söndag 21 maj 2017

Cecilia Persson, Taggtråd i Paradiset

I fredags publicerades min recension av Cecilia Perssons Taggtråd i paradiset – en dokumentärroman i Arbetet. Den har inte lagts ut på tidningens hemsida ännu, men kan läsas nedan.


Om jag haft mer plats skulle jag nog ha lagt till att boken borde ha kunnat korrekturläsas bättre. Detta förtar inte dess kvaliteter, men är naturligtvis onödigt.
Persson har tidigare bland annat gett ut Att böra sin egen kropp - en rapport och diktsamlingen Självmotsägelser. Den förstnämnda har jag flera gånger tagit upp till behandling i min forskning, bland annat i en artikel i Samlaren (som man hittar här). Den senare har jag recenserat här på bloggen.

lördag 29 april 2017

Vem är arbetaren?

I går medverkade jag i samtal med rubriken "Vem är arbetaren?" vid konferensen "Samhälle och Existens". De jag pratade med var författarna Susanna Alakoski, Kristian Lundberg och Cecilia Persson. Samtalet leddes av Jonas Alwall.
I mitt korta inledningsanförande tog jag upp följande:
När vi tänker på "arbetaren" tänker vi ofta på en manlig, vit industriarbetare. Men under de senaste decennierna har det svenska arbetslivet genomgått stora förändringar. Nuförtiden arbetar fler arbetare inom tjänsteproduktion och omsorg än inom industriproduktion. I de branscherna jobbar fler kvinnor än män. Dessutom har cirka 30% av arbetarna i Sverige utländsk bakgrund. Vidare har de anställningsförhållanden som varit vanliga inom industrin – tillsvidareanställningar och kollektivavtal – blivit allt mer sällsynta. En typisk arbetare kan alltså mycket väl vara en kurdisk kvinna som är timanställd som bartender eller personlig assistent.
Detta ser man i arbetarlitteraturen. I Att bära sin egen kropp riktar Cecilia Persson – liksom många andra samtida arbetarförfattare – upppmärksamheten mot vård och serviesektorerna. Susanna Alakoski påminner oss i Svinalängorna om att den svenska arbetarklassen länge bestått också av människor som kommer från andra länder och Kristian Lundberg skildrar i Yarden en del av arbetsmarknaden där den svenska modellen tycks vara upphävd. Arbetarförfattarna ger oss alltså en uppdaterad bild av det svenska klassamhället.
I vårt samtal tog vi därefter bland annat upp den eviga frågan om vad en arbetarförfattare är. Jag menade bland annat att han eller hon kan vara ett monument över att arbetare, trots alla fördomar folk har, faktiskt kan skapa stor konst. Vi diskuterade också den pågående nedrustningen av välfärden – exempelvis det faktum att många privata skolor inte har några skolbiliotek – och vad den kan innebära för arbetares möjligheter att göra sig delaktiga i kulturen. Särskilt intressant blev den diskussionen när vi gjorde jämförelser med hur det var i början av 1900-talet. Då var ju Sverige ännu mer segregerat och orättvist än vad det är idag, men ändå lyckades arbetarklassen och arbetarrörelsen ganska väl med sina kulturella strävanden...

fredag 21 april 2017

Èduard Louis, Göra sig kvitt Eddy Bellegueule

De senaste dagarna har den franske författaren Èdouard Louis fått en del uppmärksamhet för sina artiklar om det högerextrema partiet Front National och det franska klassamhället. Förhoppningsvis kommer det att leda till att folk får upp ögonen för hans roman Göra sig kvitt Eddy Bellegueule (originaltitel: En finir avec Eddy Bellegueule). Det är den nämligen värd.
Göra sig kvitt Eddy Bellegueule handlar om en pojkes uppväxt i arbetarklassmiljö i norra Frankrike kring år 2000. Huvudpersonen berättar sin historia retrospektivt, distanserat och analyserande. 
Han har alltid varit en outsider. Redan som ung inser han nämligen att han är homosexuell, och därmed är han off side i sin barndoms värld, där det gäller att vara en ”hårding”. Att han är off side, betyder dock inte att han är utanför. Den värld han växer upp i är nämligen hermetiskt tillsluten, vilket innebär att han dömer sig själv enligt samma måttstockar som alla andra.
Det är inte unikt för honom. Exempelvis klandrar hans mamma sig själv för att hon inte lyckats förverkliga sina drömmar om en ”mer bekväm tillvaro långt ifrån fabriken” och för att hon inte förmår ”sköta familjens ekonomi ordentligt”:
Hon insåg inte att det hon kallade sina misstag i själva verket styrdes av en uppsättning fullständigt logiska, i princip förutbestämda och obevekliga mekanismer. Hon insåg inte att hennes släktingar, hennes föräldrar, syskon och till och med barn, och så gott som samtliga bybor, hade upplevt samma problem och att det hon alltså kallade sina misstag i själva verket bara var ett fullständigt adekvat uttryck för sakernas normala tillstånd.

Att andras språkbruk återges i kursiv leder tankarna till Flauberts Madame Bovary, och det gör också författarens distans till den skildrade världen. Louis moraliserar inte. Det är nog en bra utgångspunkt för den som vill förstå fransk politik. Att det är en utmärkt utgångspunkt för storartad romankonst är uppenbart.