måndag 26 september 2016

Anneli Jordahl, Som hundarna i Lafayette Park

Anneli Jordahls nya roman handlar om en kvinna som blir änka efter att hennes man omkommit i en arbetsplatsolycka. Som ett led i sitt bearbetande av sorgen börjar hon föra bok över just sådana dödsfall. Hon skaffar också hund.
Efter ett tag börjar hon fundera över likheterna mellan arbetardöd på jobbet och det dödliga våld som svarta amerikaner utsätts för. Detta resulterar i att hon åker till USA för att träffa Angela Davies och försöka ta reda på mer om de svarta pantrarnas samarbete med arbetarrörelsen. Innan avresan försvinner hunden.
När hon kommer hem kommer hon i kontakt med en ensamkommande flyktingpojke. Vid något tillfälle kallar hon honom Boris. Så hette hennes man, och det var också det namn hon gav sin hund.
Det som främst tilltalar mig med romamnen är att den skildrar en tankeprocess. Som läsare får man helt enkelt följa med huvudpersonen på en spännande intellektuell resa och när man läst klart har man fått med sig en hel del insikter.
Även stil och språk imponerar, liksom den psykologiskt insiktsfulla skildringen av huvudpersonens sorg och hennes relation till sin dotter.
Dock tycker jag att berättelsen blir litet rörig mot slutet, när såväl arbetardöden som den amerikanska rasismen hamnar i bakgrunden.
Som helhet betraktad är dock Som hundarna i Lafayette park en stark roman.

söndag 25 september 2016

Riktiga Elsie

Ivar Lo-Johansson hävdade att hans lilla skrift "Statarklassen i Sverige" från 1941 var skriven för dem som inte trodde på skönlitteratur. I romaner som Godnatt, jord och Bara en mor, samt i en lång rad noveller, hade han ju redan skildrat statarna och statsystemet.
När jag såg att Elsie Johansson gett ut en memoirbok – Riktiga Elsie – tänkte jag att hon kanske resonerade på samma sätt. Sitt liv har hon ju redan beskrivit i, eller använt som råmaterial till, såväl diktsamlingar som romaner.
Dock tycker jag att även av den som inte tvivlar på skönlitteraturen bör läsa fru Johanssons memoirbok. Just memoirformen gör nämligen att hennes liv här framträder på ett annat sätt än i dikterna och romanerna. (Att berättarformen är viktig insåg nog även Lo-Johansson med tiden – han kom ju att berätta om sin erfarenheter otaliga gånger i olika former.) Dessutom innehåller Riktiga Elsie mer än sådant som berättats förut, exempelvis intressanta resonemang om förbindelserna mellan författarens liv och hennes verk och – inte minst – om hur hon blev en av Sveriges viktigaste arbetarförfattare.

torsdag 22 september 2016

Eija Hetekivi Olsson, Miira

Jag var mycket förtjust i Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland när den kom ut 2012 (min recension i dåvarande LO-tidningen hittar man här). Nu har det kommit en fortsättning: Miira. Som framgår av min recension i Arbetet är jag fortfarande mycket förtjust.