tisdag 30 augusti 2016

Victor Estby, Under

Om Victor Estbys nya bok, Under, har jag inte mycket att säga. Det som behöver sägas har nämligen redan sagts i Jan Arnalds förord, exempelvis att Estby är förbaskat duktig på att snickra vers och att versernas politiska udd ligger på en nivå långt bortom slagordens. Men kanske borde man ändå understryka att de noveller som samsas med dagsverserna i Under faktiskt inte bara har värde som ögonöppnare för ett samhälle som fortfarande är fullt av barfotabarn, utan också är osedvanligt välkomponerade och präglade av stilitisk säkerhet. Hur som helst: att inte varenda publikation med arbetarrörelsekoppling slåss om att få publicera Estbys dagsverser (och noveller!) är obegripligt.

måndag 29 augusti 2016

Finsk arbetarlitteratur

Finsk arbetarlitteratur är intressant, men finska är inget man lär sig på en kafferast. Därför är det utmärkt att tidskriften Journal of Finnish Studies gett ut ett specialnummer på engelska om just finsk arbetarlitteratur (vol. 18, nummer 2, 2015).
Här görs det bland annat klart att den finska 1900-talshistorien (nationsbyggande, inbördeskrig, deltagande i andra världskriget, det spända förhållandet till Sovjetunionen etc.) inneburit helt andra förutsättningar för arbetarlitteraturen än de som rått i Sverige. Hur många svenska arbetarförfattare har exempelvis slutat skriva för att de arkebuserats? Och hur många har fått sitt arbetsmaterial beslagtaget av vitgardister?
Men, naturligtvis finns det också likheter. Exempelvis har man även i Finland bråkat om vem som ska betraktas som arbetarförfattare, och även där har såväl arbetarlitteraturen som forskningen om den fått ett uppsving under senare år.
Den forskning som redovisas i tidskriften är utmärkt. Inte minst är det välgörande att man försöker uppmärksamma förbindelserna mellan finsk och utländsk arebtarlitteratur. Allt för ofta är nämligen arbetarlitteraturforskningen fångad i ett ganska snävt nationellt rum.
Och även för den som inte är intresserad av det rent akademiska finns det mycket att hämta. Inte minst får man tips om en lång rad böcker som man kan läsa i Svensk översättning. Själv har jag just varit på biblioteket och hämtat ut Pirkko Saisos Livets gång...

söndag 28 augusti 2016

Karnstedt och realismen

Arbetarlitteraturen har ofta kopplats samman med realismen, och även om arbetarförfattare i alla tider också använt sig av andra litterära verktyg så får man nog säga att just realismen, åtminstone sedan början av 1900-talet, varit arbetarlitteraturens paradgren. Samtidigt har den utsatts för kritik. Några har menat att realismen skulle vara grå och tråkig, andra att den inte skulle kunna fånga klassamhällets strukturer.
På senare år har realismen fått ett uppsving, såväl i litteraturen i stort som bland arbetarförfattarna. Nu skakar många läsare och kritiker förvånat på huvudet inför gnället för några år sedan. Skulle realismen vara tråkig? Skulle den inte kunna öppna våra ögon för sammhällsdjupen?
En som nog aldrig tvivlat på relismens möjligheter är Torgny Karnstedt. Hans mest kända verk – Slamfaramen (1977), Gnistskärmen (1990) och Låtsaskungen (1995) – är samtliga realistiska romaner som försöker synliggöra olika aspekter av det svenska klassamhället. Även hans senaste bok, novellsamlingen Karlssons pojke, är i högsta grad realistisk.
Den marxistiske litteraturvetaren Georg Lukács hävdade att enbart realismen kan användas för att skapa en litteratur som skildrar världen ur arbetarlitteraturens synvinkel. Men, det gick inte med vilket slags realism som helst. Det skulle vara en "typiserande" realism där karaktärerna framställs som unika, levande individer samtidigt som de representerar olika sociala krafter och miljöer.
Lukács skulle ha gillat Karlssons pojke. Karnsteds noveller behandlar nämligen stora, ofta sociala, frågeställningar – exempelvis den strukturomvanlidlig som lett till att många industriarbetsplatser stängts, folkhemmets nedmontering eller de stora migrationsströmmarna – genom att visa hur dessa påverkar enskilda människor.
Även jag gillar novellerna i Karlssons pojke. I början av boken citerar Karnstedt Ove Allansson, som sagt att arbetarlitteraturen bör ses som en motståndsrörelse mot borgerligheten och läsas som avvikelserapporter av alla som fortfarande längtar efter och drömmer om ett solidariskt samhälle där mänsklig hänsyn råder och alla människor har lika värde. Det är stora ord, men Karnstedt tar dem på allvar. Och det är det som gör att hans realistiska berättelser får en särskild lyster.