförfattare (exempelvis Folke Fridell) ständigt tvingades "avslöja" att det faktiskt fortfarande fanns klassorättvisor i socialdemokratins Sverige. Och när han påpekar att de radikala författarna i USA på 30-talet ständigt försökte övertyga läsarna om att deras klasskildringar präglades av ett "inifrånperspektiv" påminns man om hur de svenska 30-talisterna ofta försökte ge trovärdighet åt sina arbetarsklidringar genom att betona den egna proletära klassbakgrunden.

Men man kan naturligtvis också börja fundera över olikheter mellan svenska och amerikanska klasskildringar. Schocket analyserar genomgående texter som skrivits av författare ur medelklassen ("cross class-narratives" kallar han dem). Innebär då det faktum att många svenska arbetarförfattare faktiskt kom ur arbetarklassen att de skildrar klass på ett annat sätt och att vår arbetarlitteratur skulle vara "radikalare" än den amerikanska? (Schocket är nämligen genomgående ganska pessimistisk vad gäller de amerikanska klasskildringarnas politiska potential.)

Den som vill titta på Schockets bok på Google books kan klicka här.

måndag 9 november 2009

Amerikanska arbetarskildrare 11: Woody Guthrie

En av mina absoluta favoriter bland de amerikanska arbetarskildrarna är sångaren (och författaren, radioprataren, konstnären, agitatorn mm.) Woody Guthrie. Han föddes 1912 i Okemah, Oklahoma. 1935 deltog han i den stora migrationen västerut som orsakades av att tusentals fattiga småbönder drevs bort från sina gårdar på grund av den ekonomiska krisen i kombination med sandstormar som ledde till missväxt. Guthrie blev en av de stora skildrarna av denna proletära migration. (Samma ämne skildras av John Steinbeck i romanen Vredens druvor – se mitt blogginlägg från 15 april.) Bland annat skrev han sången "Pastures of Plenty", i vilken en proletär migrant talar direkt till det land som han tjänar med sitt arbete. Två av stroferna lyder som följer:

I worked in your orchards of peaches and prunes
I slept on the ground in the light of the moon
On the edge of the city you'll see us and then
We come with the dust and we go with the wind

California, Arizona, I harvest your crops
Well its North up to Oregon to gather your hops
Dig the beets from your ground, cut the grapes from your vine
To set on your table your light sparkling wine

En annan sång som handlar om samma ämne är "I aint got no home", som slutar med följande strofer:

I mined in your mines and I gathered in your corn
I been working, mister, since the day I was born
Now I worry all the time like I never did before
'Cause I ain't got no home in this world anymore

Now as I look around, it's mighty plain to see
This world is such a great and a funny place to be;
Oh, the gamblin' man is rich an' the workin' man is poor,
And I ain't got no home in this world anymore.

En av de bästa källorna till information om Woody Gutrie är hemsidan för "The Woody Guthrie Archive". Där kan man bland annat läsa hans låttertexter. Det finns också många intressanta klipp på youtube. Bland annat kan man höra Woodys egen inspelning av "Pastures of Plenty" (klicka här).
Under de senaste åren har Woody Guthrie bland annat uppmärksammats genom projektet "Ribbon of Highway, Endless Skyway", som är en turnerande föreställning där olika artister framför Gutries sånger och texter. Projektet leds av sångaren Jimmy LaFave, och just nu medverkar även bl.a. Slaid Ceaves (en av mina favoritartister), Eliza Gilkyson och Sara Lee Guthrie (Woodys sondotter). Emellanåt gästspelar dessutom Pete Seeger.
Jag såg föreställningen i Santa Monica 7 juni, och blev oerhört begeistrad. Nyligen har "Ribbon of Highway, Endless Skyway" givits ut på CD. Den innehåller bland annat mycket fina tolkningar av "Pastures of Plenty" och "I aint got no home" av Eliza Gikyson.

På bilden: Slaid Cleaves, Eliza Gilkyson, Jimmy LaFave, Sara Lee Gutrie, Johnny Irion och Joel Rafael. För fler bilder från konserten, klicka här.

söndag 8 november 2009

Distanskurs om arbetarlitteratur

Jag har just börjat planera en kurs om arbetarlitteratur. Tanken är att den ska ges på distans via nätet från och med hösten 2010, så man behöver inte komma till Malmö för att läsa den. Och det ska dessutom gå att kombinera den med andra studier, eller med arbete. Kursen ska vara på 7,5 hp. och gå på ungefär tredjedelsfart under större delen av terminen.
Den som vill hålla sig informerad om planeringen av kursen, eller kanske bidra med synpunkter på vad som ska behandlas, får gärna gå med i kursens grupp på facebook.

söndag 1 november 2009

"Kvinnliga arbetarförfattare"

Beteckningen ”kvinnlig arbetarförfattare” är intressant. Å ena sidan: Om arbetarlitteratur, som jag ofta hävdat, är litteratur som kopplas samman med arbetarklassen, pekar beteckningen ”kvinnlig” ut ur den arbetarlitterära traditionen genom att aktualisera kön istället för (eller vid sidan av) klass. Å andra sidan: Arbetarförfattare som ”råkat vara kvinnor” har ofta synts dåligt när arbetarlitteraturens historia skrivits, och därför kan det vara spännande att se hur denna litterära strömning ter sig när man istället för att osynliggöra kvinnliga författare aktivt uppmärksammar dem som just kvinnor. (Och i en tid när flera av de allra främsta arbetarförfattarna för en gång skull är kvinnor – exempelvis Maria Hamberg, Susanna Alakoski och Åsa Linderborg – kan det naturligtvis vara extra intressant att grunna på vilken roll som frågor om kvinnligt och manligt egentligen spelar i arbetarlitteraturen).

Det har genom åren skrivits en hel del om ”kvinnliga arbetarförfattare”. Som exempel kan man nämna antologin Vardagsslit och drömmars språk: Svenska proletärförfattarinnor från Maria Sandel till Mary Andersson (1981), eller Ebba Witt-Brattströms avhandling Moa Martinson – Skrift och drift i 30-talet (1988), i vilken frågor om kön och genus ägnas mycket stort utrymme. Själv har jag bl.a. ägnat ämnet ett kapitel i boken Arbetarlitteratur (2006).

Och nyligen kom så tidskriften Parnass ut med ett temanummer (nr. 3 2009) om ”Moa och de svenska kvinnliga arbetarförfattarna”. Ur innehållet kan man bl.a. nämna följande: En kort översikt av Lars Furuland om ”Arbetardiktens kvinnor”, en presentation av Maria Sandel skriven av Tilda Maria Forselius, ett reportage om Moa Martinson av Barbro Alving, en kort presentation av Maja Ekelöf och ett sammandrag av Pernilla Tonnings uppsats om ”Kvinnlig arbetarlitteratur då och nu” (se bloggen från 25 maj). Mycket av detta är intressant, även om flera av artiklarna är ganska ytligt hållna och några av dem mest upprepar sådant som skrivits tidigare. (Dessutom ägnas en hel del utrymme åt sådant som enbart har ganska marginell betydelse för arbetarlitteraturen, exempelvis ”Arbetarlitteraturens förmödrar” Fredrika Bremer och Sophie von Knorring, Fogelstadgrppen och Sigge Stark.) Hur som helst bör den som intresserar sig för arbetarlitteratur bege sig till närmaste bibliotek och läsa Parnass.

lördag 31 oktober 2009

Litteratur i ett mångkulturellt samhälle

Under de senaste terminerna har jag och några kollegor gett en kurs på Malmö högskola som heter "Litteratur i ett mångkulturellt samhälle (15 hp.)". Den ges under andra halvan av terminen och handlar om hur klass, kön/genus och ras/etnicitet hänger samman med litteratur (med litteratur menar vi allt från dikter och romaner till filmer och låttexter). Ett tema under kursen är svensk arbetarlitteratur och ett annat fenomenet "invandrarlitteratur". Söktrycket inför vårens kurs är ganska gott, men vi har fortfarande platser kvar. Och man brukar kunna efteranmäla sig ända fram till kursstart. Info om hur man anmäler sig hittar man här.

tisdag 13 oktober 2009

Rydberg och arbetarrörelsen

Viktor Rydberg var en av de mest lästa författarna bland många av socialdemokratins pionjärer och han var också en viktig inspirationskälla för många av de tidiga arbetarförfattarna. Men i början av 1890-talet riktade Hjalmar Branting ett våldsamt angrepp mot Rydberg i en serie artiklar i Social-Demokraten.
Om detta har jag skrivit i artikeln "Radikalen och offentligheterna" i boken Kulturhjälten: Viktor Rydbergs humanism, som just kommit ut på förlaget Atlantis under redaktion av Birgitta Svensson och Birthe Sjöberg.
Brantings angrepp på Rydberg har ofta tolkats som en följd av att Rydberg satt i en tryckfrihetsjury som dömde Branting till fängelse för hädelse, men jag menar att det har betydligt mer komplexa orsaker. Framför allt anser jag att det måste förstås mot bakgrund av det behov som den tidiga arbetarrörelsen hade att avgränsa sig från liberalismen i samband med att man byggde upp en egen kulturell offentlighet. Rydberg hade social patos, men han stod på ett grundläggande plan främmande inför socialismen. Därför var Branting tvungen att distansera sig från honom.
Några decennier senare hade socialdemokratin dock blivit ett statsbärande parti. Då kunde Ernst Wigforss i sina memoarer rehabilitera Rydberg.

onsdag 30 september 2009

Quizz

Mats Hallberg (även känd som Kultur-Mats) har gjort en quizz om arbetarlitteratur som publicerats på LO-tidningens hemsida. Frågorna är ruggigt svåra. Den som vill göra quizzen kan klicka här. Man kan vinna en bok.

måndag 28 september 2009

Ny blogg om arbetarlitteratur

Föreningen Arbetarskrivare har startat en blogg. Den rekommenderas för alla som är intresserade av arbetarlitteratur.

tisdag 15 september 2009

Kurt Salomonson, Sveket

Kurt Salomonson är en av efterkrigstidens viktigaste svenska arbetarförfattare. Tillsammans med bland andra Folke Fridell bidrog han till att ställa folkhemmet och det moderna arbetslivet under debatt i litteraturen. Och för detta ådrog han sig kritik från såväl högern som vänstern.
Romanen Sveket, som är andra delen i en trilogi, där de övriga titlarna är Mannen utanför (1958) och Skiljevägen (1962), är en bra inkörsport till Salomonsons författarskap. Här presenteras nämligen hans samhällskritik på ett mycket tydligt (några skulle säkert säga övertydligt) sätt.
Salomonsons roman är närmast att betrakta som en kollektivskildring. Men en av karaktärerna, den unge arbetaren Bruno Wijk, står ofta i handlingens centrum. Och hans predikament presenteras på följande sätt: "[S]om arbetare hade han nått fram till en punkt, då han inte längre hade något att kämpa för - då han i materiellt hänseende var tillgodosedd. [---] Utgick man ifrån, att han inte ville bli annat än reparatör [...] hade han nu - vid tjugofem års ålder - allting utstakat för sig: vägen låg spikrak ända fram till graven. [---] Han behövde bara gå dit man pekade. Gjorde han bara det, då ordnade allting sig. Och han lydde gladeligen! Han gjorde precis vad man sa åt honom att göra" (s. 141).
Vad Salomonson vill berätta om är alltså att förverkligandet av arbetarrörelsens visioner om folkhemmet inte nödvändigt leder till frihet och lycka för arbetarklassen.
Och Salomonsons litterära program illustreras väl i följande samtal mellan den försupne arbetaren Stor-Olsson och hans arbetskamrat Johannes Fält:
"Ser du, Johannes, den svenske arebtaren får inte kritiseras! Om du nån gång ska skriva en bok, så ska du befolka den me glada, friska, frimodiga arbetare - avvikande typer får inte existera. Men skriver du att alla är glada och friska och frimodiga, då får du telegram från både Erlander och Hjalmarsson.
[---]
- Och du började supa?
- Ja. Rent ut sagt börja ja supa när jag blev klar över hur de gamla, fina arebetaridealen med åren har svikits - mer och mer svikits och förhycklats - bara genom detta att de till varje pris hållits rena. För hur ska någonting kunna utvecklas sunt, om det inte får blir föremål för kritik, va?" (s. 270)
Några hyllningstelegram lär varken Erlander eller Hjalmarsson ha skickat till Salomonson. Och just därför är han en av de intressantaste skildrarna av folkhemsepoken.
Sveket har nyligen återutgivits av förlaget h:ström.

torsdag 10 september 2009

Experimentell arbetarlyrik

En av de underligaste arbetarskildringar jag läst på senare år är Johans Jönssons diktsamling Efter arbetsschema (2008). Det är nämligen en åttahundrasidig experimentell diktsamling. Och så brukar ju arbetarlitteratur inte se ut nuförtiden.

Att Efter arbetsschema verkligen är arbetarlitteratur råder det dock inget som helst tvivel om. Arbete - särskilt vårdarbete - är nämligen diktsamlingens helt dominerande tema. Och till den som till äventyrs skulle missa detta ger Jönsson explicita läsanvisningar genom att exempelvis skriva att han vill "utveckla svenskspråkig arbetsskildring" (s. 534) och "producera en arbetarsubjektivitet" (s. 506).

Jönssons arbetsskildring är genomgående negativ. Bland annat skildrar han hur det moderna vårdarbetet degraderar omsorgen om andra människor till blott och bart ett medel för överlevnad. "Jag vet inte varför jag inte kan känna empati för de sjuka och handikappade som jag jobbar med" heter det på ett ställe. Och något senare: "Samtidigt är jag radikalt beroende av dessa förtvinade kroppar och själar för min ekonomiska överlevnad. Jag har bestämt mig för att inte tänka på det".

Denna hållning - som delvis tycks vara inspirerad av (den unge) Marx idé om hur det kapitalistiska arbetet alienerar arbetaren från sin mänsklighet - har provocerat fram ganska hätska reaktioner. Bland annat skrev Therese Eriksson i LO-Tidningen följande: "Efter arbetsschema och det förbehållslösa hyllandet av den gör inget gott för dem som arbetar i vården. Det skapar bara en stigmatiserad bild av arbetaren som maskin".

Om denna kritik är befogad eller inte är naturligtvis svårt att säga. Vad man kan konstatera är dock att Jönsson med sin diktsamling lyckats ställa viktiga frågor om klass och arbete under debatt. Det är det få experimentella poeter som mäktar med. Och mer kan man väl knappast begära av arbetarlitteraturen?

tisdag 8 september 2009

Forskning på gång om ungsocialisternas litteratur


Idag fick jag besök av Emma Hilborn som är doktorand i historia vid Lunds universitet och planerar att skriva sin doktorsavhandling om ungsocialisterna och deras litteratur. Detta är ett alldeles utmärkt avhandlingsämne. Liksom många andra politiska rörelser på vänsterkanten satsade ungsocialisterna starkt på litteraturen, och det är hög tid att någon tar på sig uppgiften att reda ut varför det var så? Och att det är just en historiker som ger sig i kast denna uppgift är glädjande. Jag tror nämligen att arbetarlitteraturforskningen skulle kunna må bra av tätare kontakter med just historiker. För om litteraturvetare monopoliserar forskningen om arbetarlitteraturen finns det en stor risk att "det litterära" tillmäts för stor betydelse, medan denna litteraturs sociala och politiska dimensioner förbigås.

Emma har för övrigt redan skrivit en bok om ungsocialisterna, nämligen De förrådda kämparna.

måndag 7 september 2009

Grattis Malin!

Årets Stig Sjödinpris går till Malin Klingzell-Brulin, chefredaktör för Livsmedelsarbetareförbundets tidning Mål och Medel. Det är ett alldeles utmärkt val. Tidigare har priset getts till författare som påolika sätt bideragit till att den arbetarlitterära tradition som Stig Sjödin verkade i har fortsatt att utvecklas. Bland annat har det gått till Göran Greider, Sara Lidman, Mikael Wiehe och Emil Jensen. Men utan medier som sprider litteratur och litteraturkritik till arbetarklassen kommer arbetarlitteraturen att går under. Och det är för att hon hjälper till med detta som Malin Kilngzell-Brulin nu belönas.

För några år sedan samtalade jag med Malin Klinzell-Brulin i samband med arrangemanget "Boken på arbetsplatsen" på Brunnsviks folkhögskola. Ämnet för vårt samtal var arbetarlitteraturen och fackförbundspressen, och jag sa bland annat att en av fackföreningspressens viktigaste uppgifter varit att "den tidvis fungerat som en motoffentlighet som försökt ta tillvara medlemmarnas intressen. Bland annat har man försökt få arbetare att intressera sig för litteratur. Genom att trycka dikter i en fackföreningstidning kan man få en arbetare att läsa, fast han aldrig skulle gå till ett bibliotek eller en bokhandel. Fackföreningspressen har också fungerat som en kuvös för många arbetarförfattare som haft svårt att få fart på sina litterära karriärer. [---] Litteratur som har med arbete och klass att göra får mer uppmärksamhet i fackförbundspressen än på annat håll. Jag tror att detta är viktigt. Det är viktigt för arbetarlitteraturen att någon intresserar sig för den. Men det är nog också viktigt för fackföreningarna. Arbetarrörelsen behöver sina författare. Kultur har nämligen med politik att göra."

Stig Sjödinpriset delas ut i ABF-huset i Stockholm 11 oktober klockan 13.00. Det bjuds på såväl förfriskningar som på musik och litteratur. Inträdet är 50 kronor.

Mål och Medel finns på nätet. För att läsa den, klicka här.

söndag 30 augusti 2009

Renegaten Larsson

Leon Larsson är en av de viktigaste figurerna i den svenska arbetarlitteraturens historia. Han var den kanske allra mest populäre och begåvade poeten inom arbetarrörelsen under det tidiga 1900-talet. Han var också en av de första autodidakta arbetarförfattarna som lyckades vinna erkännande bland borgerliga kritiker och läsare. Dessutom hör han till de arbetarförfattare som kom att stämplas som renegat, avfälling.
Under de senaste åren har man kunnat notera ett ökat intresse för Leon Larsson. Bland annat har många av hans tidiga kampdikter getts ut av förlaget Vertigo i samlingen Hatets sånger och själv har jag skrivit om honom bl.a. i boken Arbetarlitteratur, samt i artikeln "Renegaten och arbetarlitteraturens gränser".
Nu har så Elin Lindqvist - som är barnbarnsbarn till Leon Larsson - skrivit en roman om honom (Facklan - en roman om Leon Larsson, Piratförlaget). Som roman betraktat är den kanske inget mästerverk. Bland annat känns dialogen ibland litet uppstyltad, och emellanåt blir det obalans mellan viktigheter och oviktigheter. Men Lindqvist har onekligen gjort gedigen research och det levnadsöde hon presenterar är i allra högsta grad fascinerande.
Leon Larsson var nämligen inte bara en intressant författare utan även en ytterst komplex personlighet. Och hans livshistoria innehåller mängder av dramatik. Några exempel: Han sattes i fängelse för mordbrand vid femton års ålder; han planerade tillsammans med finska revolutionärer att spränga två banker; han emigrerade till Amerika efter att ha fingerat ett bombattentat mot sig själv; han blev änkling innan han fyllt 30; han begravdes så småningom i LO-ordföranden Herman Lindqvists familjegrav.
Förhoppningsvis leder Lindqvists roman till att fler får upp ögonen för Leon Larssons diktning. För den är minst lika intressant som hans levnadsöde.

onsdag 19 augusti 2009

Grattis Beata!

Beata Agrell, professor i litteraturvetenskap och arbetarlitteraturkännare, har fyllt 65. Med anledning därav har hon förärats en festskrift med titeln Tilltal och svar. Tyvärr ägnar få av de medverkande skribenterna - med undantag för Gunnar D. Hansson, som skriver om en outgiven roman av Lars Ahlin - särskilt mycket uppmärksamhet åt arbetarlitteraturen. Men i slutet av boken finns en förteckning över vad Beata själv skrivit i ämnet. Följande anbefalles för alla som intresserar sig för den tidiga arbetarlitteraturen:
"Gömma det lästa i sitt inre. Fromhet och klasskamp i tidig arbetarprosa", Ord & Bild 2003:4, s. 66-77.
"Föråldrad litteratur och historiska läsarter - exemplet tidig arbetarlitteratur", Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborgs Årsbok 2005, red. P. Hallberg, Göteborg 2005, s. 52-53.
"In search of legitimacy: class, gender and moral discipline in early Swedish working-class literature", Fazination des Illegitimen. Alterität in Konstruktionen von Genealogie, Herkunft und Ursprünglichkeit in den skandinavischen Literaturen seit 1800, re. C. Gestrich och T. Mohnike, Würzburg 2007, s. 103-117.

lördag 18 juli 2009

Amerikanska arbetarskildrare 11: Gig

Boken Gig: Americans talk about their jobs, som gavs ut första gången år 2000 och innehåller intervjuer med över hundra människor med olika yrken, är en uppföljare till Studs Terkels Working från 1972 (Se blogginlägget från 29 maj). Men när man jämför böckerna är det i första hand skillnaderna mellan dem som är iögonenfallande. Framför allt slås man över hur den bild av amerikanskt arbetsliv som framträder i Terkels intervjuer är så mycket mer komplex än den som presenteras i Gig. Medan de arbetare som kom till tals i Working ofta reflekterade över frågor om makt, orättvisa, status etc. i arbetslivet, och dessutom relaterade sina arbeten till såväl livet i stort som olika samhällsförhållanden, tycks de som intervjuats i Gig mest vara intresserade av att beskriva vad de gör. Detta innebär bland annat att frågor om klass, som har en framträdande roll i Working, inte ges särskilt stort utrymme i Gig (åtminstone inte explicit). Denna skillnad kan naturligtvis ha många orsaker. Exempelvis skulle den kunna bero på att det amerikanska arbetslivet förändrats under de senaste decennierna, eller på att folk idag har en annan syn på sin jobb. Men den mest troliga förklaringen är nog att Terkel hade en mer komplex syn på arbete än de journalister som som gjort intervjuerna i Gig, och att han därför lyckades få sina "intervjuoffer" att ge en mer mångfacetterad bild av sina jobb. Ändå är Gig en mycket läsvärd bok. För även om man kan bli litet irriterad över att många av intervjuerna är litet ytliga är det naturligtvis spännande att få en inblick i så skiftande yrken som stålverksarbetarens, knarkhandlarens, floristens, strippans och sjuksköterskans.
För mer info om Gig, se förlagets hemsida.

söndag 14 juni 2009

Amerikanska arbetarskildrare 10 (del två): Proletarian Literature

Den bästa boken om den amerikanska "proletära litteraturen" som jag läst är Barbara Foleys Radical Representations: Politics and Form in U.S. Proletarian Fiction, 1929-1941. Foley polemiserar mot den vedertagna uppfattningen att de "proletära" författarna skrev enligt litterära recept utskrivna av det amerikanska kommunistpartiet och att deras böcker därför skulle vara enformiga och propagandistiska. Även om den "proletära litteraturen" uppstod inom vänstern kan den enligt Foley inte förstås som någon partilitteratur. Dessutom påpekar hon att den under början av 30-talet fick påfallande god kritik även utanför vänsterkretsarna. Att den så småningom föll i vanrykte skulle därmed snarare bero på den tilltagande antikommunismen i USA än på undermålig litterär kvalitet. (Den som själv vill bilda sig en uppfattning om detta kan ju kolla in boktipsen i mitt förra blogginlägg om den amerikanska "proletära litteraturen".) Antikommunisternas stora invändning var att de "proletära" författarna skulle vara allt för propagandistiskt inriktade för att kunna skapa bra litteratur. Dock visar Foley att de inte alls såg sina böcker som propaganda. Istället ville de skildra samhället realistiskt, och därigenom bidra till att arbetarna kunde utveckla ett klassmedvetande. Och denna ambition hängde samman med att man på ett grundläggande plan var överens med de borgerliga kritikerna om att bra litteratur inte ska vara propagandistisk, eller ens tendentiös. Detta innebär att man kan ifrågasätta om den "proletära litteraturen" verkligen var så "proletär", eller om den snarare ska betraktas som ett slags borgerlig realism med "proletär tematik". Hur som helst är det intressant att notera att en tämligen bred - och under en kort period ganska uppmärksammad och uppskattad - strömning inom den moderna amerikanska litteraturen i stort sett suddats bort ur litteraturhistorien av politiska skäl. Och det är väl skäl nog att intressera sig för denna litteratur?

fredag 12 juni 2009

Torsten Billman-utställning

I sommar kommer det att vara en utställning med Torsten Billmans grafik och bokillustrationer i Gamla Meken i Smedjebacken. Billman är en av våra finaste arbetarskildrare, med sjöfolk som specialitet. Gamla Meken är också en helt fantastisk utställningslokal, så jag rekommenderar alla som har vägarna förbi Dalarna i sommar att stanna till och titta på utställningen, som pågår mellan 23 juni och 9 augusti (öppettiderna är tis-sön 12-17).

torsdag 4 juni 2009

Amerikanska arbetarskildrare 10: Proletarian Literature

Ibland påstås det att den svenska arbetarlitteraturen skulle vara unik. Detta stämmer, såtillvida att Sverige är det enda land i världen där arbetarlitteraturen erkänns som en av de centrala strömningarna i den moderna litteraturen. Men naturligtvis finns det arbetarlitteratur även i andra länder. Under den stora depressionen i USA på 1930-talet växte det exempelvis fram en "proletär litteratur", som idag är i stort sett bortglömd. Dock har många av de "proletära författarnas" verk återutgetts under senare år. Bland annat har det akademiska förlaget The University of Illinois Press publicerat en lång rad verk som kan räknas till den "proletära" traditionen. Nedan följer en förteckning av deras viktigaste utgivning. För mer information om enskilda verk, klicka på titlarna.

Alfred Mound, The Big Boxcar
Philip Bonosky, Burning Valley
John Sanford, The People from Heaven
James J. Lorence, A Hard Journey
James T. Farrell, Chicago Stories, Studs Lonigan, A World I Never Made och My Days of Anger
Edwin Rolfe, Trees Became Torches
Alexander Saxton, The Great Midland
Aaron Kramer, Wicked Times

Fler boktips och en utförligare beskrivning av den amerikanska "proletära litteraturen" kommer snart.

söndag 31 maj 2009

Amerikanska arbetarskildrare 9: bell hooks

”Nowadays it is fashionable to talk about race and gender; the uncool subject is class.” Så inleder bell hooks (ja – hon skriver sitt namn utan versaler) boken where we stand: class matters från 2000. Själv tycks hon dock strunta i huruvida folk tycker att hon är ”cool”. Under de senaste decennierna har hon nämligen skrivit åtskilligt om klass, och framför allt om hur frågor om klass hänger samman med frågor om kön och ”ras”. Men where we stand är hennes första bok där fenomenet klass har huvudrollen.

Att hooks skriver om klass är naturligtvis utmärkt. Om klassorättvisor ska bekämpas måste fenomenet klass synliggöras och diskuteras. Dock är mycket av det hooks har att säga om klass tämligen svårsmält. Inte minst har jag problem att ta till mig hennes idéer om att klass inte är någonting problematiskt i sig och att man inte behöver bekämpa klassamhället för att kunna avskaffa klassorättvisor. Enligt min uppfattning konstitueras klasser nämligen av ojämlikhet, vilket innebär att kampen mot klassorättvisor också måste vara en kamp mot själva fenomenet klass. hooks tycks dock mena att ”fredlig samexistens” och ”förståelse” mellan klasserna är ett fullgott mål för klasskampen.

Det bästa i hooks bok är två självbiografiska essäer. Den första av dessa handlar om författarens uppväxt i en fattig arbetarklassfamilj i den amerikanska södern. hooks visar här att hon och hennes familj i allra högsta grad påverkades av sin klasstillhörighet, även om de inte var medvetna om detta. Denna omedvetenhet berodde dels på att de inte hade något språk för att tala om klass – istället förstod de sin värld i termer av ”ras” – dels på att det kan vara ytterst smärtsamt att erkänna att man är offer för klassorättvisa. I den andra essän berättar hooks om hur hon började studera vid elituniversitetet Stanford och om hur mötet med en annan klassverklighet ledde till att hon blev klassmedveten, d.v.s. upptäckte hur hennes liv i allra högsta grad formats av hennes klasstillhörighet.

Dessa båda essäer är utmärkta klasskildringar, både för att hooks är en god stilist och för att hon förmedlar viktiga insikter om hur och varför fenomenet klass osynliggjorts.

lördag 30 maj 2009

Ännu en uppsats om arbetarlitteratur

I mitt blogginlägg härom dagen glömde jag att nämna en av de bästa studentuppsatserna om svensk arbetarlitteratur från senare tid, nämligen "Arbetarlitteraturens återkomst: En diskursinriktad analys kring föreställningar om den samtida arbetarlitteraturen i Sverige 1999-2007" av Ann-Christine Johansson Rissén, Bibliotekshögskolan

fredag 29 maj 2009

Amerikanska arbetarskildrare 8: Studs Terkel

I Working, som publicerades första gången 1972, redovisar Studs Terkel intervjuer han gjort med över hundra människor om deras arbete.

Förordet inleds med en tämligen drastisk formulering: ”This book, being about work, is, by its very nature about violence–to the spirit as well as the body”. Och därefter betonar Terkel flera gånger hur destruktivt det moderna arbetslivet kan vara. Till exempel skriver han om hur ”the automated pace of our daily jobs wipes out name and face” och han citerar också en kvinna som hävdar att ”[m]ost of us, like the assembly line worker, have jobs that are too small for our spirit.

Denna kritik, som är baserad på Marx teori om det alienerade arbetet (om vilken jag skrivit i artikeln ”Arbetarlitteraturen i det mångkulturella samhället” i Socialistisk Debatt 2008:2), dyker också upp i många av intervjuerna. Stålverksarbetaren Mike Lefevre berättar om hur det faktum att han aldrig får se hur stålet han producerar kommer till användning gör att han inte kan känna sig stolt över sitt arbete. (På samma sätt resonerar för övrigt Leif Andersson i Åsa Linderborgs roman Mig äger ingen.) Lantbruksarbetaren Robert Acuna beklagar sig över att hans arbete är osynligt för dem som köper det han producerar: ”When people have melons or cucumber or carrots or lettuce, they don’t know how they got on their table and the consequences to the people who picked it”. (Även detta påminner om Leif Anderssons kritik av det moderna arbetslivet.) Och telefonisten Sharon Atkins säger att hon behandlas som ”a piece of equipment, like the telephone”.

Men Terkel ger också en annan bild av vad arbete kan vara. Ett exempel på detta får man i aktiemäklaren Ray Wax beskrivning av den glädje han kände när han var byggherre: ”If I could build houses all over again, I would do it. Because when it’s finished, somebody’s gonna live in it, and the house is godda be built and it’s gonna be there after I’m gone”. (Också denna kommentar påminner om ett av Leif Anderssons resonemang. Är Linderborg kanhända lika begeistrad som jag av Terkels arbetarskildringar?)

Även om Ray Wax inte är den ende som förmår beskriva hur arbete kan vara en källa till självkänsla och status är det bilden av arbetet som någonting som degraderar människan som dominerar i Working. Men kanske utgör Terkels bok ändå ett försök att bekämpa det själsliga våld han beskriver.

Denna misstanke väcktes hos mig när jag läste Terkels intervju med filmkritikern Pauline Kael, som bland annat har följande att säga:
Movies set up these glamorized occupations. [---] There is a tendency in movies to degrade people if they don’t have white-collar profesions So people form a low self-image of themleves, because their lives can never match the way Americans live–on the screen.

Kanske ska Terkels realistiska skildringar av arbete ses som en motbild till den som visas på biograferna och som får arbetare att känna sig misslyckade? För även om de negativa aspekterna av det moderna arbetslivet ges stort utrymme ger Terkel också en bild av arbete som någonting oerhört viktigt. Och därigenom kontrasterar hans beskrivning av arbete inte bara mot den som produceras i Hollywood, utan även mot den som produceras på universiteten. I en av intervjuerna i Working säger fackföreningsorganisatören Bill Talcott följande:
The problem with history is that it’s written by college professors about great men. That’s not what history is. History’s a hell of a lot of little people getting together and deciding they want a better life for themselves and their kids.

Genom att ägna 700 sidor åt vanliga människors tankar om sina jobb bidrar Terkel till den alternativa historieskrivning som Talcott efterlyser. Den historia han presenterar handlar i stor utsträckning om våld. Men den visar också att de arbetande människor som nedvärderas såväl i den akademiska historieskrivningen som på vita duken i själva verket bär upp vår civilisation.

torsdag 28 maj 2009

Amerikanska arbetarskildrare 7: Muralmålningar

När jag för ett tag sedan var i San Fransisco besökte jag Coit Tower för att titta på de berömda muralmålningarna, som i hög utsträckning avbildar arbete och arbetare. Om detta skrev jag en artikel som publicerats i LO-Tidningen, och som man kan läsa genom att klicka här. Nedan följer en längre version av samma text, med fler bilder:

En av San Franciscos många turistattraktioner är utsiktstornet Coit Tower, som står högst upp på en av stadens många kullar. Det byggdes i början av 30 talet, efter att Lillie Hitchcook Coit - en tämligen excentrisk (bland annat hyste hon en näst intill gränslös passion för brandmän), men mycket rik dam - bestämt sig för att använda en tredjedel av sin förmögenhet för att försköna staden. Men fru Coit behövde inte stå för hela kalaset själv. Den invändiga dekorationen av tornet, som utgörs av en serie muralmålningar, bekostades nämligen av amerikanska staten. De "stimulansåtgärder" som USAs regering använde sig av för att hålla igång ekonomin under den stora depressionen kom nämligen inte bara industrin och jordbruket, utan även konsten, till godo.

Målningarna i Coit Tower - som till största delen utfördes studenter vid California School of Fine Arts, under ledning av konstnärerna Ralph Stackpole och Bernard Zakheim - avbildar framför allt arbetande människor. Bland annat befolkas väggarna av fruktplockare och industriarbetare.Och hur hänförande utsikten från tornet än är så är det dessa arbetarskildringar som gör Coit Tower till en turistattraktion.
Att monumental konst avbildar arbetande människor är ganska ovanligt. Och därför är det faktiskt rätt så omvälvande att stiga in i Coit Tower och mötas av just detta motiv. På något sätt känns det som att arbetet här fått en status som annars brukar ges åt "viktiga händelser ur historien", "mäktiga män" eller andra typiska ämnen för den monumentala konsten.
Redan det faktum att målningarna skildrar arbete skickar alltså ett budskap till betraktaren, nämligen att arbete är någonting betydelsefullt. Och detta understryks även av hur arbetet avbildas.

Muralmålningarna i Coit Tower berättar inte någon historia. Istället visar de hur många olika bilder av enskilda arbeten tillsammans kan ge ett slags collageaktig panoramabild av staten Kalifornien. Därigenom förmedlas insikten att det är genom delaktighet i det som Marx kallade "totalarbetet" som människorna i ett samhälle upprättar relationer med varandra. Genom att skomakaren gör skor åt fiskaren, som levererar fisk åt mekanikern etc., kopplas människor som kanske aldrig träffar varandra samman till ett socialt helt.
Men Zakheim, Stackpole och deras unga kollegor nöjde sig inte med att skildra hur arbete skapar sociala band mellan människor. De ville också visa att dessa band kan präglas av ojämlikhet. Detta kommer kanske till tydligast uttryck i en målning som avbildar en fattig familj som vaskar guld i en flod, medan en grupp rika människor förstrött betraktar dem på avstånd.
Man kan kanske undra varför den amerikanska regeringen bekostat målningar med ett så radikalt budskap och varför Lillie Hitchcook Coit - som ju inte hade andra ambitioner än att försköna sin hemstad - inte protesterade mot målarnas motivval. Svaret på den frågan är antagligen att det från början nog inte alls var tänkt att målningarna skulle bli så radikala som de faktiskt blev. Och svaret på frågan varför de slutligen blev just så radikala finns faktiskt på en av tornets väggar, nämligen i Bernard Zakheims målning "Library".

Det första man uppmärksammar i den målningen är antagligen en man som plockar ned Marx Kapitalet ur en bokhylla. Men om man tittar i bakgrunden ser man också att en av männen i biblioteket läser en tidningsartikel om förstörelsen av Diego Riveras fresk "Man at the Crossroads" i Rockefeller Center i New York.

Riveras målning förstördes av beställarna eftersom den innehöll ett porträtt av Lenin. Och detta skedde mitt under arbetet med muralmålningarna i Coit Tower. Resultatet blev att målarna i San Francisco påverkades av den debatt om konstens frihet som utlöstes av Rockefellers ikonoklastiska tilltag och beslöt sig för att i solidaritet med Rivera radikalisera sina målningar. Mannen som sträcker sig efter Kapitalet (som för övrigt är ett porträtt av konstnären John Langley Howard) är kanske det tydligaste uttrycket för detta. Men även en annan målning har antagligen kommit till som en reaktion på det som hände med Riveras fresk, nämligen en skildring av ett demonstrationståg, som målats av just Howard.

När Rockefeller förstörde Riveras radikala fresk i New York blev ett av resultaten alltså att det dök upp ett minst lika radikalt monumentalkonstverk i San Francisco. Av detta kan man nog lära sig en hel del, både om farorna med "kultursponsring" och om fördelarna med en generös statlig kulturpolitik. Fast man kan också bli en smula deprimerad. För hur troligt är det att något liknande skulle kunna inträffa idag? Visserligen är viljan till politisk censur av radikala konstverk säkert lika stor som den någonsin var på 30-talet. Men någon statlig kulturpolitik (eller, för den delen, brandkårsvurmande miljonärska) som skulle kunna fungera som motkraft finns det knappast. Inte ens arbetarrörelsen bryr ju sig om arbetarkonsten. Och de konstnärer (och andra) som idag målar på väggar verkar varken vara intresserade av att skildra arbete, eller förmögna att skapa konstverk som är bra nog för att bli turistattraktioner.

måndag 25 maj 2009

Uppsatser om arbetarlitteratur

Det råder relativ högkonjunktur för arbetarlitteraturen. Men vad gäller forskningen om denna litteratur är det svårare att notera någon uppgång. Detta beror främst på att forskning tar tid. Först om flera år kommer vi att märka om arbetarförfattarnas ökade produktivitet motsvarats av någon produktivitetsökning bland arbetarlitteraturforskarna.
Dock kan man redan nu notera att det verkar produceras allt fler studentuppsatser om arbetarlitteratur. Och många av dessa är både ambitiösa och välskrivna. Nedan följer länkar till några intressanta uppsatser om arbetarlitteratur som jag hittat på nätet:
"Klasskildringar i samtida arbetarlitteratur: En idéanalytisk studie" av Elina Eriksson och Sofia Nordin, Bibliotekshögskolan.
"Arbetarskildringar i Ragnar Järhults och Per Gunnar Evanders författarskap" av Klas Kronberg, Bibliotekshögskolan.
"Fast förankrad i allt som förflyktigas: En studie i det litterära motivet badande kvinnor i svensk arbetarlitteratur" av Ulrika Karlsson, Södertörns högskola.
"Barkade nävar och proletära spadar: Framställningen av arbetarförfattarna i läromedel för litteraturundervisningen i gymnasieskolan 1945-2008" av Sarah Andreasson och Per Johansson, Göteborgs universitet.
"Arbetarlitteratur då och nu - en jämförelse mellan Kvinnor och äppelträd, Mig äger ingen och Svinalängorna" av Pernilla Tonning, Lunds Universitet.
"Kvinnogestaltningen i Ivar Lo-Johanssons romaner Måna är död och Bara en mor: En studie av egensinne- och skötsamhetsideologins genomslag i 1930-talets svenska arbetarlitteratur" av Sara Svensson, Lunds universitet.
Tips om fler uppsatser mottages tacksamt. (Liksom funderingar kring anledningen till att så många uppsatser har så väldigt långa titlar...)

lördag 9 maj 2009

Amerikanska arbetarskildrare 6: Tecknad film

"A brother and a sister are pushing and shoving each other in the living room of a modest, working-class family home". Så inleds boken Simpsonology (2008), i vilken sociologen Tim Delaney försöker beskriva USA med utgångspunkt i den tecknade familjen Sipmspons öden och äventyr.
Det första vi får veta om denna familj är alltså att den hör hemma i arbetarklassen (samt att två av barnen bråkar). Men tyvärr är detta också i stort sett allt Delaney har att säga om klass. De följande 400 sidorna handlar om allt från könsroller, rasrelationer och familjestrukturer till sport och miljöförstöring, medan frågor om arbete, ekonomisk ojämlikhet och klassmotsättningar inte nämns över huvud taget.
Och ändå är just klass någonting centralt i den värld som skildras i The Simpsons. Hur ofta kretsar exempelvis inte handlingen kring Homers relation till Mr. Burns, som äger kärnkraftverket där han jobbar? Och hur ofta är de komiska poängerna inte kopplade till familjen Simpsons oförmåga att navigera i medel- och överklassmiljöer?
Faktum är att klass är ett i allra högsta grad synligt och viktigt fenomen även i en annan populär tecknad TV-serie, nämligen Family Guy. Huvudpersonen i den serien, Peter Griffin, skildras som fast förankrad i arbetarklassen och kontrasteras genomgående mot karaktärer med annan klassbakgrund (exempelvis hans hustru, som har överklassbakgrund, och hans hund och yngste son som båda föraktar hans bristande kulturella förfining.)
Medan amerikansk populärkultur i allmänhet har en tendens att tona ned frågor om klass tycks skaparna av såväl The Simpsons som Family Guy alltså göra tvärt om.

onsdag 22 april 2009

Om LO-Tidningens eminenta kultursidor

I senaste numret av LO-Tidningen publicerades en liten text om fattigdomen i den amerikanska arebtarklassen som jag skrivit med anledning av att jag läste David K. Shiplers bok The Working Poor (se bloggen 2009-04-05 – för att läsa notisen, klicka här). Eftersom kulturredaktören, John Swedenmark, var godhjärtad nog att göra reklam för denna blogg vill jag naturligtvis försöka uppmärksamma hans kultursidor. De kan bäst beskrivas som fantastiska. Ingen annanstans hittar man så många intressanta och välskrivna texter om kultur och politik. Sanningshalten i denna utsaga kan verifieras genom att man klickar här.

onsdag 15 april 2009

Amerikanska arbetarskildrare 5: John Steinbeck

Jag har just läst om John Steinbecks roman Vredens druvor (1939) för tredje eller fjärde gången. Och att jag gjort detta beror inte främst på att jag tycker om boken (vilket jag i och för sig gör), utan på att jag hittat en ny utgåva som förutom en ”textkritiskt säkerställd” version av romantexten även innehåller hela 250 sidor med kommentarer, analyser och tips på vidare läsning. Hur kan man motstå en sådan bok? (För bibliografiska uppgifter, klicka här.)

Vredens druvor handlar om Familjen Joad som under den förra stora depressionen förlorar sin gård och tvingas ge sig av till Kalifornien på jakt efter arbete. Emellanåt kan berättelsen bli aningen melodramatisk och romantisk, men det som gör romanen bra är att Steinbeck förmår att kombinera skildringen av enskilda människor med en ytterst stringent analys av de ekonomiska och sociala processer som formar deras öden. Denna analys är starkt påverkad av Marx, och faktum är att kapitlen 5, 14 och 19 utgör en alldeles utmärkt litterär gestaltning av huvuddragen i Kapitalet!

Steinbeck nöjer sig dock inte med att försöka förklara skeendena under depressionen. Han vill också visa att en annan social och ekonomisk ordning är möjlig om den ekonomiska utvecklingens förlorare sluter sig samman och kämpar för sina mänskliga rättigheter.

söndag 5 april 2009

Amerikanska arbetarskildrare 4: David K. Shipler

En stor del av dagens amerikanska arbetarskildringar skrivs av journalister som vill berätta om de ”osynliga” orättvisor som drabbar arbetarklassen. Jag har tidigare skrivit om Barbara Ehrenreich, som wallraffade som inom olika låglöneyrken för att visa att det inte går att leva på den amerikanska minimilönen, och nu tänkte jag ta upp en annan radikal journalist som intresserat sig för den fattigdom som råder inom stora delar av USAs arbetarklass, nämligen David K. Shipler.
Shipler, som belönats med Putizer-priset, har under lång tid intervjuat fattiga amerikaner. Och i boken The Working Poor: Invisible in America redovisar han deras berättelser.
Ett av Shiplers syften är att avslöja en rad amerikanska myter om arbete och fattigdom. En av dessa är att USA skulle vara ett land där hårt arbete alltid leder till välstånd. Förutom att visa att detta inte är sant påpekar Shipler också att myten kan få långtgående psykologiska konsekvenser för dem som sliter hårt utan att lyckas ta sig ur fattigdomen: ”[T]he American Myth […] provides a means of laying blame. In the Purital legacy, hard work is not merely practical but also moral; its absence suggests an ethical lapse. A harsh logic dictates a hard judgement: If a person’s dilligent work leads to prosperity, if work is a moral virtue, and if anyone in the society can attain prosperity through work, then the failure to do so is a fall from righteousness. The marketplace is the fair and final judge; a low wage is somehow the worker’s fault, for it simply reflects the low value of his labor”.
En annan av de myter som Shipler attackerar är att fattigdom skulle vara ett problem som främst har med rasdiskrimiering att göra: ”Poverty in America knows no ethnic or racial boundaries. African-Americans run up against special handicaps […]. [---] Yet poverty also contains universal hardships that afflict people of all races. Whites at the bottom of the working world are impeded by many […] of the handicaps that blacks endure”.
Eftersom Shipler är journalist vill han möta myter med fakta. Därför skyr han skönlitterär gestaltning. Detta framhålls redan i förordet, där Shipler påpekar att han inte dramatiserat sina intervjuer: ”If this were a collection of shorts tories, they could be said to have character and sometimes plot, even family tragedy and lonley heroism. But there is no climax, and no tale ends. Lives continue unresolved”.
Men att undvika gestaltning är inte helt lätt. Exempelvis blir det flera gånger tydligt att de som intervjuats av Shipler inte alltid levererar ”objektiva sanningar”, utan istället berättar om sina liv med utgångspunkt i olika myter. Shipler konstaterar exempelvis att ”[a] recovering drug user or alcoholic” ofta berättar sin historia ”as a morality tale with elements of a religious parable: the temptation, the fall, the confession, the penance, the salvation”. Och när han lyssnar till en arbetare som berättar om sin bristfälliga utbildning drar Shipler slutsatsen att berättelsen är romantisk, snarare än realistisk: ”He romanticized his way of learning: from using his hands, he said, not from reading books, which he could not do well in any event.”
Shiplers kamp för att hålla sig till ”fakta” visar att skönlitteraturen i USA inte har samma höga status som i Sverige när det gäller att skildra frågor om arbete, klass och fattigdom. Den starka svenska arbetarlitterära traditionen har gjort det naturligt att använda fiktion för att berätta om arbetarklassens villkor, medan man i USA oftare använt sig av journalistiska genrer som reportaget.
Men samtidigt aktualiserar Shiplers bok frågan om det verkligen går att konsekvent göra skillnad på ”fakta” och ”fiktion”. Förstår vi inte alltid våra upplevelser med hjälp av kulturella berättelser?
Shipler själv tycks faktiskt vara inne på ett sådant resonemang, när han diskuterar vad fattigdom är. Han menar att fattigdom bör förstås som någonting relativt, som ”an inability to buy the lifestyle that pervails at a certain time and place”. Denna tes, som genljuder av Marx resonemang i Kapitalet om hur kostnaden för arbetskraftens reproduktion är kulturellt bestämd, följs sedan upp med en beskrivning av populärkulturens roll upplevelsen av fattigdom. Shipler påpekar att de fattiga i USA är inte fattiga i Kina eller på 1600-talet, utan fattiga här och nu: ”They watch the movies and read the magazines of affluent America, and these tell them that they are internal exiles”.
Mot bakgrund av detta resonemang skulle man kunna hävda att den politiska betydelsen av arbetarskildringar inte ligger i deras (eventuella) förmåga att ge en sannare bild av verkligheten, utan i deras förmåga att formulera en bild av världen som bygger på andra ideologiska värderingar – en bild i vilken inte bara abstrakt, utan även verkligt, arbete framställs som värdefullt; en bild där arbetande människors problem inte osynliggörs; en bild som tydliggör vad som behöver göras för att arbete verkligen ska kunna bli någonting som möjliggör välstånd för dem som utför det.
Shiplers bok aktualiserar även en annan frågeställning som brukar dyka upp när man pratar om arbetarskildringar, nämligen huruvida sådana skrivs bäst av arbetarna själva, eller om de lika gärna kan skapas av radikala intellektuella.
Jag har ofta argumenterat för att kraven på att en ”riktig arbetarförfattare” måste komma ur arbetarklassen för det mesta bygger på ganska ogenomtänkta åsikter (se exemplevis min bok Arbetarlitteratur, kapitel 3). Och jag tycker utan tvekan att Shiplers bok ger mig många nya argument. Han visar ju exempelvis att långt ifrån alla arbetare har förmågan att höja sig över ideologiska myter när det gäller att beskriva sin egen situation. Och det visar i sin tur att kunskaper om (eller erfarenheter av) arbetarklassens verklighet inte räcker för att man ska kunna bli en god arbetarskildrare. Man måste också kunna analysera denna verklighet.
Genom att intervjua arbetare har Shipler fått insikter i de vedermödor som fattiga arbetare får utstå i dagens USA. Men han har också haft förmågan att tolka och dessa insikter. Och det är detta som gör honom till en god arbetarskildrare.

måndag 30 mars 2009

Invandrarlitteratur och arbetarlitteratur

De som letar efter "vår tids arbetarlitteratur" brukar ofta fråga sig om inte "invandrarförfattarna" är de moderna arbetarförfattarna. Själv tror jag att svaret på den fråga är nej. Om detta har jag pratat och skrivit ganska mycket under de senaste åren, och i min kommande bok om etnicitet och klass i svensk samtidslitteratur kommer jag att ägna stor uppmärksamhet åt förhållandet mellan "invandrarlitteratur" och arbetarlitteratur.
Att jag inte tror att "invandrarlitteraturen" är vår tids arbetarlitteratur innebär dock inte att jag inte tycker att det är intressant att jämföra de båda fenomenen. Tvärt om tror jag att kunskaper om arbetarlitteratur utgör en bra utgångspunkt för den som vill förstå varför "invandrarlitteraturen" blivit föremål för så stort intresse under senare år.
I förra veckan publicerades en artikel som jag skrivit om "invandrarlitteratur" i den litteraturvetenskapliga tidskriften Samlaren. Där försöker jag bland annat analysera författarrollen "invandrarförfattare" genom att jämföra den med författarrollen "arbetarförfattare". Artikeln kan läsas här.

måndag 23 mars 2009

Hårdrock och klass

Under de senaste åren har jag till och från arbetat på ett mycket litet projekt om hårdrock. En av de saker jag intresserat mig för är förhållandet mellan europeisk/nordamerikansk hårdrock och hårdrock i tredje världen. Om det har jag bl.a. skrivit i uppsatsen "Metal Mania i Gaborone" och i en text som publicerats på hårdrocksforskaren Keith Kahn-Harris blogg.
En annan fråga jag sysslat med är vilken roll klass spelar inom hårdrocken. Min första idé var att jag skulle jämföra modern hårdrock med äldre arbetarlyrik. Fast det blev litet väl besvärligt, så jag valde att behandla ämnena var för sig, fast från ungefär samma utgångspunkter.
Min analys av den äldre arbetarlitteraturen har publicerats i artiklen "Prometheusmotivet hos Viktor Rydberg och i den tidiga arbetarlitteraturen" i Samlaren. Min tes är att den rikliga förekomsten av figurer som Prometheus och Lucifer i kamplyriken från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet är uttryck för ett försök att formulera en proletär författaridenitet genom att förkasta borgerliga ideal och istället bejaka borgerlighetens fördomar om arebtarklassen.
Min artikel om klass och hårdrock fick titeln "No Class? Class and Class Politics in British Heavy Metal" och har just publicerats i antologin Heavy Metal Music in Britain. I bokens inledning sammanfattar redaktören Gerd Bayer min argumentation på följande sätt:
"Magnus Nilsson analyses Motörhead’s lyrics as an attempt to handle a dominant discourse about the working class within the framework of a ‘heavy metal sub-culture’, and to investigate the political implications of this attempt. Song statements such as ‘We are Motörhead’ can be seen as an attempt to change class value in the public sphere. But, as Nilsson shows, such songs have to be seen as an investment in a capital that, regardless of its value in a larger public sphere, already has a relatively high value in the heavy metal sub-culture where signs connoting working-class identity are used to create a strong sense of collective identity. However, this construction of identity is seldom politicized in Motörhead songs. What is constructed instead is a ‘cultural otherness’ that has almost no links whatsoever to questions concerning oppression, material injustice and so on. Even in songs that explicitly deal with class issues, the argument is limited to questions of identity. What is at stake is social class, but this is articulated as bearing a mark of cultural distinction."
Jag hävdar alltså att hårdrocksgrupper som Motörhead gör ungefär samma sak som de tidiga arbetarförfattarna - de skapar en arbetarklassidenitet genom att bejaka borgerliga fördomar om "den hemska arbetarklassen". Detta innebär naturligtvis inte att hårdrock skulle vara arbetarlitteratur. Men det visar att det finns betydande beröringspunkter mellan arbetarlitteratur och andra kulturyttringar som är värda att undersöka.

fredag 13 mars 2009

Lyssna på Ivar Lo-pristagarna

www.ivarlopriset.se kan man se bilder från utdelningen av de båda Ivar Lo-prisen (Fackföreningsrörelsens pris och Ivar Lo-Johanssons personliga pris). Dessutom kan man lyssna till Fredrik Ekelunds tacktal och till ett samtal mellan Ekelund, Lars Andersson (som fick det personliga priset), Gunnar D. Hansson och Christina Garberg-Gunn.

torsdag 12 mars 2009

Amerikanska arbetarskildrare 3: Populärkulturen

2005 publicerade The New York Times en lång serie reportage och artiklar om klass, som man numera kan läsa på tidningens hemsida. Men serien gavs också ut i en bok med titeln Class Matters.
Denna bok innehåller mängder av intressanta uppgifter om betydelsen av klass i dagens USA. Exempelvis får man veta att klassresor blir allt ovanligare, att amerikanernas hälsa och livslängd avgörs av deras klasstillhörighet och att de rika ständigt blir allt rikare, medan de fattiga halkar efter.
Man får också inblick i en lång rad fängslande livsöden. Och dessutom serveras man en hel del del tämligen kuriösa uppgifter, som att det i USA finns terapigrupper för makar med olika klassbakgrund, eller att det på Nantucket rasar ett slags grannfejd mellan å ena sidan de väldigt, väldigt rika som bott länge på ön och å den andra sidan de väldigt, väldigt, väldigt rika som flyttat dit på senare tid.
En av de intressantaste texterna i boken är skriven av Charles McGrath, en av redaktörerna på New York Times, och handlar om klass och populärkultur. Enligt McGrath osynliggörs klass genomgående i dagens amerikanska populärkultur. Men han påpekar också att så inte alltid varit fallet. Tvärt om så var den äldre populärkulturen närmast besatt av just klassfrågor.
Som exempel tar McGrath mellankrigstidens amerikanska spelfilm, som ofta handlade om klassklyftor. Framför allt skildrades gång på gång hur folk blev kära över klassgränserna. Rika män föll oupphörligen för fattiga flickor, som tackade för biljetten till en ekonomiskt drägligare tillvaro genom att göra sina stela överklasspartners litet mer mänskliga. Och lika ofta föll rika kvinnor för män ur arbetarklassen, som tackade för sig genom att leverera mycket bättre sex än vad de stela männen i överklassen mäktade med.
Någon klasskampsskildring var det alltså sällan tal om. Men till skillnad från dagens populärkultur trollade mellankrigstidens film åtminstone inte bort de människor som måste arbeta för att överleva och som inte har råd att hänga på café med kompisarna hela dagarna.
Att detta är ett problem visas i en annan artikel i Class Matters, nämligen i Jennifer Steihauers reportage ”When the Joneses Wear Jeans”. Enligt Steinhauer har amerikaner alltid tävlat med varandra om status genom att köpa dyra prylar. Men medan man förr tävlade med grannarna, har man nu allt mer börjat jämföra sig med det man ser på TV.
Därmed blir populärkulturens osynliggörande av arbetarklassen ett slag våld. För hur mår man om man varje kväll upptäcker att man har lägre status än ”alla andra”? Mer arbetarskildring på TV vore alltså att betrakta som en folkhälsoåtgärd.

måndag 9 mars 2009

Amerikanska arbetarskildrare 2

Så snart jag börjat skriva om amerikanska arbetarskildrare upptäcker jag att andra gör samma sak. På LO-tidningens kultursida hittar jag exempelvis följande texter:

Anna-Karin Palm skriver om Tawni O'Dell som exempel på en amerikansk arbetarförfattare som lyckas ta in att ett arbete kan vara både exploaterande och tillfredsställande. Läs artikeln här.

Bengt Eriksson skriver om folksångaren Hazel Dickens, och kallar hennes sånger ”arbetardikter med musik”. Artikeln innehåller även gott om skiv- och länktips. Läs den här.

söndag 8 mars 2009

Amerikanska arbetarskildrare 1: Barbara Ehrenreich

Hur klarar man sig på den amerikanska minimilönen? För att ta reda på det walraffade Barbara Ehrenreich under några månader som i tur och ordning servitris, städare och varuhusbiträde. Och därefter redovisade hon sina resultat i boken Nickel and Dimed: Undercover in Low-wage USA, som på svenska fick titeln Barskrapad: Konsten att hanka sig fram.
Ehrenreichs viktigaste upptäckt är att man inte klarar sig på minimilönen. Åtminstone inte särskilt bra. Och definitivt inte om man vill vara självförsörjande. (Att försörja andra – exempelvis barn – är över huvud taget inte att tänka på.)
Dessutom är det oerhört svårt att ta sig vidare till ett bättre betalt jobb, inte minst om man lever ”ur hand i mun”. För hur ska man då ha möjlighet att vidare utbilda sig, eller ens ta ledigt några dagar för att söka andra jobb? Har man väl blivit låglönearbetare är risken alltså stor att man fastnar i fattigdom.
Men Ehrenreich uppmärksammar inte bara den hopplösa ekonomiska situationen för det amerikanska låglöneproletariatet. Hon beskriver också det förtryck som utövas mot dessa människor i deras dagliga arbete – hur de bryts ned fysiskt och psykiskt av stress, obekväma arbetstider, krav på blind lydnad gentemot överordnade, påfrestande arbetsställningar, tunga lyft, låg status, etc.
Ehrenreichs bok passar väl in i den amerikanska tradition av radikal undersökande journalistik som ibland kallas ”muckraking”. En av de viktigaste företrädarna för denna är Upton Sinclair, som 1906 gav ut romanen The Jungle, i vilken han avslöjade de fruktansvärda villkor som då rådde vid slakterierna i Chicago. Och inom den svenska arbetarlitteraturen kan man jämföra Ehrenreichs bok med exempelvis Göran Palms reportageböcker från LM Ericsson.
Ibland påstås det att arbetarskildringar skrivna av radikala författare och journalister ur medelklassen inte är arbetarlitteratur, eftersom enbart arbetare skulle kunna skriva om arbetarklassens villkor. Personligen är jag av olika anledningar ganska skeptisk till sådana resonemang. Om detta har jag skrivit i min bok Arbetarlitteratur från 2006. Här vill jag bara kort redovisa vad Ehrenreich själv har att säga om hur hennes klasstillhörighet påverkat skildringen av de undre skikten av den amerikanska arbetarklassen.
Först och främst påpekar hon att hon naturligtvis inte vet särskilt mycket om fattigdom efter att ha wallraffat i några månader. Hon har ju egentligen inte varit fattig. Däremot har hon verkligen utfört de arbeten hon studerat:
”There’s no way, for example, to pretend to be a waitress: the food either gets to the table or not. People knew me as a waitress, a cleaning person, a nursing home aide, or a retail clerk not because I acted like one but because that’s what I was, at least for the time I was with them.”
Arbetare är människor som hör till arbetarklassen. Och till arbetarklassen hör man om man utför vissa sorters arbeten under vissa förhållanden. I övrigt är arbetare faktiskt unika individer i lika hög grad som tjänstemän, akademiker och fotomodeller. Och, som Ehrenreich själv skriver: ”Anyone in the educated classes who thinks otherwise ought to broaden their circle of friends”.
Enligt mig kan man alltså med gott samvete betrakta Barskrapad som arbetarlitteratur. Bra sådan, dessutom. Och till på köpet amerikansk.